#24 Sista skrattet (1924)

Regi: F.W. Murnau
IMDB: tt0015064

Det är andra gången jag ser den här filmen, och den håller verkligen stilen. Murnau använder sig inte av en enda textskylt (även om han fuskar lite, när det bl.a. skrivs med glasyren på en tårta) och det är ingenting som märks. Kanske är det för att historien är så enkel. En hotellvaktmästare som blivit för gammal för sitt arbete, degraderas till toalettstädare. Han försöker dölja det för sin familj genom att stjäla uniformen, men blir till sist påkommen och avklädd all den auktoriet som arbetet har givit honom. Egentligen skulle den ha slutat i en pessimistisk ton, men Murnau tvingades av filmbolaget att lägga till ett märkligt kontrasterande slut där vaktmästaren får ett arv efter en miljonär. Han återkommer till hotellet där han bjuder en tiggare på en överdådig middag. Att på detta sätt slipa udden av filmens stränga budskap blir rejält fånigt.
Framför allt är detta Emil Jennings film. Hans vaktmästare är mästerligt porträtterad, från den inledande fåfängan, genom förnekelse och till sist till ett slags stum acceptans inför sitt öde. Många scener är oförglömliga. Till exempel när han blir fråntagen sin uniform. Det är en ren förnedring som får honom att sjunka ihop och förminskas till en gubbe i skjorta. Intressant att tänka hur mycket av sin identitet man lägger i sitt yrke.
Den här filmen räknas av vissa som expressionistisk, men det är långt ifrån "Dr Caligaris kabinett" och Murnaus tidigare "Nosferatu". Vad som märks är det fantastiska fotot, en ovanligt rörlig kamera som följer nära huvudpersonens känslor hela tiden. Annars är det kanske i spelet med ljus och skugga som man kan se arvet bakåt. På det hela taget ett kärt återseende.

#23 Fart, flickor och faror (1924)

Regi: Roscoe Arbuckle, Buster Keaton
IMDB: tt0015324

Det är skönt att se att dåliga översättningar av titlar inte är något nytt. Originaltiteln "Sherlock J:r" är ju betydligt fyndigare. Här spelar Keaton en biografmaskinist med detektivdrömmar som blir falskt anklagad för att ha stulit en klocka av sin flickväns far. På jobbet somnar han vid projektorn och drömmer sig in i filmen som visas, där huvudrollerna gradvis byts ut mot de som han mött i verkliga livet. I filmen blir han Sherlock J:r - "världens näst bästa detektiv" och i en serie halsbrytande stunts och gags, räddar han flickan och återtar stöldgodset.
Det här är en kort liten pärla - bara 44 minuter. Den är kanske inte lika sammanhållen som "Krut, kulor och kärlek", men det tar den igen med tempo. Framför allt scenerna där Keaton går in och ut ur filmduken är mästerliga och som specialeffekter funkar de än idag.
Leken med konst och verklighet, hur de imiterar och påverkar varandra är det som ger filmen djup, samtidigt som det naturligtvis framför allt är stor komik. Till och med det klassiska "halka-på-bananskal-tricket" används - men på ett annorlunda sätt. Den här typen av fysisk humor finns knappt idag och är en rolig upptäckt. Det här är filmer som åldras väl.

#22 De gririga (1924)

Regi: Erich von Stroheim
IMDB: tt0015881

Aj, aj. Nu har det dröjt så där länge igen. Det vore dålig stil att skylla på fotbolls-VM. I själva verket var denna film en ren plåga att ta sig igenom; vet inte egentligen vad motståndet beror på. Jag fick se den i många korta omgångar innan jag till slut kom i mål.
Det må vara en filmhistorisk milstolpe när Stroheim filmade utanför studion och i naturliga miljöer - det hjälper liksom inte när historien inte lyckas engagera. I fokus står McTeague, tandläkare utan utbildning, och den moraliska nedförsbacke som hans och andras girighet leder till. Under korta scener får vi se hur han kysser sin blivande fru när hon är under narkos. De gifter sig trots hennes tveksamhet och strax efter bröllopet får hon veta att hon vunnit femtusen dollar på lotteriet. Detta får hjulen att snurra runtomkring och leder i slutänden till elände för alla inblandade. Att porträttera pengar och girighet som roten till allt ont är väl inte ny. På sätt och vis påminner historien om 00-talsfilmen "There will be blood", men den var ju otroligt mycket mer engagerande.
Ursprungligen var "De giriga" nio timmar, klipptes ner till 140 minuter, klipptes upp igen till fyra timmar, vilket är den version som jag har sett. De förlorade bitarna har ersatts med stillbilder, vilket självklart kan ha en orsak till min akuta tristess. Vi tar nya tag, helt enkelt.

#21 Strejken (1924)

Regi: Sergei Eisenstein
IMDB: tt0015361

Jag tycker väldigt mycket om den tidiga sovjetfilmen. Men något gör mig också ledsen när jag tänker på den kreativa explosion som skedde efter revolutionen. Konstnärer som verkligen trodde på ideal som blev svikna gång på gång. En naiv del av mig vill tro att det utopia som målas upp ändå var möjligt.
Detta är första gången jag ser Strejken och det är också första gången under projektets gång som frånvaron av ljud inte märks så mycket. Eisensteins klippteknik är musikalisk i sig, under vissa av scenerna är det rena MTV-tempot. Fascinationen över det mekaniska är perfekt anpassad till fabriksmiljön, där människorna verkligen bara är kuggar i ett maskineri som de inte har kontroll över.
Handlingen är enkel, närmast dokumentär när vi får följa inledningen till, upptrappningen och nedslagningen av en strejk i en rysk fabrik. Det finns inga huvudpersoner i egentlig mening, vilket kan göra filmen svårtillgänglig. I stället är det kollektivet som för berättelsen framåt. De liknar närmast en flodvåg när de rusar framåt för att skapa förändring. I de scener när individer porträtteras, framkommer oftast hur svaga de är utan de andra arbetarnas kraft. Skildringen av de styrande kan väl inte anklagas för någon form av subtilitet; de äter kaviar, spiller champagne och har ingen som helst förståelse för strejkarnas krav.
Det är kanske inte den mest realistiska av historieskrivningar, men det går inte att komma undan filmens råa kraft, framför allt i de fruktansvärda slutscenerna då upproret slås ned med groteskt övervåld. Även om konflikten mellan arbetare och kapital ser annorlunda ut idag, ger filmen en stark bild av kraften i det kollektiva och att det faktiskt handlar om intressen som i grunden är fullständigt motsatta.

Första tjugo

Tänkte att det var dags att sammanfatta första delen av projektet. Tjugo filmer avklarade. Vilka rekommenderar jag och vilken råder jag er att undvika? Här kommer en fullständigt subjektiv lista, utan inbördes ordning.

Rekommenderas:
* Les Vampires (Härlig, anarkistisk och oförutsägbar. Och Irma Vep)

* Intolerance (Pompös, men med både stora och små penseldrag. Ett sant konstverk.)

* Genom stormen (Stark berättelse med en fantastisk Lilian Gish.)

* Körkarlen (Den svenska stumfilmens mästerverk. Detaljskarp och gripande, samt ett foto med verkligt djup.)

* Häxan (Ojämförbar, genreöverskridande och pervers, men ändå märkligt vacker.)

* Krut, kulor och kärlek (Fullpackad med gags av alla slag. Ironisk humor och halsbrytande stuntnummer.


Undvik:
* De föräldralösa (Långdraget sömnpiller till revolutionsepos som aldrig blir så dramatiskt som handlingen kanske antyder.)