#41 En kvinnas martyrium (1928)

Regi: Carl Theodor Dreyer
IMDB: tt0019254
Originaltitel: La passion de Jeanne d'Arc

En stumfilm om Jeanne d'Arcs rättegång och sedemera avrättning, kan det vara något? M bangade, säger sig vara "mätt på stumfilm". Inte jag, inte än, när man får se något gripande och enkelt som det här.
Dreyer berättar nästan helt och hållet i närbilder, och det här är verkligen ansiktenas film. Ingen av skådespelarna bär smink eftersom Dreyer ville att även den minsta mimik skulle registreras. Dessutom är bakgrunderna och miljöerna så vita och neutrala att det inte finns något annat att betrakta. Skulle vara svårt för vissa av dagens botoxskadade stjärnor att ställa upp på.
Falconetti som spelar den enkla bondflickan Jeanne är fullkomligt självlysande. Det är nog en av filmhistoriens mesta prestationer, ändå gjorde hon ingen mer film. Ryktet säger att det var Dreyers regissörstil som bröt ner henne. Bland annat ska hon ha fått knäböja på iskalla stengolv bara för att Dreyer skulle få fram den rätta bilden av undertryckt lidande i hennes ögon. Jag vet inte om ryktet talar sanning, men lidandet syns i alla fall.
Det är starka scener när Jeanne håller emot för prästernas tryck. De försöker få henne att erkänna att synerna hon sett är falska. Det är en privat religion hon hävdar, ett ensamt möte med gud. Säkert är det lika provocerande att hon är en kvinna som dessutom klär sig i en mans kläder. Det påminner lite om "Sången om Bernadette", en betydligt senare och betydligt mer sentimental Hollywoodfilm som jag faktiskt fick M att sitta igenom.
Allt som allt var detta en stark och oförglömlig upplevelse som jag starkt rekommenderar. Den är inte så lång, vilken kan vara en fördel.

Andra tjugo

Eftersom jag nu kommit fram till fyrtio filmer, tänkte jag sammanfatta lite. Naturligtvis har det gått betydligt långsammare än planerat. Så är det väl alltid, att man är mest engagerad i början. Men jag har hållit intresset uppe i alla fall, hoppas att jag har någon läsare som tycker detsamma. Det här är alltså filmerna 21-40. Att välja är svårt och jag har helt utgått ifrån personlig preferens.

Rekommenderas:
* Busters Millioner (Fartfylld och härlig. Svårt att välja bland alla Keatonrullar men tycker nog att han är strået vassare i denna.

*Guldfeber (Perfekt iscensatt, härlig ironi och en skön svärta bakom skämten.)

*Metropolis (Ständigt kopierad, ändå lika fräsch och ny.)

*Soluppgång (Nästan för vacker i sitt spel mellan ljus och skugga, men ett måste för alla filmintresserade.)

*The Unknown (Fullständigt egen, mycket bisarr och komplett gripande.)

*En av de många (Det första moderna dramat, utan krusiduller och med riktigt fint skådespeleri.)

Undvik:
*Den giriga (Kanske var det en fantastisk film. Men i sitt nuvarande lemlästade tillstånd tycker jag att den mest har akademiskt värde.)

#40 Den andalusiska hunden (1928)

Regi: Luis Buñuel
IMDB: tt0020530
Originaltitel: Un chien andalou

Också drömmen har sin inbyggda logik, vilket Buñuel vill visa i denna sin debutfilm. Eller vill han? Det här är ett undflyende mästerverk som kan fyllas med nästan vadhelst betraktaren vill. En metafor för könskampen mellan män och kvinnor. Någon ser kanske hur religion och moral förstör varje försök till äkta känsla. Valet är fritt. Hur som helst, på bara fjorton minuter, lyckas den skaka runt huvudet rejält. Ibland gränsar verket till abstrakt konst. Salvador Dalí, som var med och skrev manuset, har också lämnat sitt avtryck. Myror som kryper ut ur händer är något som också återkommer i hans bildkonst.
För en del räcker det dock med första scenen, där ett moln som passerar över månen blir till en rakkniv och ett öga. Provokation, javisst. Annars skulle en sådan scen naturligtvis inte ha placeras först. Men det kanske mest spännande med Den andalusiska hunden är hur den använder sig av det nya mediets konventioner för att berätta en historia till synes utan handling. Klippningen och textskyltarna följer mönstret i vanlig film, men öppnar falluckor och få oss att se saker på ett nytt sätt. En dörr kan öppnas mot havet.

#39 En natt i hamn (1928)

Regi: Josef von Sternberg
IMDB: tt0018839
Originaltitel: The Docks of New York


Ibland kan det vara intressant att bara kasta sig in i en film, utan några förutfattade meningar och utan att veta vad filmen kommer att handla om. Så gjorde jag med den här - En natt i hamn - och det var nog bara en fördel. Jag behöll ett öppet sinne och belönades med filmmagi.
Stumfilmen - åtminstone i Hollywood - sjunger på sista versen nu och blommar verkligen ut. Berättelsen börjar nere hos eldarna på ett fartyg som just anlöpt New Yorks hamn. Eldaren Bill förbereder sig för en natt i hamn med allt vad det innebär. I stället blir han vittne till när en ung kvinna försöker dränka sig. Han hoppar i från kajkanten och plockar upp henne, vilket får stora konsekvenser för de båda inblandade. Bill bär kvinnan till den lokala syltan där han, efter att hon kvicknat till, friar till henne. På skoj eller allvar, får man aldrig riktigt veta, men giftermålet blir av samma samma natt efter att man väckt upp en präst som bor i närheten.
Det är ett förtätat drama som utspelar sig under mindre än ett dygn. Fotot, där ljuset silas genom dimmiga gator, tillsammans med den tydliga arbetarklassmiljön får filmen att påminna om Griffiths "Broken Blossoms". Men Von Sternberg är betydligt mer illusionslös, och kanske just därför blir känslorna så kraftfulla. Karaktärerna här har levt livet, vilket märks i deras ansikten och kroppar. I grunden är det ett moraliskt drama om att vi alla har ett ansvar gentemot varandra, som män, kvinnor och människor. Att von Sternberg ändå visar upp en skön cynism hos birollskaraktärer och manus gör att historien behöller sin äkthet och fräschör än idag.