#44 Utpressning (1929)

Regi: Alfred Hitchcock
IMDB: tt0019702
Originaltitel: Blackmail

Aldrig har väl övergången från stumfilm till ljudfilm varit så tydlig som i ”Utpressning” ; projektets första, men inte sista, Hitchcock. Den började spelas in som stumfilm, vilket klart märks i de inledande scenerna från Scotland Yard. Under inspelningens gång fick Hitchcock tillgång till ljudutrustning och filmen planerades om. Detta ledde till vissa problem eftersom huvudrollsinnehaverskan Anny Ondra var tjeckiska och med ett riktigt dåligt engelskt uttal. Lösningen blev att en brittisk skådespelerska fick stå och läsa replikerna utanför bild, medan fröken Ondra läppsynkade. Avancerat. Särskilt som det inte är något man tänker på när man ser filmen. Ondra är verkligen perfekt i rollen som Alice White, flickvän till en polis på Scotland Yard. På samma gång som hon träffar polisen har hon en flört med en konstnär. Inte ont anande följer hon en kväll med honom upp till hans lägenhet, där han efter en lång och skickligt uppbyggd scen av sexuell lek och hot försöker våldta henne. Hon lyckas få tag i en brödkniv och hugger ihjäl honom.
Tyvärr visar det sig att det finns ett vittne, en före detta kåkfarare som är snabb att utpressa både Alice och hennes pojkvän. Triangeldramat som följer är förtätat och fullt av underton och ironi. Hitchcock får också till ett av sina sedvanliga halsbrytande slut, denna gång en jakt uppe på taket av British Museum. Slutet är på det hela taget väldigt tvetydigt och moralen kanske tveksam. Men den är absolut Hitchcock och det är en bra inledningsexempel på en fantastisk karriär. För den som vill läsa mer anekdoter från inspelningen, rekommenderar jag varmt Truffauts intervjubok ”Samtal med Hitchcock.”

#43 Storm över Asien (1928)

Regi: Vsevolod Pudovkin
IMDB: tt0019286
Originaltitel: Potomok Tjingis-chana

Det här projektet har verkligen sina vilda kast. Den här gången var det dags för - ja, vad? Den bästa beskrivningen jag kan ge är "sovjetisk matinéfilm", men det låter inte lockande, och det här var faktiskt riktigt underhållande trots min inledande skepsis.
Huvudrollen, en namnlös mongolisk jägare, blir laglös efter att i vredesmod ha attackerat en brittisk pälshandlare. Tydligen styrde britterna i området under den här perioden - omkring 1918 - vilket var en nyhet för mig. Den unge mannen flyr upp i bergen där han snart blir inblandad i det ryska inbördeskriget på partisanernas sida. Han blir tillfångatagen och nästan arkebuserad då britterna får för sig att han är ättling till Djingis Khan. I stället försöker de inrätta honom som en marionettkung för att på så sätt få kontroll över området.
Jag vet inte hur historiskt korrekt skildringen är, men sanningen att säga så bryr man sig inte särskilt mycket. Som boken säger, är det fascinerande hur filmen väver samman genrer som egentligen inte borde höra ihop. Det börjar som ett slags antropologisk dokumentär i stil med "Nanook", blir sedan lite sovjetisk plakatfilm, följt av rafflande krigsäventyr - det enda som egentligen saknas är en inbyggd kärlekshistoria.
Det ödsligt vackra mongoliska landskapet utnyttjas maximalt och till skillnad från exempelvis Eisenstein använder sig Pudovkin av en tydlig protagonist som är lätt att identifiera sig med.
Medan vissa scener är väldigt stiliserade, är andra otäckt realistiska, som då hjälten opereras efter att ha skjutits. Där sparas det minsann inte på blod och närbilder på öppna sår. Över huvud taget är den häftigt filmad. Rörlig och hela tiden visuellt intreassant. Visst kan scenerna av exotiska seder och buddhistiska ritualer bli lite långa för moderna ögon, men det var ändå en trevlig erfarenhet och breddade min bild av sovjetisk film.

#42 Hans son på galejan (1928)

Regi: Carl Reisner, Buster Keaton
IMDB: tt0019421
Originaltitel: Steamboat Bill, Jr.

Nytt år, ny rulle med Buster Keaton. Det här är kanske den sista i projektet, men han håller fortfarande fanan högt. Här spelar han Bill Jr, sonen till en ångbåtsägare på fallrepet. Konkurrensen från den lokale magnaten King är alldeles för hård och inte hjälper det att King mer eller mindre verkar äga hela staden. Bill har uppenbart uppfostrats på ett helt annat sätt än sin far och anländer till stationen iförd basker och en trendig mustasch. Mustaschen rakas snabbt bort under faderns översyn, men åt Bill Jr:s personlighet finns inget att göra. Det är helt enkelt en ny typ av manlighet som i likhet med kvinnorna bryr sig om sina kläder och vårdar sitt utseende noggrant, vilket framkommer i en väldigt rolig scen där Keaton provar hattar och går in och ut ur olika mansroller. Kings dotter blir till de bägge fädernas förskräckelse förälskad i Bill, vilket leder till sköna förväxlingsscener.
Hela filmen leker med tittarens bild av vad som är sken och vad som är verklighet. I slutscenen som utspelar sig under en våldsam storm, rasar väggarna likt kulisser. Bland annat hamnar Bill på en övergiven teater där fondväggarna förväxlas med riktiga utsikter och en buktalardocka skrämmer slag på den motvillige hjälten. Slutet är som alltid gott, men på vägen dit får man en sjuhelsikes resa.