#41 En kvinnas martyrium (1928)

Regi: Carl Theodor Dreyer
IMDB: tt0019254
Originaltitel: La passion de Jeanne d'Arc

En stumfilm om Jeanne d'Arcs rättegång och sedemera avrättning, kan det vara något? M bangade, säger sig vara "mätt på stumfilm". Inte jag, inte än, när man får se något gripande och enkelt som det här.
Dreyer berättar nästan helt och hållet i närbilder, och det här är verkligen ansiktenas film. Ingen av skådespelarna bär smink eftersom Dreyer ville att även den minsta mimik skulle registreras. Dessutom är bakgrunderna och miljöerna så vita och neutrala att det inte finns något annat att betrakta. Skulle vara svårt för vissa av dagens botoxskadade stjärnor att ställa upp på.
Falconetti som spelar den enkla bondflickan Jeanne är fullkomligt självlysande. Det är nog en av filmhistoriens mesta prestationer, ändå gjorde hon ingen mer film. Ryktet säger att det var Dreyers regissörstil som bröt ner henne. Bland annat ska hon ha fått knäböja på iskalla stengolv bara för att Dreyer skulle få fram den rätta bilden av undertryckt lidande i hennes ögon. Jag vet inte om ryktet talar sanning, men lidandet syns i alla fall.
Det är starka scener när Jeanne håller emot för prästernas tryck. De försöker få henne att erkänna att synerna hon sett är falska. Det är en privat religion hon hävdar, ett ensamt möte med gud. Säkert är det lika provocerande att hon är en kvinna som dessutom klär sig i en mans kläder. Det påminner lite om "Sången om Bernadette", en betydligt senare och betydligt mer sentimental Hollywoodfilm som jag faktiskt fick M att sitta igenom.
Allt som allt var detta en stark och oförglömlig upplevelse som jag starkt rekommenderar. Den är inte så lång, vilken kan vara en fördel.

Andra tjugo

Eftersom jag nu kommit fram till fyrtio filmer, tänkte jag sammanfatta lite. Naturligtvis har det gått betydligt långsammare än planerat. Så är det väl alltid, att man är mest engagerad i början. Men jag har hållit intresset uppe i alla fall, hoppas att jag har någon läsare som tycker detsamma. Det här är alltså filmerna 21-40. Att välja är svårt och jag har helt utgått ifrån personlig preferens.

Rekommenderas:
* Busters Millioner (Fartfylld och härlig. Svårt att välja bland alla Keatonrullar men tycker nog att han är strået vassare i denna.

*Guldfeber (Perfekt iscensatt, härlig ironi och en skön svärta bakom skämten.)

*Metropolis (Ständigt kopierad, ändå lika fräsch och ny.)

*Soluppgång (Nästan för vacker i sitt spel mellan ljus och skugga, men ett måste för alla filmintresserade.)

*The Unknown (Fullständigt egen, mycket bisarr och komplett gripande.)

*En av de många (Det första moderna dramat, utan krusiduller och med riktigt fint skådespeleri.)

Undvik:
*Den giriga (Kanske var det en fantastisk film. Men i sitt nuvarande lemlästade tillstånd tycker jag att den mest har akademiskt värde.)

#40 Den andalusiska hunden (1928)

Regi: Luis Buñuel
IMDB: tt0020530
Originaltitel: Un chien andalou

Också drömmen har sin inbyggda logik, vilket Buñuel vill visa i denna sin debutfilm. Eller vill han? Det här är ett undflyende mästerverk som kan fyllas med nästan vadhelst betraktaren vill. En metafor för könskampen mellan män och kvinnor. Någon ser kanske hur religion och moral förstör varje försök till äkta känsla. Valet är fritt. Hur som helst, på bara fjorton minuter, lyckas den skaka runt huvudet rejält. Ibland gränsar verket till abstrakt konst. Salvador Dalí, som var med och skrev manuset, har också lämnat sitt avtryck. Myror som kryper ut ur händer är något som också återkommer i hans bildkonst.
För en del räcker det dock med första scenen, där ett moln som passerar över månen blir till en rakkniv och ett öga. Provokation, javisst. Annars skulle en sådan scen naturligtvis inte ha placeras först. Men det kanske mest spännande med Den andalusiska hunden är hur den använder sig av det nya mediets konventioner för att berätta en historia till synes utan handling. Klippningen och textskyltarna följer mönstret i vanlig film, men öppnar falluckor och få oss att se saker på ett nytt sätt. En dörr kan öppnas mot havet.

#39 En natt i hamn (1928)

Regi: Josef von Sternberg
IMDB: tt0018839
Originaltitel: The Docks of New York


Ibland kan det vara intressant att bara kasta sig in i en film, utan några förutfattade meningar och utan att veta vad filmen kommer att handla om. Så gjorde jag med den här - En natt i hamn - och det var nog bara en fördel. Jag behöll ett öppet sinne och belönades med filmmagi.
Stumfilmen - åtminstone i Hollywood - sjunger på sista versen nu och blommar verkligen ut. Berättelsen börjar nere hos eldarna på ett fartyg som just anlöpt New Yorks hamn. Eldaren Bill förbereder sig för en natt i hamn med allt vad det innebär. I stället blir han vittne till när en ung kvinna försöker dränka sig. Han hoppar i från kajkanten och plockar upp henne, vilket får stora konsekvenser för de båda inblandade. Bill bär kvinnan till den lokala syltan där han, efter att hon kvicknat till, friar till henne. På skoj eller allvar, får man aldrig riktigt veta, men giftermålet blir av samma samma natt efter att man väckt upp en präst som bor i närheten.
Det är ett förtätat drama som utspelar sig under mindre än ett dygn. Fotot, där ljuset silas genom dimmiga gator, tillsammans med den tydliga arbetarklassmiljön får filmen att påminna om Griffiths "Broken Blossoms". Men Von Sternberg är betydligt mer illusionslös, och kanske just därför blir känslorna så kraftfulla. Karaktärerna här har levt livet, vilket märks i deras ansikten och kroppar. I grunden är det ett moraliskt drama om att vi alla har ett ansvar gentemot varandra, som män, kvinnor och människor. Att von Sternberg ändå visar upp en skön cynism hos birollskaraktärer och manus gör att historien behöller sin äkthet och fräschör än idag.

#38 En av de många (1928)

Regi: King Vidor
IMDB: tt0018806
Originaltitel: The Crowd

Människans envisa dröm om att utmärka sig står i centrum för denna film, som verkligen var en positiv överraskning. John Sims kommer som ung och orädd till New York för att erövra staden. Han är väl vare sig den förste eller siste som har gjort det försöket på film, men John Sims måste nog vara den mest ordinäre. Snart har han hamnat på ett försäkringskontor, som tycks hämtat ur Metropolis där människorna rör sig som myror i en stack. Kameran är extremt rörlig och visar smärtsamt tydligt hur liten den enskilde är i förhållande till stadens myller.
Vi får följa Sims under hans ganska ordinära äktenskap, hur han blir pappa, kämpar på trots att hustruns släktingar ser honom som misslyckad. Efter en tragedi i familjen tappar han även arbetet och hustrun hotar att lämna honom. Men hela tiden hoppas han på "lyftet" - att hans skepp ska komma in och att staden ska se potentialen i honom. En annan film, kanske mer förljugen, hade gett honom den möjligheten. Men det är är verkligen ett antihjältens epos. Att det inte blir tråkigt beror dels på ett giftigt manus och att det filmiskt är så perfekt utformat. Klippningen har fin timing och kameran dansar tätt intill skådespelarna. Karaktärernas psykologi är dessutom det mest realistiska jag har sett hittills i projektet.
Det som gör filmen extra intressant - och sorglig - är att inte mycket verkar ha ändrats till dags dato. Drivet, önskan är densamma och möjligheten att uppnå drömmen lika liten.

#37 Lillebror (1927)

Regi: J. A. Howe, Ted Wilde
IMDB: tt0018051

Det här var en film jag såg fram emot. Harold Lloyd är en ny bekantskap för mig, trots att han på sin tid var en lika ansedd komiker som Chaplin och Keaton. I boken är han dock bara representerad med denna enda film.
Lloyd spelar Harold Hickory, den yngste av tre bröder, vars far sheriffen är högsta hönset i det lokala samhället Hickoryville. Harold är verkligen lillebror och tas inte på allvar av vare sig sina bröder eller fadern. Det han inte har i styrka, får han ta igen genom intelligens och smidighet. Handlingen sätter igång när en medicinshow med kvacksalvare kommer till staden. Showens motvilliga kuttersmycke Mary och Harold faller för varandra, men innan dess följer en rad halsbrytande jakter, missförstånd och strapatser. Bland annat en lång slagsmålsscen ombord på en båt inövad och utförd som ett avancerat balettnummer.
Det här är en riktigt skön underdog-historia där hjälten får gå från noll till hundra. Den är fjäderlätt i tonen och även om den kanske saknar filmiska experiment, tar den igen det med energi och pricksäker situationskomik. Precis som i Keatons filmer är tempot uppskruvat till max, men Lloyd verkar vara mer fysisk i sin humor. Skulle verkligen vara kul att se mer av honom, men när ska man hinna?

