I den här bloggen kommer jag att redovisa mitt försök att se samtliga filmer i boken "1001 filmer du måste se innan du dör". Jag är inte den enda som försöker, och har bestämt mig för att den bästa metoden för mig blir att se filmerna i ordning, en efter en. En hel del av dem har jag redan avverkat. Vissa blir kära återseenden, andra bävar jag lite för. En tidsplan måste ju finnas också, vad sägs om fem år? Den som lever får se...
/Martin Johansson

fredag 19 november 2010

#38 En av de många (1928)


Regi: King Vidor
IMDB: tt0018806
Originaltitel: The Crowd

Människans envisa dröm om att utmärka sig står i centrum för denna film, som verkligen var en positiv överraskning. John Sims kommer som ung och orädd till New York för att erövra staden. Han är väl vare sig den förste eller siste som har gjort det försöket på film, men John Sims måste nog vara den mest ordinäre. Snart har han hamnat på ett försäkringskontor, som tycks hämtat ur Metropolis där människorna rör sig som myror i en stack. Kameran är extremt rörlig och visar smärtsamt tydligt hur liten den enskilde är i förhållande till stadens myller.
Vi får följa Sims under hans ganska ordinära äktenskap, hur han blir pappa, kämpar på trots att hustruns släktingar ser honom som misslyckad. Efter en tragedi i familjen tappar han även arbetet och hustrun hotar att lämna honom. Men hela tiden hoppas han på "lyftet" - att hans skepp ska komma in och att staden ska se potentialen i honom. En annan film, kanske mer förljugen, hade gett honom den möjligheten. Men det är är verkligen ett antihjältens epos. Att det inte blir tråkigt beror dels på ett giftigt manus och att det filmiskt är så perfekt utformat. Klippningen har fin timing och kameran dansar tätt intill skådespelarna. Karaktärernas psykologi är dessutom det mest realistiska jag har sett hittills i projektet.
Det som gör filmen extra intressant - och sorglig - är att inte mycket verkar ha ändrats till dags dato. Drivet, önskan är densamma och möjligheten att uppnå drömmen lika liten.

måndag 8 november 2010

#37 Lillebror (1927)


Regi: J. A. Howe, Ted Wilde
IMDB: tt0018051

Det här var en film jag såg fram emot. Harold Lloyd är en ny bekantskap för mig, trots att han på sin tid var en lika ansedd komiker som Chaplin och Keaton. I boken är han dock bara representerad med denna enda film.
Lloyd spelar Harold Hickory, den yngste av tre bröder, vars far sheriffen är högsta hönset i det lokala samhället Hickoryville. Harold är verkligen lillebror och tas inte på allvar av vare sig sina bröder eller fadern. Det han inte har i styrka, får han ta igen genom intelligens och smidighet. Handlingen sätter igång när en medicinshow med kvacksalvare kommer till staden. Showens motvilliga kuttersmycke Mary och Harold faller för varandra, men innan dess följer en rad halsbrytande jakter, missförstånd och strapatser. Bland annat en lång slagsmålsscen ombord på en båt inövad och utförd som ett avancerat balettnummer.
Det här är en riktigt skön underdog-historia där hjälten får gå från noll till hundra. Den är fjäderlätt i tonen och även om den kanske saknar filmiska experiment, tar den igen det med energi och pricksäker situationskomik. Precis som i Keatons filmer är tempot uppskruvat till max, men Lloyd verkar vara mer fysisk i sin humor. Skulle verkligen vara kul att se mer av honom, men när ska man hinna?

tisdag 2 november 2010

#36 Napoleon (1927)


Regi: Abel Gance
IMDB: tt0018192
Ännu ett historiskt drama, denna gång av episka proportioner. 333 minuter lång - naturligtvis klarade jag inte av den på en sittning, men också uppdelad var den en något plågsam upplevelse. Tyvärr, måste jag säga, eftersom det är en spännande historia: Napoleon Bonapartes resa till makten.
Efter att kort (nåja) ha fått följa hans uppväxt består första halvan mest av tungfotade historiska tablåer och långa stridsscener. Har ni följt bloggen kanske ni vet att jag inte är en jättefan av sådana. Skildringen av Napoleons ensamma barndom är intressant, även om psykologin faller platt. Gance avsåg tydligen inte att ge Napoleon djup. I stället ville han betona det ödesbestämda. Bland annat genom att redan i klassrummet låta den unge Bonaparte få se en bild av ön S:t Helena där han senare (dock inte inom ramen för filmen) skulle fängslas.
Andra delen som handlar mycket om Napoleons förhållande till Joséphine, roade mig betydligt mer. Gina Manès gör en karismatisk blivande kejsarinna, både naiv och manipulerande.
Slutstriderna i Italien filmas med en teknik som Gance kallade Polyvision, där filmduken delas upp i tre. Det resulterar i riktigt vitala krigsscener där förloppet skildras ur olika vinklar samtidigt. Synd bara att det ska dröja till slutet av filmen.
Det stora problemet för mig är att den slutar där den gör - innan kröningen - innan de stora fälttågen och de slutliga nederlagen. Men det är naturligtvis inte en sådan film som Gance ville göra. Sådana kommer senare. Den här kommer jag nog inte att se om. Möjligtvis i bioformat, där jag tror att den skulle imponera mer.