#52 Leve friheten

Regi: Réné Clair
IMDB: tt0022599
Originaltitel: A nous la liberté

Mer än ett års avbrott. Nåja, det här är kanske ett livstidsprojekt. Hur som helst, sommaren är här igen och dags att titta på filmklassiker. Den första musikalen, och vem hade trott att den skulle vara fransk? Nu är väl kanske musikal ett överord, men det finns ett sjunget kommetatorsspår genom hela filmen och ibland bryter även karaktärerna ut i sång.
Ett tema som är vanligt nuförtiden är fängelset och planeringen av en rymning. Men i denna film fungerar det bara som en kort inledning   där två fångar, Louis och Emile, gemensamt planerar en flykt. När den ska genomföras är det bara Louis som lyckas medan Emile blir kvar. Louis bygger upp ett industriimperium för tillverkning av fonografer när Emile återvänder och av en slump börjar på Louis fabrik.
Réné Clair verkar intresserad av att studera vad friheten egentligen innebär i ett industrisamhälle. Med flyhänt ironi jämför han fängelset med fabrikens löpande band. Karl Marx hade inte kunnat göra det bättre. På båda ställena tvingas man marschera i räta led och reduceras till en siffra på bröstet.
Men detta är framför allt en komedi och scenerna när det löpande bandet störs av den drömmande Emile vilket leder till kaos längre fram i ledet är genial slapstick. Över huvud taget märks det tydligt att det är en tidig ljudfilm eftersom dialogen verkligen är reducerad till ett minimum och det mesta fortfarande berättas genom bilder.
Men Louis är också en fången i ett borgerligt liv som han egentligen inte alls känner sig hemma i. När Emile dyker upp blir det kanske en ursäkt att slänga bort även dessa bojor. Och slutet är också det en illustration av Marx där produktionsmedlen fördelats på ett rättvist sätt och människan har tid till fritid. Kanske det känns igen i vår stressade och livspusslande tid, även om det löpande bandet ser annorlunda ut idag.
På det hela taget var det en trevlig film, även om jag måste säga att jag inte blev helt gripen.