#36 Napoleon (1927)

Regi: Abel Gance
IMDB: tt0018192
Ännu ett historiskt drama, denna gång av episka proportioner. 333 minuter lång - naturligtvis klarade jag inte av den på en sittning, men också uppdelad var den en något plågsam upplevelse. Tyvärr, måste jag säga, eftersom det är en spännande historia: Napoleon Bonapartes resa till makten.
Efter att kort (nåja) ha fått följa hans uppväxt består första halvan mest av tungfotade historiska tablåer och långa stridsscener. Har ni följt bloggen kanske ni vet att jag inte är en jättefan av sådana. Skildringen av Napoleons ensamma barndom är intressant, även om psykologin faller platt. Gance avsåg tydligen inte att ge Napoleon djup. I stället ville han betona det ödesbestämda. Bland annat genom att redan i klassrummet låta den unge Bonaparte få se en bild av ön S:t Helena där han senare (dock inte inom ramen för filmen) skulle fängslas.
Andra delen som handlar mycket om Napoleons förhållande till Joséphine, roade mig betydligt mer. Gina Manès gör en karismatisk blivande kejsarinna, både naiv och manipulerande.
Slutstriderna i Italien filmas med en teknik som Gance kallade Polyvision, där filmduken delas upp i tre. Det resulterar i riktigt vitala krigsscener där förloppet skildras ur olika vinklar samtidigt. Synd bara att det ska dröja till slutet av filmen.
Det stora problemet för mig är att den slutar där den gör - innan kröningen - innan de stora fälttågen och de slutliga nederlagen. Men det är naturligtvis inte en sådan film som Gance ville göra. Sådana kommer senare. Den här kommer jag nog inte att se om. Möjligtvis i bioformat, där jag tror att den skulle imponera mer.

#35 Jazzsångaren (1927)

Regi: Alan Crosland
IMDB: tt0018037

Varde ljud, men var det bra? Efter en lång tid av stumfilm, känns denna första ljudfilm naturligtvis som en slags lisa. Många har väl hört talas om Jazzsångaren, banbrytande som den är, även om ljudet begränsas till musiknummer och ett antal lätträknade dialogscener. Men jag undrar hur många som verkligen har sett den. Jag hör till dem som inte hade gjort det. Jag visste att den var intressant ur ett filmhistoriskt perspektiv, men trodde väl inte att den skulle ge mig någon större underhållning.
Filmen följer Jakie Rabinowitz (Al Jolson) under hans uppväxt och hans senare karriär som jazzsångare under namnet Jake Robin. Han är från en traditionell judisk familj i New York. Fadern är kantor i synagogan och förväntar sig detsamma av sin son. Jake är dock mer intresserad av att sjunga jazz och ragtime på diverse hak. Konflikten med fadern leder till sist till att han rymmer hemifrån. Sin älskade mamma fortsätter han dock ha kontakt med under de år då han kämpar för att slå igenom.
Det är naturligtvis skamlöst sentimentalt, men jag gillar det på något sätt. Konflikten mellan tradition och utveckling, religion och jazz är intressant och blir inte löst på det sätt som kanske hade skett idag, då andlighet och etnisk bakgrund skulle väga tyngre i vågskålarna än Jakes karriär. Varför han måste uppträda svartsminkad (se bilden ovan) är dock en gåta för mina alltför moderna ögon.
Jolson sjunger bra, och vissa av bitarna är medryckande om än en smula sentimentala och handlar i de flesta fall om Jakes älskade mor. Framför allt så lägger väl ljudet till en extra dimension, ett nytt verktyg till verktygslådan - korsklippniningar blir så mycket mer intressanta när musiken får ligga kvar över de båda scenerna. "You ain't seen nothing yet", sjunger Jake. Och visst har han rätt. En ny genre är född, som snart kommer att få en dominerande ställning i Hollywood.

#33 Den okände (1927)

Regi: Tod Browning
IMDB: tt0018528

Det här är en film jag ofta hört talas om och länge sett fram emot att se. Det är ett synnerligen bisarrt drama om självstympning, beröringsskräck och cirkus. Det utspelar sig på en spansk cirkus, där tjuven och mördaren Alonzo (Lon Chaney)falsk tagit anställning som armlös knivkastare (jo, han gör det med fötterna). Han förälskar sig djupt i cirkusdirektörens dotter Nanon (Joan Crawford), som har en irrationell skräck för mäns händer. För henne blir Alonzo den ende man hon kan lita på, även om det är under falska förespeglingar. Han döljer sina armar under en trång korsett.
Cirkusens starke man Malabar har också sina ögon på Nano, men hon låter honom inte komma nära. När direktören upptäcker att Alonzo faktiskt har armar, stryper Alonzo honom, vilket bevittnas av Nanon som lägger till Alonzos signum: dubbla tummar på ena handen. Låter det skruvat? Det blir värre.
För att kunna gifta sig med Nanon, beslutar sig Alonzo för att amputera bägge sina armar, bara för att upptäcka att hon under hans konvalescens fallit för Malabar. I en av de mest svart ironiska scenerna i filmen (det finns många) tvingas Alonzo att le medan Malabar smeker med händerna över Nanons kropp.
Nu kan det kanske låta som att detta är en fullständigt överlastad melodram, men den fungerar verkligen och det är mycket tack vare skådespeleriet. Chaney, som vi tidigare såg i Fantomen på Stora Operan ger sin skurk psykologiskt djup och Joan Crawford - ja, hon är Joan Crawford.
Hade den här filmen gjorts idag, skulle kanske karaktärerna ha psykologiserats mer. Nanons beröringsskräck skulle säkert ha blivit en ännu mer uttalad frigiditet och Alonzos bakbunda händer en symbol för impotens. Som den är nu, enkel och kraftfull, blir den en av de trevligare filmupplevelser jag haft på länge.

#34 Dagar som skakat världen (1927)

Regi: Sergei Eisenstein
IMDB: tt0018217

Är bloggen död? Är jag död? Svaret på båda dessa frågor är naturligtvis nej, och innan jag börjar gå in på diverse ursäkter, kastar jag mig rakt på dagens film. Ännu en Eisenstein. Ännu ett revolutionsepos. Den här gången håller han sig mer till historiska fakta - handlingen utspelar sig från den halvhjärtade februarirevolutionen och fram till bolsjevikernas slutgiltiga maktövertagande i oktober (filmen heter på original endast Oktjabr). Som vanligt skildras skeendet helt utan klara huvudpersoner. Ja, förutom Lenin då, vars ankomst vid den finska gränsen gestaltas i en framåtskridande medvind som blåser både banderoller och hår. Precis som på en redig sovjetisk plansch.
Och det där med historiska fakta - filmen är ett beställningsverk från partiet och ska naturligtvis betraktas som ett slags segermonument inför tioårsjubileumet av revolutionen. Så mycket gråskalor tillåts inte, bara en smula kritik mot pacifister inom partiet och mot plundrande soldater och fotfolk när palatset stormas.
Nåväl, Eisenstein pumpar ändå liv i detta, upploppsscenerna i Petrograd är starka, men inte som i Pansarkryssaren. Han har en förmåga att ladda vardagliga föremål med symbolik utan att det blir övertydligt. Överklassdamernas parasoller blir mordvapen, arbetshästen hänger över det öppnade brospannet och faller till sist ner i floden.
Men allt som allt, känns inte detta särskilt engagerat. Visst är det läckert filmat och montagetekniken är det inget fel på. Kanske är problemet att jag nu jämför med de tidigare filmerna och inte tycker att denna tillför något nytt. Intressant som historisk spegel är den dock, vilket ändå gör den sevärd.

#32 Så går det till i krig (1927)

Regi: Buster Keaton
IMDB: tt0017925

Så är hösten här, till slut, och med det lite mer tillfällen att gotta ner sig i stumfilm. Nu var det dags för Mr Keaton igen. Har nästan tappat räkningen på de filmer jag sett med honom vid det här laget. Men han är uppenbarligen värd det.
Här spelar han en tågmaskinist i sydstaterna samtidigt som inbördeskriget bryter ut. I likhet med hjälten i "Den stora paraden" blir han övertalad av sin flicka att ta värvning som soldat. Problemet är bara att han nekas, eftersom hans yrke anses alldeles för viktigt för krigsansträngningen. Som kanske väntat är, hamnar han ändå i hetluften då hans tåg blir stulet av nordstatssoldater, som dessutom kidnappar hans flicka. Jakten som följer är fartfylld och visar upp Keatons hela register för komisk timing.
Ändå var det något med den här filmen som gjorde att den inte nådde lika högt som Keatons andra filmer. Kanske var det att den var lite för strömlinjeformad, handlingen inte fullt så anarkistisk. Med detta sagt, så innehåller den tillräckligt med fantastiska scener för att hålla intresset uppe till slutet. Det misslyckade försöket att avfyra en kanon, ett svärd som konstant lossnar från handtaget. Keaton slutar som hjälte till slut, men orsakerna till detta är lika mycket ett resultat av slump och tillfälligheter. Men det är kanske så det går till i krig.

