#51 På västfronten intet nytt (1930)

Regi: Lewis Milestone
IMDB: tt0020629
Originaltitel: All Quiet on the Western Front

Det här är den andra filmen som porträtterar Första världskriget. Den förra – ”Den stora paraden” – var en stumfilm som trots sina begränsningar ändå lyckades få fram krigets vansinne. Den här filmatiseringen av Remarques klassiska romanen följer kriget från den tyska sidan. I centrum står studenten Paul (Lew Ayres) som av skolans lärare eldas upp till patriotisk glöd och genast tar värvning tillsammans med hela sin klass. Samhället runtomkring dem är euforiskt inför kriget, som ”kommer att vara slut inom ett år.” Pojkarnas naiva entusiasm kommer snart att malas ner under soldatträningen som tvingar dem att kräla i lera och att automatiskt följa order från sina överordnade. När de sedan kommer ut i fält finns inte mycket kvar av den idé de kanske hade om kriget som ungdomligt äventyr. De hamnar tillsammans med den ärrade veteranen Kat, som också givit upp sådana illusioner för länge sedan, men som ändå visar hänsyn mot de nya rekryterna. Livet i skyttegravarna målas upp som en klaustrofobisk mardröm, med visslande granater som får taket ovanför att bågna. En efter en bryter de unga soldaterna ihop; inga stoiska hjältar utan helt vanliga pojkar inkastade i en omänsklig situation.
Det är flera saker som gör detta till en stor film i mina ögon. Dels det konsekventa soldatperspektivet. Man får se kriget underifrån; utan kartor, utan textskyltar om de olika slagen. I stället vävs allt ihop till en kaotisk röra av lera, granathål, nedmejade soldater som nya soldater krälar över. Vad som är front och vad som är framryckning är omöjligt att urskilja. Kriget tycks vara sitt eget väsen, med ett eget syfte och mål. ”Vem tjänar på kriget?” frågar sig en av soldaterna, men ingen verkar komma fram till något svar. Kanske, säger någon, är det de som tillverkar vapen och uniformer. Sådan kritik känns både framsynt och radikal med tanke på när filmen gjordes. Soldaterna svetsas samman av omständigheterna, men det är också en bräcklig sammanhållning där en efter en dukar under.
En av filmens starkaste delar är när Paul återvänder hem på permission efter att ha skadats. Ingen därhemma ser soldatens verklighet. I stället böjer sig hans far och dennes kamrater över en karta på ölhallen, alla säkra på var nästa stöt ska sättas in, hur kriget ska få ett snabbt slut. De ser bara tidningens rubriker: ”På västfronten intet nytt.” Paul kommer också förbi den skola där han en gång rekryterats och ser samma lärare använda samma argument för ännu yngre pojkar. När han protesterar och försöker berätta sin sida av saken blir han anklagad för att vara feg. Han återvänder till fronten igen och säger till Kat: ”Vi har varit här ute för länge. Det finns ingen plats för oss där.” – en replik som ekar profetiskt om en förlorad generation, som om inte alltför länge skulle dras in i en ännu större och blodigare konflikt. Det är inte konstigt att denna film förbjöds av Hitlerregimen. Konstigare är väl att när det fanns sådana här tankar, en sådan krigströtthet, att ett till världskrig ändå kunde bryta ut. Ryktet säger att en remake med Daniel Radcliffe från Harry Potter är på gång. Man vet väl aldrig hur den blir, men min röst är att se den här i stället.

#50 Little Caesar (1930)

Regi: Mervyn LeRoy
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0021079/
Ingen tuta, inga fanfarer, men nu är vi igång igen. På banan, taggade och förhoppningsvis ska jag ta mig framåt i filmhistorien igen. Den här gången var det ännu en ny genre som hade premiär: gangstereposet. Nuförtiden är vi väl ganska fullproppade av sådana filmer, men att se en som faktiskt gjordes under den tid som det begav sig var en upplevelse i sin egen rätt.
Edward G. Robinson spelar Caesar ”Rico” Bandello, en småskalig förbrytare som i likhet med John Simms i ”En av de många”, längtar efter att bli större än vad han egentligen är. Hänsynslöst klättrar han uppåt i de kriminella hierarkierna och skapar fiender både där och hos lagens väktare. Hans tidigare partner Joe vill komma bort från sitt förflutna och satsa på en karriär som dansare tillsammans med sin käresta Olga. Det är slutligen hon som övertalar honom att det enda sättet att bli av Rico är att förråda honom.
Man känner igen en hel del av de ingredienser som gangstergenren kryddas med; fagra damer, pang-pang (dock betydligt mindre blodigt än nuförtiden) och italienska mödrar med spaghettisåsen kokande på spisen. Det är en i grunden väldigt enkel historia, en klassisk tragedi där hybris straffar sig och de mer enkla drömmarna är de som har en grund. Det är kvinnorna , även om de flesta är biroller, som får stå för de andra värdena – Familjen, Kärleken, Rättvisan.
Och i slutändan är det nog inte våldet utan fåfängan som får Caesar på fall. Han struttar framför spegeln i sina nyinköpta frackar och gillar bling-bling även om det är stulet. Hans ego är så stort att han hellre låter sig fångas än blir utmålad som en feg stackare i pressen. En sens moral så god som någon.

Vart tog du vägen?

Eftersom jag på sistone fått en hel del positiva kommentarer och undringar över vart jag tagit vägen, så har jag insett att jag borde kanske förklara det väldigt långa uppehåll som har varit. Jag har börjat heltidsstudera samtidigt som jag arbetar och har haft väldigt lite tid över till att lägga på bloggen. Har känt att det måste vara roligt också, och inte bara arbete. Nu börjar det lugna ner sig och jag känner att lusten också börjar återvända, så snart kommer det att bli en fortsättning på det här projeketet. Tack igen alla som kommenterat och läst. Film är det bästa som finns.