#31 Soluppgång (1927)

Regi: F. W. Murnau
IMDB: tt0018455

Det här är en av de filmer som jag hade sett fram emot att se. Dels är det den första vinnaren av Oscarstatyetten för bästa film, dels har jag hört att det ska vara en av stumfilmstidens vackraste ögonblick. Allt som allt, blev jag inte besviken.
Historien är enklast möjliga. Det är en klassisk triangel där en kvinna som är på semester från staden (hon presenteras aldrig som annat än "The woman from the city") förför en lantarbetare och övertalar honom att mörda sin fru genom att slänga henne överbord under en båttur. Så långt, så enkelt, men filmen tar snart en annan vändning. Mannen får dåligt samvete, ändrar sig, och under en dag och kväll på stan återupptäcker han sin kärlek till sin hustru. Hur det sedan slutar, vill jag inte avslöja.
Den här filmen handlar kanske inte så mycket om intrigen, som vad som görs av den, och det är där som Murnau återigen visar sin förmåga till visuell kraft. Ljus och skugga är alltid centralt i bilderna. Det är något av klassiskt måleri över det hela, utan att det för den sakens skull känns artificiellt. Lyktor reflekteras genom fönster, månljuset sveper över vattnet, allt på samma självklara sätt, vilket ger filmen en känsla av helhet och djup. Ljudläggningen är superb och närmar sig ljudfilmen med effekter som förstärker och förtydligar. Särskilt många textskyltar behövs inte. Att Murnau dessutom leker med dubbelexponering och har en väldigt rörlig kamera, förstärker denna films lätta intryck. Den är helt enkelt ett måste på vilken lista som helst.

#29 Den stora paraden (1925)

Regi: King Vidor
IMDB: tt0015624

Tillbaka till nummer tjugonio. Bröt ordningen lite på grund av att M ville se Metropolis och inte var så sugen på att se ett epos om Första världskriget. I ärlighetens namn var väl jag inte heller så väldigt tänd på idén. Men tack vare projektet var jag tvungen och upptäckte så en pärla till film.
Filmen följer överklassynglingen Jim (John Gilbert), som gripen av stundens patriotism, bestämmer sig för att ta värvning när USA går med i Första världskriget. Gruppen av soldater han kommer att tillhöra är ett blandat gäng. Tillsammans med arbetargrabbarna Bull och Slim bildar han snart en omaka trio. De skeppas iväg till Frankrike där de under en stor del av filmen inte får vara med om några strider. I stället får vi följa en serie komiska episoder ur soldatlivet, som binds samman av Jims förälskelse i bondflickan Melisande.
När trion väl skickas in i strid blir det en skarp kontrast till det tidiga lättsamma tempot och krigsscenerna är brutalt realistiska. Spänningen närmast förstärks av att det inte finns några repliker, bara ett landskap som gradvis blir mer och mer sterilt tills det bara består av lera och kratrar där vännerna försöker överleva. Någon ära på slagfältet är det inte fråga om. Snarast är det slumpartat och fienden visar sig vara lika mycket människor; som när Jim bjuder en döende tysk på en cigarett.
Naturligtvis är den väldigt sentimental på sina håll, men kärlekshistorien mellan Jim och Melisande blir aldrig fånig. Kanske främst på grund av skådespelarna. Renée Adorée gör sin bondflicka med skinn på näsan. John Gilbert som var stumfilmstidens stora hjärtekrossare, är en eftertänksam hjälte vars resa från bortskämd brat till ärrad krigsveteran med amputerat ben, blir trovärdig i varje stund. Relationerna mellan kamraterna är ömsint skildrad och resultatet är ett slags Band of Brothers i stumfilmsversion. Helt klart sevärd.

#30 Metropolis (1927)

Regi: Fritz Lang
IMDB: tt0017136

Nu är semestrarna slut, regnet börjar droppa över Stockholm och förhoppningsvis ska det bli fler tillfällen att kolla film. Det här är andra gången jag ser Metropolis, tyvärr denna gång på en ganska taskig DVD-kopia, med stråkmusik som inte alls verkade kopplad till handlingen. Lite skillnad mot första gången, på Cinemateket då det var livemusik med Matti Bye och co. En oförglömlig filmupplevelse. Lyckligtvis lyckades en del av den känslan stanna kvar vid denna tittning också.
Historien är effektivt enkel. I ett framtida teknokratsamhälle där arbetarna förpassats till tröstlösa bostäder under jorden och aristrokratin lever glada dagar i solen, träffar playboyen Feder arbetarflickan Maria. Mötet blir en ögonöppnare för Feder som plötsligt ser det fruktansvärda maskineri som ligger bakom hans och de andra priviligerades välstånd. Hjärtat måste vara förbindelselänken mellan hjärnan och handen.
Det här är inte bara en nästan sönderrefererad film. Inte bara i musikvideor som Madonnas "Express Yourself" och Queens "Radio Gaga". Den innehåller också de flesta av de arketyper och motiv som senare ska bli science-fictiongenrens stapelvaror. Maskinen som skapas till människans avbild. Teknologi som styr människan i stället för tvärtom. Rädslan för övervakningssamhället.
Det som skiljer den från sina nutida varianter är väl snarast det kristna budskapet, där Maria framstår som en frälsare som predikar sitt kärleksbudskap nere i mörkret. När den galne vetenskapsmannen gör en kopia av Maria som vampaktigt vänder kärleksbudskapet till ett om våld och uppror är det en härlig insats av skådespelerskan Birgitte Helm och en av filmens höjdpunkter.

#28 Guldfeber (1925)

Regi: Charles Chaplin
IMDB: tt0015864

För det första: skam på mig som inte tidigare har sett denna underbara film. Jag vet att det kan tyckas för er som läser bloggen, att jag är någon form av filmälskare, men jag har stora och tunga glapp i vilka filmer jag har och inte har sett. Framöver kommer detta att bli pinsamt uppenbart, men bäst att vara ärlig.
För det andra så har jag semester nu, reser hit och dit i Sverige, och kommer nog inte att uppdatera på ett tag. Men man vet aldrig. Sommarvädret verkar ju bli som det blir och då kanske lusten till stumfilm griper tag.
Men åter till filmen. Chaplin spelar en av alla de som sökte lyckan under guldrushen. Det börjar inte bra när han fastnar i en snöstorm tillsammans med bland andra en förrymd mördare. Under den svältkur som följer, tvingas de bland annat äta sina egna skor - kanske filmens mest berömda scen. Efter diverse umbäranden kommer han fram till civilisationen där han genast faller för den vackra dansflickan Georgia. Till en början driver hon med honom, men faller till sist för hans gentlemannasätt, som kontrasterar hårt emot hur de andra männen i hennes närhet behandlar henne.
Jämför man med Buster Keaton, så känns Chaplins film definitivt mer modern. Handlingen knyts ihop på ett skickligt sätt, karaktärerna får mer djup. Framför allt dansflickan Georgia, som jag tror är ett av de mest sammansatta kvinnoporträtten under projektets gång. Det finns ett djupt allvar i de flesta gags. Kannibalistiska fantasier har aldrig varit roligare än när den svältande i stugan ser Chaplin som en enorm kyckling.
Men den fysiska humorn har de gemensamt och där är nog Keaton strået vassare; han har en lätthet i kroppen och ett sätt att variera sin karaktär som Chaplin saknar. Men det återstår naturligtvis att se. Det blir mycket Chaplin framöver.

#27 Pansarkryssaren Potemkin (1925)

Regi: Sergei Eisenstein
IMDB: tt0015648

Få filmer kan väl sägas höra till Filmhistoria 1A i samma utsträckning som Pansarkryssaren Potemkin. Det är en film som de flesta har hört talas om, några har sett hela, och många sett dess mest berömda scen. Det är både dess för- och dess nackdel.
I korthet beskriver den ett uppror som startar på den ryska stoltheten Pansarkryssaren Potemkin; framkallat av att besättningen ska tvingas äta soppa gjort på ruttnande kött. Resningen sprider sig snart till den närliggande staden Odessa, där makten kallar in soldater som skjuter ner en folkmassa som desperat försöker fly ner för stadens långa trappa. Till slut går dock inte revolutionen att hindra, eftersom besättningen på de andra stridsfartygen också går med. Alla är bröder. Alla tillsammans.
Naturligtvis skulle det räcka med trappscenen för en plats i filmhistorien. Det är nog en av de mest otäcka masscenerna som gjorts. Eisenstein drar sig inte ens för att låta barn massakreras. Med hjälp av en fenomenal klippteknik håller han spänningen uppe. Från närbild, till helbild, till ansiktslösa soldater som bara är marschernde stövlar och hotande skuggor.
Men resten av filmen då? Jo, inledningen är bra. Det sjudande missnöjet som påminner om det i den tidigare "Strejken". Framför allt är det nog sista delen som lämnade både mig och M kalla. Där fastnar Eisenstein åter i sin fascination för maskiner, med långa sekvenser på pumpande pistonger och kugghjul och ånga. Jag kan förstå symboliken, men det blir lite av ett antiklimax efter trappscenen. På det hela taget är det dock en film som berör starkt efter alla dessa år. En revolution som föds av folket och styrs av folket är kanske en dröm, men en vacker sådan i alla fall.

#26 Fantomen på Stora Operan (1925)

Regi: Rupert Julian, Lon Chaney
IMDB: tt0016220

Jag är kanske inte det största fanet av musikaler, men var faktiskt intresserad av den här, första och stumma, inspelningen av historien om Fantomen på Operan. Sångerskan Christine blir uppvaktad av den mystiske och maskerade Fantomen som lovar henne berömmelse om hon bara förbinder sig till honom. I hemlighet har hon dock förälskat sig i den stilige Vicomte de Chagny. Galen av svartsjuka, kidnappar Fantomen henne till sin hemvist under Operan, där hon i en stark scen tar av honom masken och får syn på hans missbildade ansikte.
Jag har inte sett musikalen, men däremot filmversionen som kom för några år sedan. Vissa scener känner man igen ruta för ruta, men den nya versionen är naturligtvis mer fräckt klippt. Det som framför allt har ändrats genom åren är synen på Fantomen. I den här filmen framställs han enbart som ett monster utan några speciellt trevliga sidor, bortsett från en talang för musik. Det är en mer renodlad skräckfilm, förutom att den aldrig blir riktigt otäck. Tjugohundratalsversionen har lagt till gråskalor. Christine blir där på ett helt annat sätt attraherad av Fantomen och sliten mellan passionen till musiken och tryggheten i de Chagnys kärlek.
Förutom några riktigt läckra scener, får jag säga att jag lägger Fantomen på Stora Operan till rullorna utan någon riktig saknad. Framför allt är det tempot som ibland blir mördande långsamt. I en musikal med ljud får man i alla fall höra skådespelarna sjunga. En tidig färgsekvens lyfter visserligen i lysande Technicolor, ett löfte om vad som komma skall. Men på det hela taget? Nja.

#25 Busters millioner (1925)

Regi: Buster Keaton
IMDB: tt0016332

Det är svårt att engagera sig i att se filmer i den här rekordvärmen, men till slut fick jag ork. Ännu en Buster Keaton och ännu är jag inte less på honom. Det här är nog projektets första romantiska komedi, även om formatet naturligtvis ser lite annorlunda ut.
Keaton spelar Jimmie, en aktiemäklare som hamnat i ekonomiska svårigheter. Lyckligtvis får han besked om ett arv på sju miljoner. Problemet är bara att han måste gifta sig innan klockan sju på sin tjugosjunde födelsedag, vilket råkar vara samma dag som han får beskedet. Efter att han lyckats klanta till sig när han friar till den flicka han egentligen älskar, följer en serie av mer eller mindre desperata frierier. Filmen kulminerar med en fantastisk jaktscen där tusentals potentiella brudar förföljer honom. Stuntsen är imponerande, men det finns också en stark ramhistoria, vilket gör detta till en av de roligare Keatonfilmerna.
Det är också den första som det gjorts en remake av, tydligen en rätt sorglig historia med Chris O'Donnell. Kolla in originalet i stället. Inte en död punkt.

#24 Sista skrattet (1924)

Regi: F.W. Murnau
IMDB: tt0015064

Det är andra gången jag ser den här filmen, och den håller verkligen stilen. Murnau använder sig inte av en enda textskylt (även om han fuskar lite, när det bl.a. skrivs med glasyren på en tårta) och det är ingenting som märks. Kanske är det för att historien är så enkel. En hotellvaktmästare som blivit för gammal för sitt arbete, degraderas till toalettstädare. Han försöker dölja det för sin familj genom att stjäla uniformen, men blir till sist påkommen och avklädd all den auktoriet som arbetet har givit honom. Egentligen skulle den ha slutat i en pessimistisk ton, men Murnau tvingades av filmbolaget att lägga till ett märkligt kontrasterande slut där vaktmästaren får ett arv efter en miljonär. Han återkommer till hotellet där han bjuder en tiggare på en överdådig middag. Att på detta sätt slipa udden av filmens stränga budskap blir rejält fånigt.
Framför allt är detta Emil Jennings film. Hans vaktmästare är mästerligt porträtterad, från den inledande fåfängan, genom förnekelse och till sist till ett slags stum acceptans inför sitt öde. Många scener är oförglömliga. Till exempel när han blir fråntagen sin uniform. Det är en ren förnedring som får honom att sjunka ihop och förminskas till en gubbe i skjorta. Intressant att tänka hur mycket av sin identitet man lägger i sitt yrke.
Den här filmen räknas av vissa som expressionistisk, men det är långt ifrån "Dr Caligaris kabinett" och Murnaus tidigare "Nosferatu". Vad som märks är det fantastiska fotot, en ovanligt rörlig kamera som följer nära huvudpersonens känslor hela tiden. Annars är det kanske i spelet med ljus och skugga som man kan se arvet bakåt. På det hela taget ett kärt återseende.

#23 Fart, flickor och faror (1924)

Regi: Roscoe Arbuckle, Buster Keaton
IMDB: tt0015324

Det är skönt att se att dåliga översättningar av titlar inte är något nytt. Originaltiteln "Sherlock J:r" är ju betydligt fyndigare. Här spelar Keaton en biografmaskinist med detektivdrömmar som blir falskt anklagad för att ha stulit en klocka av sin flickväns far. På jobbet somnar han vid projektorn och drömmer sig in i filmen som visas, där huvudrollerna gradvis byts ut mot de som han mött i verkliga livet. I filmen blir han Sherlock J:r - "världens näst bästa detektiv" och i en serie halsbrytande stunts och gags, räddar han flickan och återtar stöldgodset.
Det här är en kort liten pärla - bara 44 minuter. Den är kanske inte lika sammanhållen som "Krut, kulor och kärlek", men det tar den igen med tempo. Framför allt scenerna där Keaton går in och ut ur filmduken är mästerliga och som specialeffekter funkar de än idag.
Leken med konst och verklighet, hur de imiterar och påverkar varandra är det som ger filmen djup, samtidigt som det naturligtvis framför allt är stor komik. Till och med det klassiska "halka-på-bananskal-tricket" används - men på ett annorlunda sätt. Den här typen av fysisk humor finns knappt idag och är en rolig upptäckt. Det här är filmer som åldras väl.

#22 De gririga (1924)

Regi: Erich von Stroheim
IMDB: tt0015881

Aj, aj. Nu har det dröjt så där länge igen. Det vore dålig stil att skylla på fotbolls-VM. I själva verket var denna film en ren plåga att ta sig igenom; vet inte egentligen vad motståndet beror på. Jag fick se den i många korta omgångar innan jag till slut kom i mål.
Det må vara en filmhistorisk milstolpe när Stroheim filmade utanför studion och i naturliga miljöer - det hjälper liksom inte när historien inte lyckas engagera. I fokus står McTeague, tandläkare utan utbildning, och den moraliska nedförsbacke som hans och andras girighet leder till. Under korta scener får vi se hur han kysser sin blivande fru när hon är under narkos. De gifter sig trots hennes tveksamhet och strax efter bröllopet får hon veta att hon vunnit femtusen dollar på lotteriet. Detta får hjulen att snurra runtomkring och leder i slutänden till elände för alla inblandade. Att porträttera pengar och girighet som roten till allt ont är väl inte ny. På sätt och vis påminner historien om 00-talsfilmen "There will be blood", men den var ju otroligt mycket mer engagerande.
Ursprungligen var "De giriga" nio timmar, klipptes ner till 140 minuter, klipptes upp igen till fyra timmar, vilket är den version som jag har sett. De förlorade bitarna har ersatts med stillbilder, vilket självklart kan ha en orsak till min akuta tristess. Vi tar nya tag, helt enkelt.

#21 Strejken (1924)

Regi: Sergei Eisenstein
IMDB: tt0015361

Jag tycker väldigt mycket om den tidiga sovjetfilmen. Men något gör mig också ledsen när jag tänker på den kreativa explosion som skedde efter revolutionen. Konstnärer som verkligen trodde på ideal som blev svikna gång på gång. En naiv del av mig vill tro att det utopia som målas upp ändå var möjligt.
Detta är första gången jag ser Strejken och det är också första gången under projektets gång som frånvaron av ljud inte märks så mycket. Eisensteins klippteknik är musikalisk i sig, under vissa av scenerna är det rena MTV-tempot. Fascinationen över det mekaniska är perfekt anpassad till fabriksmiljön, där människorna verkligen bara är kuggar i ett maskineri som de inte har kontroll över.
Handlingen är enkel, närmast dokumentär när vi får följa inledningen till, upptrappningen och nedslagningen av en strejk i en rysk fabrik. Det finns inga huvudpersoner i egentlig mening, vilket kan göra filmen svårtillgänglig. I stället är det kollektivet som för berättelsen framåt. De liknar närmast en flodvåg när de rusar framåt för att skapa förändring. I de scener när individer porträtteras, framkommer oftast hur svaga de är utan de andra arbetarnas kraft. Skildringen av de styrande kan väl inte anklagas för någon form av subtilitet; de äter kaviar, spiller champagne och har ingen som helst förståelse för strejkarnas krav.
Det är kanske inte den mest realistiska av historieskrivningar, men det går inte att komma undan filmens råa kraft, framför allt i de fruktansvärda slutscenerna då upproret slås ned med groteskt övervåld. Även om konflikten mellan arbetare och kapital ser annorlunda ut idag, ger filmen en stark bild av kraften i det kollektiva och att det faktiskt handlar om intressen som i grunden är fullständigt motsatta.

Första tjugo

Tänkte att det var dags att sammanfatta första delen av projektet. Tjugo filmer avklarade. Vilka rekommenderar jag och vilken råder jag er att undvika? Här kommer en fullständigt subjektiv lista, utan inbördes ordning.

Rekommenderas:
* Les Vampires (Härlig, anarkistisk och oförutsägbar. Och Irma Vep)

* Intolerance (Pompös, men med både stora och små penseldrag. Ett sant konstverk.)

* Genom stormen (Stark berättelse med en fantastisk Lilian Gish.)

* Körkarlen (Den svenska stumfilmens mästerverk. Detaljskarp och gripande, samt ett foto med verkligt djup.)

* Häxan (Ojämförbar, genreöverskridande och pervers, men ändå märkligt vacker.)

* Krut, kulor och kärlek (Fullpackad med gags av alla slag. Ironisk humor och halsbrytande stuntnummer.


Undvik:
* De föräldralösa (Långdraget sömnpiller till revolutionsepos som aldrig blir så dramatiskt som handlingen kanske antyder.)

#19 Gösta Berlings saga (1923)

Regi: Mauritz Stiller
IMDB: tt0014109

Den här filmens plats i filmhistorien är naturligtvis sammankopplad med dess största stjärna, Greta Garbo, som här gör sin debut. Jag har inte läst boken, men vet att Selma Lagerlöf inte alls var nöjd med resultatet, utan tyckte att Mauritz Stiller hade gjort det till en billig följetong. Hur som helst, med anpassningen till filmmediet måste man göra förändringar, och filmen har säkert givit Lagerlöfs verk många fler läsare.
I centrum står den försupne prästen Gösta Berling som lever som "kavaljer" på godset Ekeby där den majestätiska Majorskan styr. Kavaljererna är alla män som halkat snett i livet och som nu lever som något slags hovnarrar, vilket får vissa av dem att känna sig ohyggligt förnedrade.
Berling är en riktig kvinnokarl. Vare sig han vill det eller inte, så förför han alla kvinnor i sin närhet. Trots att han har huvud- och titelrollen, bleknar han dock i jämförelse med alla de intressanta kvinnoporträtten runtomkring. Och det är detta som gör filmen intressant. Majorskan, spelad på ett fantastiskt vis av Gerda Lundequist, dominerar varje scen hon är med i. Hon har vissa likheter med Margareta Krook, som spelade samma roll i teveserien från 1986. Greta Garbo gör kanske inget stort intryck, men det är ingen tvekan om att kameran älskar hennes ansikte.

Det magnifika fotot är en annan orsak att se filmen. Det värmländska landskapet utnyttjas maximalt. Det märks att det är samma fotograf, Julius Jaenzon, som låg bakom Körkarlen. Samma djup i bilderna, vilket skapar en dynamik mellan personerna utan att behöva använda korsklippning. Actionscenerna på slutet, framför allt när Ekeby brinner ner till grunden, är också mäktiga.
Det som sänker filmen lite, är att den är för lång för sitt eget bästa. Att kolla igenom den i en sittning är i mastigaste laget. Det minns jag inte riktigt från när jag såg den förra gången. Ett viktigt stycke svensk filmhistoria är det i alla fall.

#20 Tjuven i Bagdad (1924)

Regi: Raoul Walsh
IMDB: tt0015400

Nej, jag har inte givit upp bloggen, utan får helt enkelt skylla på att det varit mycket på sistone. En resa upp till Norrland, mycket arbete och lite lek, men nu är jag igång igen. Jag har hoppat över #19 - Gösta Berlings saga - eftersom M ville se den, samtidigt som jag har lite svårigheter att hitta DVD:n. I stället blev det två och en halv timmes äventyrs-extravaganza, med Douglas Fairbanks som tjuven som förälskar sig i stadens prinsessa och med fiffel, charm och rackarspel lyckas vinna hennes hjärta. Men, som den gode imamen säger: "Lycka måste förtjänas."
Jag måste säga att jag föll pladask för den här rullen; framför allt måste specialeffekterna, kulisserna och kostymerna bara upplevas. Scenerna när Fairbanks slåss med diverse monster (bla en enorm fladdermus) känns förvånande fräscha. Det är filmtrollkonst i Méliès anda, och projektets första verkliga äventyrsfilm.
Douglas Fairbanks charm hjälper mycket till. Han är den första av dessa amoraliska antihjältar, som genom kärleken når moralisk styrka och därmed på slutet övervinner alla faror. Det finns en elegans och finess här som saknas i genrens moderna inkarnationer. Ett plus i kanten ger jag också för den neutrala synen på islam. Långt, långt ifrån elvte september och de paranoida bilder som skulle följa. I stället visas det som en kärlekens religion och imamen är filmens mest renodlat goda karaktär.

#18 Krut, kulor och kärlek (1923)

Regi: Buster Keaton, Johan G. Blystone
IMDB: tt0014341

Detta är den första långfilmen (skam på mig!) av Buster Keaton som jag har sett. Den lilla tevekanalen Access har tidigare visat några av hans kortfilmer, vilket har givit mersmak. Annars är det ju Charlie Chaplin som gäller om stumfilmskomedi ska visas i Sverige, men Keaton har en annan typ av charm som jag efter den här filmen nog tycker är lika vass.
Den svenska titeln säger egentligen inte så mycket om handlingen. På original heter den Our Hospitality, vilket är en ironisk blinkning om det som komma skall. Den naive Willie åker till Södern för att ta över ett hus han ärvt av sin far. Tyvärr ärver han även en gammal släktfejd. Han förälskar sig i dottern i den andra familjen, medan sönerna och fadern gång på gång försöker skjuta honom. När han blir bjuden hem till familjen av dottern, kompliceras mordplanerna. De kan inte skjuta honom så länge han är en gäst i deras hem, så Willie försöker hålla sig inomhus så länge det bara går.

Det finns verkligen inte en lugn stund i den här filmen. Det är action för första rutan till den sista och är fullt av visuella gags. Dessutom är flera av stunttricken halsbrytande, vilket blir än mer imponerande med tanke på att Keaton utförde dem själv. Det mest avancerade - och mest berömda - utspelar sig i ett vattenfall, men det finns många exempel. En ny och trevlig bekantskap för mig. Trist bara att det tog så länge för mig att upptäcka den.

#17 Dåraktiga kvinnor (1922)

Regi: Erich von Stroheim
IMDB: tt0013140

Skabrös är ett fint ord som passar alldeles utmärkt för det här filmen. Den kretsar kring ett gäng strandsatta ryska aristokrater som under falska namn lever loppan i Monte Carlo. De finansierar sina kaviarfrukostar med hjälp av falskmyntade sedlar som de byter ut mot äkta under dekadenta casinokvällar i hemmet. I centrum står den cyniske Karamzin, spelad av von Stroheim själv. Han bestämmer sig för att förföra en uttråkad diplomathustru för att därigenom skaffa tillräckligt med pengar för att kunna flytta vidare. Som om detta inte vore nog har han dessutom förfört hushållerskan med löfte om giftermål och slösat bort hennes sparade pengar på casinot.

Inledningen är fantastisk. De ryska grevinnorna har perfekt ondulerade frisyrer och Karamzin röker kanske filmhistoriens längsta cigaretter. Det är solblekt och alla är en smula uttråkade, ändå inser de att deras livsstil kräver ett ständigt inflöde av pengar. Monaco är pampigt porträtterat och von Stroheim använder sig på ett fint sätt av ljus och skugga i många scener. Det erotiska spelet mellan Karamzin och diplomathustrun är också underhållande. Von Stroheim gör ett oförglömligt porträtt av en man som inte drar sig för att droppa med en våt servett på bordsduken för att låtsas gråta. Trots detta måste jag säga att också jag efterhand blir lite uttråkad av de omständliga förförelsescenerna. Vid ett tillfälle avbryts det av en munk, vid ett annat tillfälle av en eldsvåda. Dessutom är slutet något bisarrt och oförklarligt. Karamzin försöker bland annat våldta den lätt utvecklingsstörda dottern till falskmyntaren. Varför får man aldrig riktigt veta. Kanske det har att göra med att filmen klippts ner kraftigt.

#16 Häxan (1923)

Regi: Benjamin Christensen
IMDB: tt0013257

Det här är i sanning en av de mest bisarra filmer jag sett, och med råge infriade den de förväntningar jag hade. Att beskriva den blir kämpigt, eftersom den är så genreöverskridande. Till ytan är det ett ambitiöst försök att förklara och belysa medeltidens häxprocesser, men det är så långt ifrån Pogo Pedagog man kan komma, trots att första delen mestadels består av att återge gamla träsnitt där detaljer betonas med hjälp av en pekpinne.

Resten av filmen är nämligen uppbyggd av dramatiseringar, och de är ingenting för den känsliga tittaren. Jag blir fascinerad av att denna film gjordes 1923. Här föder kvinnor demoner, kysser deras bakdelar efter att ha tillagat odöpta spädbarn och festat på köttet. Tänk er "Rosemarys baby" upphöjt till fyra. Mot slutet får man också se en serie närbilder på tortyrredskap och hur de används.

Det kan tyckas som en fullständig kollision mellan form och innehåll, när det förlustas så i det obscena, samtidigt som berättaren/föreläsaren utgår ifrån att det bara är påhitt, fantasi och ren lögn. Men det är nog en lite ytlig betraktelse, eftersom Christensen från början verkar mer intresserad av att gräva i våra psyken och fundera på varífrån dessa bilder kommer. I den sista delen som utspelar sig i modern tid, försöker han knyta ihop säcken med hjälp av "modern" psykologi. Häxkvinnans syner jämförs med den moderna "hysterikan". I stället för häxprocess ställs hon emot de borgerliga lagarna och moralen. I stället för bålet, institutionen. Christensen hittar nästan hem här, även om han missar det genusperspektiv som vore självklart idag.

Men det är en oförglömlig film, med bilder som stannar länge på näthinnan. Med tvekan får den etiketten dokumentär. Ärligt talat blir varje definition en förminskning.

#15 Nosferatu (1922)

Regi: F. W. Murnau
IMDB: tt0013442

Den första riktiga vampyrfilmen, och en som håller sig riktigt bra i konkurrensen. På grund av en upphovsrättstvist (redan 1922!) fick den döpas om från Dracula till Nosferatu, men ska annars följa Bram Stokers roman relativt troget.

Det som skiljer denna vampyr från de många efterföljarna är Max Schrecks porträtt av Nosferatu. Det finns ingenting Twilight-sexigt över honom. Hans långa kloliknande fingrar och stirrande ögon gör honom mer till djur än människa. Det är väldigt befriande att slippa det kvasipsykologiska som nuförtiden hänger ihop med vampyrer och bara koncentrera sig på skräcken. Naturligtvis finns det sexuella med här också - det är den oskuldsfulla kvinnan som måste besegra Nosferatu - men någon åtrå i vanlig bemärkelse mellan kvinnorna och vampyren är det inte frågan om.

Tyvärr finns det för moderna ögon lite väl många transportsträckor, vilket jag tänkte på mer den här andra gången. Men spelet med skuggor och ljus, Schrecks expressionistiska spelstil och den allmänna atmosfären gör ändå detta till en given klassiker.

#14 Nanook, köldens son (1922)

Regi: Robert J. Flaherty
IMDB: tt0013427

Att titta på en över 80 år gammal dokumentär om eskimåer i norra Kanada, kan kanske tyckas aningen masochistiskt, men planen måste följas. Nu var det kanske inte så illa som det låter, men ingen direkt höjdare heller. Vi får följa Nanook och hans familj under ett antal veckor då de kämpar för att överleva i de svåra arktiska förhållandena. Det börjar ganska roligt, med något som skulle kunna vara en tävling i "hur många kan man trycka in i en kajak". Jag räknar till fem, inklusive ett spädbarn. Intressant var också att se hur en igloo byggs. Tror aldrig jag har sett det på det här noggranna och pedagogiska sättet. Annars är detta lite av filmens nackdel; långa förklarande textskyltar och ett tempo som är lite för långsamt för att jag ska orka hålla intresset uppe.

Flaherty visar inuiterna som exotiska, men har hela tiden en respekt för deras livsstil. Till skillnad från dagens skildringar av ursprungsbeholkningar, verkar det inte finnas något försök att få tittaren att ifrågasätta sitt eget sätt att leva. Nuförtiden verkar alla kanaler ha någon dokusåpa där bortskämda västerlänningar ska möta "verkligheten" i en avlägset belägen stam några veckor. På det sättet är Flahertys mer neutrala ton skön, och han får mycket ut av det öde landskapet där människans litenhet verkligen kommer fram.

#13 Dr Mabuse - Der Spieler, del 1 och 2 (1922)

Regi: Fritz Lang
IMDB: tt0013086

Det här är en film som jag länge velat se. Fritz Lang har jag alltid beundrat för hans stilsäkerhet, och detta var inget undantag. Dr. Mabuse och hans kriminella gäng stjäl inte bara från den rika och uttråkade överklassen, utan hotar i slutänden hela den bräckliga stat som är Tyskland efter Första världskriget. I en källare pressar de dollarsedlar som sedan sorteras av ett antal blinda. Inledningsscenen sätter tonen. Mabuse bläddrar igenom en kortlek med utseenden som han kan välja mellan. Genom filmen byter han skepnad så fullständigt att hans motståndare, överåklagaren de Witt, inte ens vet när han står öga mot öga med fienden. För att göra det hela värre kan Mabuse hypnotisera sina offer och få dem att slänga sina korthänder trots att de är oslagbara.

Det är en skön bild av mellankrigstidens Tyskland som ges. Bara att läsa den första textskylten; "Du har tagit kokain igen, Spoerri", sätter stämningen för det som ska följa. Det är livströtta människor utan illusioner som spelar bort sina förmögenheter på vingt-et-un och poker utan att blinka. Börsmarknaden är lika lätt för kriminalgänget att manipulera, ingenting är säkert, ingenting är heligt. Grevinnan Told är kanske den person som personifierar detta mest. Hon letar efter snabba kickar, eftersom det är hennes enda sätt att känna sig levande. Tyvärr gör detta henne också sårbar för Mabuses manipulationer.

Just denna bredare duk; kopplingen mellan samhälle och individ, gör att filmen höjer sig ovanför den vanliga thrillern. Den första delen är den med högst tempo; i den andra snöas det in lite mycket på psykoanalys och fjärrstyrning à la Caligari.

Av någon anledning finns ingen av Langs andra två Mabusefilmer med i boken, men jag rekommenderar dem varmt.

#12 La souriante Madame Beudet (1922)

Regi: Germaine Dulac
IMDB: tt0013626

Att börja morgonen med en stumfilm var ganska trevligt, särskilt som den är av med hanterbar längd. Det här är - konstigt nog - bokens enda representant för den franska impressioniststilen inom filmen. Det var väl aldrig någon särskilt publikdragande rörelse, men väldigt inflytelserik framöver. Framför allt gällde det kameraarbetet där man arbetade mycket med att fånga hur huvudpersonerna upplever skeendet, snarare än att objektivt återge det.

Det här är ett förtätat drama som utspelar sig under en kväll och en morgon. Madame Souriante är uttråkad hustru till en tygförsäljare. Han brukar roa sig med att skjuta sig själv på låtsas. Själv bläddrar hon i magasin och fantiserar om stiliga tennisspelare. När han får biljetter till teatern, vägrar hon följa med och tillbringar i stället kvällen ensam i lägenheten där hon långsamt bryter samman. Hon fyller hans pistol med riktiga kulor, men ångrar sig sedan.

På många sätt påminde den här filmen om Polanskis "Repulsion", där en annan kvinna befinner sig ensam i en lägenhet och långsamt drivs till vansinne. Dulac får verkligen fram känslan av någon som gradvis förlorar kontakten med verkligheten. Groteska bilder på mannen dyker upp överallt. När hon inte kan sova, dundrar en pendel fram och tillbaka över bilden. Det är en enkel film som klär av det borgerliga äktenskapet. På sitt sätt är Monsiuer Beudet lika fast. I sin vrede över att inte nå fram till hustrun, vrider han huvudet av en docka. I en värld där könen inte förmår kommunicera, tycks Dulac mena, är tragedin inte långt borta.

#11 De föräldralösa (1921)

Regi: D.W. Griffith
IMDB: tt0012532

Nu måste jag ändå ha tagit examen i min Griffith. Denna långa (två och en halv timme) historiska melodram om två föräldralösa flickor, spelade av systrarna Lilian och Dorothy Gish, och deras äventyr i revolutionens Frankrike, blev lite för mycket för mig. Kanske jag jämför med den enkla poesin i "Körkarlen", men det här kändes mest tungfotat, omständligt och något jag bara satt igenom. Textskyltarna berättar om grevar som attraheras av flickors "jungfruliga skönhet". Slutscenen när huvudpersonerna ska räddas från giljotinen i sista ögonblicket är alldeles för lik samma scen i "Intolerance", som också var mer givande.
Visst fanns det ljuspunkter, som den fantastiska scenografin, de enorma perukerna och masscenerna när Bastiljen stormas. Dessutom gör systrarna Gish fina rollprestationer. Men trots allt känns detta väldigt daterat i jämförelse med några av de andra fina filmer jag sett.

#10 Körkarlen (1921)

Regi: Victor Sjöström
IMDB: tt0012364

Under de här första stumma åren var filmkonsten verkligt internationell. Till och med ett litet land som Sverige kunde komma fram internationellt och den här filmen var på sin tid en verklig exportsuccé. Selma Lagerlöfs berättelse handlar om David Holm som på nyårsnatten får besök av dödens körkarl. Den som dör på tolvslaget blir nämligen tvungen att köra vagnen under resten av året. Holm är en rumlare som förstört både sitt och sin familjs liv på grund av sitt drickande. Inte ens den godhjärtade slumsystern Edit lyckas omvända honom med sin kärlek. Men under en natt av tillbakablickar inser han till slut vad han har gjort och når försoning med sin slitna hustru i samma ögonblick som hon tänker ta livet av sig.

Specialeffekterna var väl det som gjorde den här filmen berömd, med dubbelexponeringar som visar de dödas liv i samma bild som de levande. Men även på andra sätt skiljer sig denna film från de tidigare. M upptäckte bland annat frånvaron av "stumfilmssminkning". I stället är det nakna, realistiska ansikten. Mycket av den typiska svenska naturen används också, vilket måste ha tyckts exotiskt för en utländsk tittare.

Berättartekniskt är den avancerad; med tillbakablickar inuti tillbakablickar. När jag såg den här filmen förra gången, saknades textskyltar av någon anledning och nu förstår jag varför det var helt omöjligt att hänga med, eftersom det inte alls är någon rätlinjig historia. Men även fotografiet är lysande, med mycket använding av ljus och skugga. Det finns också ett helt annat djup i bilderna. Det filmas genom dörröppningar så att man får se ett skeendet ur flera olika synvinklar samtidigt. På det hela taget en gripande film där Matti Byes nyskrivna musik förhöjer känslan på ett fint sätt.

#8 Genom stormen (1920)

Regi: D. W. Griffith
IMDB: tt0011841

Ett nytt decennium. Och vilken såpa. Inte bara blir Anna utsatt för ett skenäktenskap, hon blir gravid, blir av med barnet, lyckas få arbete bara för att upptäcka att barnets far har sommarställe i samma by och vill göra allt för att få iväg henne. Sonen i familjen blir förälskad, men hon förstår att hennes hemlighet gör henne omöjlig som hustru. Lägg till en dramatisk slutscen på isflak som driver mot ett vattenfall, så har man nästan den perfekta melodramen.

Både jag och M. gillade den här filmen, och jag börjar mer och mer se "Nationens födelse" som ett misstag i arbetet. Den här filmen skulle, minus några bibeldiskussioner, säkert fungera också idag. "Broken Blossoms" kanske var vackrare, men den här har mer trovärdighet, mer intressanta karaktärer och helt enkelt ett bättre manus. Det ibland tunga dramat lättas upp att filmen tryfferats med ett antal roliga biroller; bland andra en fjärilsälskande professor och en sheriff som alltid somnar när något viktigt händer.

Religionens intoleranta sidor får sig sina törnar här också. Kvinnans ställning är beklagansvärd. All skuld läggs på henne, medan mannen bara anses så sin vildhavre. Därför är det skönt att Anna mot slutet tillåts utmana denna ordning. Det här var en riktigt rolig upptäckt och en film att varmt rekommendera.

#9 Within our Gates (1920)

Regi: Oscar Micheaux
IMDB: tt0011870

Det här var en film jag verkligen såg fram emot att se; det äldsta bevarade verket av en afroamerikansk regissör. Huvudpersonen är Sylvia Landry, en lärare från sydstaterna som tar sig till norr för att samla in pengar till sin skola. Hon möter motstånd, inte bara från inskränkta vita, utan även svarta; bland annat en präst som gjort sig ett namn på att predika att vita hamnar i helvetet medan de svarta, om de är fromma och håller sig på sin plats, kommer till himlen. Hon får till slut pengarna och återvänder, bara för att fångas upp av sitt förflutna och falla offer för en utpressare. I en historia inuti historien får vi följa hennes uppväxt. Hennes far blir oskyldigt anklagad för mord och hela hennes familj blir lynchad. Hon kommer själv undan med livet i behåll, men blir nästan våldtagen av mordoffrets bror.
Dessa scener är nog de rent filmiskt starkaste i sin enkelhet och brist på stilisering. Annars får jag i ärlighetens namn säga att jag tidvis hade svårt att hänga med i svängarna. Det är många karaktärer och en hel del bihistorier. Vissa sammanhang går förlorade för ett modernt öga, som att Sylvia i början ska ha placeras i en "komprometterende situation" vilket gör att hennes fästman bryter förlovningen. När jag senare fick veta att detta hänt, var jag tvungen att spola tillbaka och se scenen igen, utan att bli klokare.

Men starkast intryck är nog känslan av att Micheaux vill berätta historien så autentiskt som möjligt. Till skillnad från "Nationens födelse" är karaktärerna mångbottnade. Skurkarna kan lika ofta finnas hos svarta, som den skvallrande betjänten vars lösmynthet orsakar lynchningen i slutscenerna. En annan skillnad: inga svarta skådespelare sminkar sig vita.

#7 Broken Blossoms (1919)

Regi: D.W. Griffith
IMDB: tt0009968

Ännu en film av Griffith och denna gång ännu lite mjukare i tonen. Själva filmen är också mjuk, ljuset glider över karaktärerna och silas genom dimman i slutscenen. Så poetisk jag blev. Det är en enkel historia om kinesen (i filmen kallad Yellow Man) som reser till London för att berätta för britterna om Buddhas enkla kärleksbudskap. På plats gör omständigheterna honom snart desillusionerad. Han blir en ensam affärsinnehavare som tidvis frekventerar den lokala opiumhålan.
För den andra protagonisten, Lucy, är livet inte lättare. Hon är en olycklig flicka som misshandlas svårt av sin boxande far. När hon till sist lyckas rymma, hamnar hon hos Yellow Man, som förälskat sig i henne och tar hand om henne. Men fadern lyckas snart få reda på var hon befinner sig...

Trots att Barthelmess i huvudrollen verkar tro att det räcker att kisa för att se kinesisk ut, är detta en varm och gripande liten film. Skådespeleriet börjar gå mer mot naturalism. Innan jag gjorde det här stumfilmsmaratonet hade jag nog inte förstått hur mycket blickar och närbilder kan få fram i film. Det krävs inte några stora åthävor, ändå så lyckas man få fram de dåliga framtidsutsikterna för en flicka som Lucy och för en invandrad man som Yellow Man. Buddhismen framställs som likvärdig, om inte bättre än kristendomen, vars präster mest verkar kunna skrämmas med helvetet för att hålla de fattiga i schack. Dessutom får vi en dramatisk yx-scen mot slutet som jag tror att Kubrick har tittat på när han gjorde The Shining.

#6 Dr Caligaris kabinett (1919)

Regi:Robert Wiene
IMDB: tt0010323

Projektets första skräckfilm är en otäck historia om Dr Caligari som anländer till marknaden i en småstad. Han visar upp sömngångaren Cesare för en fascinerad publik. Snart börjar en serie mord att härja i staden och efter att huvudpersonens flickvän blir utsatt för ett överfall, står det klart att det är Cesare som ligger bakom. I sitt dvalliknande tillstånd är hans medvetande öppet för Caligaris påverkan.

Men det är naturligtvis inte för handlingen som man ser denna film. Där Griffith försökte göra sina Babylonmiljöer så realistiska som möjligt, har Wiene inga som helst ambitioner åt det hållet. Snarare är det tvärtom. Filmens tyska småstad har dörrar som är sneda, ljus och skuggor har målats direkt på golvet och perspektiven förvrids hela tiden. Det är den tyska expressionistfilmens kanske tydligaste verk; en idé inte om en realistisk miljö utan en som speglar människornas inre. Det är en teknik som nutida regissörer också använder, och som exempelvis Tim Burton blivit en mästare på. Men det är häftigt att se när det dras till sin absoluta spets. I Dr Caligaris värld är inget säkert och när dörren till det omedvetna väl har öppnats, kommer fler skräckfilmer att hämta stoff ur den källan.

Den unika atmosfären i filmen har inspirerat många andra. Bland annat Flea i bandet Red Hot Chili Peppers som såg den en sen natt på hotellrummet. År senare använde bandet sig av den i videon "Otherside", kanske deras vackraste.

#5 Intolerance (1916)

Regi: D. W. Griffith
IMDB: tt0006864

Vill till att börja med be om ursäkt för avbrottet. Det har varit fullt upp på sistone, bland annat M:s farmors hundraårskalas. Intressant faktiskt att hon ändå är äldre än den här filmen, vilket påminner om hur ung filmen är i jämförelse med de andra konstarterna. Att dess historia fortfarande ryms i en människas livslängd.

Det är svårt att förstå att samma man som gjorde "Nationens födelse" ligger bakom denna film också. Den här episka historien handlar om intoleransen genom tiderna och vad den ställt till med i form av mänskligt lidande. Berättartekniskt är den avancerad; fyra historier i fyra olika historiska epoker som det dessutom korsklipps emellan på ett sätt som är väldigt genomtänkt. Man får följa Jesu sista tid, Babylons fall, massakern på protestanter under Bartholomeinatten i medeltida Frankrike, samt en nutidshistoria om ett otursförföljt kärlekspar från arbetarklassen som blir utsatta för välmenande men i grunden katastrofal "välgörenhet" från stadens besuttna kvinnor. I slutändan leder denna till att mannen blir falskt anklagad för mord och dömd till döden.

Det är denna sista historia som är intressantast, och ibland hjärtskärande, som när den unga mamman blir fråntagen sitt barn. Till skillnad från "Nationens födelse" visar filmen mycket empati och förståelse för kvinnans situation. Sedan kan man väl diskutera åsikten att överklassens kvinnor vänder sig till välgörenhet när de inte längre är sexuellt attraktiva. Nåja. Vissa saker ändrar sig inte så lätt. Annars är det en hel del idéer i filmen som för mig känns moderna; tanken att brott är en produkt av sociala förhållanden, samt att välgörenhet kan fungera som en effektiv form av förtryck.
Men filmen hade ändå inte varit vad den varit utan bilderna från Babylon med sina fantastiska kulisser och mängder av statister. Den modiga bergsflickan rider vagn och skjuter pil bättre än alla karlar tillsammans, vilket är häftigt och uppfriskande. Och de avklädda palatsdamerna (se bilden) med sina orientaliska danser skulle säkert göra denna film fullständigt barnförbjuden i USA om den haft premiär idag.

#4 Les Vampires (1915)

Regi: Louis Feuillade
IMDB: tt0006206

Efter den något tungrodda "Nationens födelse" var det skönt att komma till "Les Vampires", en filmserie i tio delar om kriminalgänget Vampires och deras nemesis, journalisten Phillipe Guérande. Det här är lättsam underhållning där inget är vad det verkar. Delarna heter underbara saker som "Det avhuggna huvudet" och "Det röda chiffret". Det är en osäker värld, där lönndörrar dyker upp bakom tavlor och döda vaknar till liv. På många sätt påminner det om ett tidigt Tintinalbum, med halsbrytande tempo och lätt surrealistisk humor. Eftersom så många av skurkarna går åt, blir alla genrens blivande klicheer representerade: Mästerförklädaren, Hypnotisören, Den Galne Vetenskapsmannen.

Men filmen hade naturligtvis inte varit vad den är utan Mlle Musidora som Irma Vep, urtypen för en femme fatale med kolsvarta ögon och en förmåga att krångla sig ur de mest prekära situationer, bland annat en explosion ombord på en båt. Hon är den första riktigt intressanta kvinnliga huvudpersonen hittills under projektet. Hon tillåts glida in och ut ur roller, kön och samhällsklasser utan att något verkar ge henne några svårigheter. Över huvud taget är kvinnorna starka. De försvarar sig själva och svimmar inte i trängda lägen, såsom ofta var fallet i "Nationens födelse".

En annan viktig karaktär är Mazamette, den ganske torre Guérandes komiska sidekick. Han påminner en hel del om kapten Haddock, lojal, men med svaghet för alkohol och fagra kvinnor.

Problemet med serien är naturligtvis längden. På över sju timmar är det inget man klarar i en sittning. Och klart är att allt inte håller samma sköna tempo. Men på det hela taget så uppfyllde den förväntningarna.

#3 Nationens födelse (1915)

Regi: D. W. Grifftih
IMDB: tt0004972


Textskylten här bredvid säger väl det mesta. Den här ökända mastodontfilmen är både en filmteknisk milstolpe och en rasistisk historierevision om amerikanska inbördeskriget och de händelser som ledde upp till det. Annars inleds filmen ganska bra; samma grundupplägg som teveserien "Nord och Syd" sedan snodde - två familjer och deras romantiska förvecklingar som naturligtvis kompliceras av att de står på var sin sida i kriget. Första delen innehåller en hel del krigsscener och "Historiska faksimiler". Som M säger, så är nog actionscener det som åldras sämst i filmer. När det handlar om människor och deras relationer, bränner det oftast till, hur intrikata stumfilmsposer de än ställer sig i. Andra halvan av filmen fokuserar på rekonstruktionen av Södern och är en fantasifull historia om hur Ku Klux Klan bildas. Bland annat får vi veta att inspirationen till deras dräkter kommer när hjälten ser några vita barn gömda under ett lakan skrämma ett gäng svarta barn.
Men den verkliga fienden som den framställs i filmen är de "radikala" och deras tro på att den svarta rasen och den vita är jämbördiga. Ett exempel på denna vridna logik är att det visas som fel när de vita sydstatarna hindras från att rösta i valen efter kriget, medan när i slutscenen klanmedlemmar hotande stoppar de svarta från samma rättighet, blir det en triumferande seger.
De två karaktärerna med mulatthärkomst är de som porträtteras allra värst. Den radikale politikerns demoniska hushållerska, samt uppstickarpolitikern som försöker ta makten i Södern och som slutkläm gifta sig med politikerns dotter. Just det jämlika äktenskapet framställs som en fullständigt vidrig idé. Men kanske är det just dessa karaktärer som hamnat mittemellan raserna som också kan bli en nyckel in i filmen. De har klättrat så långt de kunnat, ändå kommer de aldrig få respekten från det vita samhället. Ett rasistiskt system brutaliserar på båda sidor. Kanske inte den vinkel som manusförfattaren menat, men de får min sympati i alla fall. Det här var en film som jag sannerligen gruvade mig för att se om.
Annars märks det att vi hoppat en bit fram i tiden. Trots att tempot inte alltid är det bästa, är det på många sätt en modern filmberättelse. Synd bara att den skulle handla om det den gör.

#2 Den stora tågplundringen (1903)

Regi: Edwin S. Porter
IMDB: tt0000439

Ett antal rånare övermannar ett tåg och rånar passagerarna för att sedan försöka komma undan med bytet. Ett modigt barn i rödluvekappa lyckas undsätta telegrafisten som blivit bunden och nedslagen. Han kontaktar snabbt hjälpen. Vi får också se en fin dansscen med mycket pangpang.
Det här är ännu en film som jag har sett förut, och jag kan tyvärr inte säga att den gav mig mer nöje den här gången. En fördel är naturligtvis att den klockar in på 12 minuter och har en effektfull slutscen där revolvermannen siktar och skjuter mot publiken. Filmen har väl ofta hyllats som den första inom västerngenren och det kan väl ha en del med mitt motstånd att göra, eftersom jag aldrig riktigt lärt mig att uppskatta just den typen av filmer. Hur som helst är bildberättandet rätt effektivt, mycket utomhusscener och en rörlig kamera. Enkel som den är, fungerar ändå berättelsen och punktar upp tevedeckarens schema: planering, brott, jakt och upplösning. Men nu är det dags att gå vidare till annat.

#1 Resan till månen (1902)

Regi: Georges Méliès
IMDB: tt0000417

Så är projektet igång. En enkel början i och för sig, eftersom den första filmen bara är 14 minuter lång. En fransk expedition med långa skägg och lustiga hattar beslutar sig för att göra en resa till månen. Den är naturligtvis befolkad och de infödda är inte vänligt sinnade. De flesta av genrens beståndsdelar finns med och det är väldigt underhållande.
På nittiotalet när jag läste filmvetenskap var det kursen i filmhistoria som gav mig mest. Framför allt var det roligt att se de allra tidigaste filmerna, de som gjordes innan filmspråket var fullt utvecklat. "Resan till månen" är ren filmtrollkonst; naturligtvis är effekterna daterade, men fantasin är fortfarande fascinerande. Jag kan inte låta bli att tänka på Smashing Pumpkins underbara video till "Tonight, Tonight" som har tagit det mesta av bildspråket från den här och andra filmer av Méliès.
Det är kul att vara igång. Min resa kommer också att bli lång, och stum ett tag framöver. Min sambo M är som vanligt väldigt tålmodig, har till och med lovat att se "En nations födelse". Vi får väl se hur långt jag kan ta det här projektet. Förhoppningvis ända in i mål.
Apropå det där med betyg, så kommer inte jag att dela ut några, däremot kanske det blir några listningar framöver på de filmer som gav mig mest.