#33 Den okände (1927)

Regi: Tod Browning
IMDB: tt0018528

Det här är en film jag ofta hört talas om och länge sett fram emot att se. Det är ett synnerligen bisarrt drama om självstympning, beröringsskräck och cirkus. Det utspelar sig på en spansk cirkus, där tjuven och mördaren Alonzo (Lon Chaney)falsk tagit anställning som armlös knivkastare (jo, han gör det med fötterna). Han förälskar sig djupt i cirkusdirektörens dotter Nanon (Joan Crawford), som har en irrationell skräck för mäns händer. För henne blir Alonzo den ende man hon kan lita på, även om det är under falska förespeglingar. Han döljer sina armar under en trång korsett.
Cirkusens starke man Malabar har också sina ögon på Nano, men hon låter honom inte komma nära. När direktören upptäcker att Alonzo faktiskt har armar, stryper Alonzo honom, vilket bevittnas av Nanon som lägger till Alonzos signum: dubbla tummar på ena handen. Låter det skruvat? Det blir värre.
För att kunna gifta sig med Nanon, beslutar sig Alonzo för att amputera bägge sina armar, bara för att upptäcka att hon under hans konvalescens fallit för Malabar. I en av de mest svart ironiska scenerna i filmen (det finns många) tvingas Alonzo att le medan Malabar smeker med händerna över Nanons kropp.
Nu kan det kanske låta som att detta är en fullständigt överlastad melodram, men den fungerar verkligen och det är mycket tack vare skådespeleriet. Chaney, som vi tidigare såg i Fantomen på Stora Operan ger sin skurk psykologiskt djup och Joan Crawford - ja, hon är Joan Crawford.
Hade den här filmen gjorts idag, skulle kanske karaktärerna ha psykologiserats mer. Nanons beröringsskräck skulle säkert ha blivit en ännu mer uttalad frigiditet och Alonzos bakbunda händer en symbol för impotens. Som den är nu, enkel och kraftfull, blir den en av de trevligare filmupplevelser jag haft på länge.

#26 Fantomen på Stora Operan (1925)

Regi: Rupert Julian, Lon Chaney
IMDB: tt0016220

Jag är kanske inte det största fanet av musikaler, men var faktiskt intresserad av den här, första och stumma, inspelningen av historien om Fantomen på Operan. Sångerskan Christine blir uppvaktad av den mystiske och maskerade Fantomen som lovar henne berömmelse om hon bara förbinder sig till honom. I hemlighet har hon dock förälskat sig i den stilige Vicomte de Chagny. Galen av svartsjuka, kidnappar Fantomen henne till sin hemvist under Operan, där hon i en stark scen tar av honom masken och får syn på hans missbildade ansikte.
Jag har inte sett musikalen, men däremot filmversionen som kom för några år sedan. Vissa scener känner man igen ruta för ruta, men den nya versionen är naturligtvis mer fräckt klippt. Det som framför allt har ändrats genom åren är synen på Fantomen. I den här filmen framställs han enbart som ett monster utan några speciellt trevliga sidor, bortsett från en talang för musik. Det är en mer renodlad skräckfilm, förutom att den aldrig blir riktigt otäck. Tjugohundratalsversionen har lagt till gråskalor. Christine blir där på ett helt annat sätt attraherad av Fantomen och sliten mellan passionen till musiken och tryggheten i de Chagnys kärlek.
Förutom några riktigt läckra scener, får jag säga att jag lägger Fantomen på Stora Operan till rullorna utan någon riktig saknad. Framför allt är det tempot som ibland blir mördande långsamt. I en musikal med ljud får man i alla fall höra skådespelarna sjunga. En tidig färgsekvens lyfter visserligen i lysande Technicolor, ett löfte om vad som komma skall. Men på det hela taget? Nja.

#15 Nosferatu (1922)

Regi: F. W. Murnau
IMDB: tt0013442

Den första riktiga vampyrfilmen, och en som håller sig riktigt bra i konkurrensen. På grund av en upphovsrättstvist (redan 1922!) fick den döpas om från Dracula till Nosferatu, men ska annars följa Bram Stokers roman relativt troget.

Det som skiljer denna vampyr från de många efterföljarna är Max Schrecks porträtt av Nosferatu. Det finns ingenting Twilight-sexigt över honom. Hans långa kloliknande fingrar och stirrande ögon gör honom mer till djur än människa. Det är väldigt befriande att slippa det kvasipsykologiska som nuförtiden hänger ihop med vampyrer och bara koncentrera sig på skräcken. Naturligtvis finns det sexuella med här också - det är den oskuldsfulla kvinnan som måste besegra Nosferatu - men någon åtrå i vanlig bemärkelse mellan kvinnorna och vampyren är det inte frågan om.

Tyvärr finns det för moderna ögon lite väl många transportsträckor, vilket jag tänkte på mer den här andra gången. Men spelet med skuggor och ljus, Schrecks expressionistiska spelstil och den allmänna atmosfären gör ändå detta till en given klassiker.

#6 Dr Caligaris kabinett (1919)

Regi:Robert Wiene
IMDB: tt0010323

Projektets första skräckfilm är en otäck historia om Dr Caligari som anländer till marknaden i en småstad. Han visar upp sömngångaren Cesare för en fascinerad publik. Snart börjar en serie mord att härja i staden och efter att huvudpersonens flickvän blir utsatt för ett överfall, står det klart att det är Cesare som ligger bakom. I sitt dvalliknande tillstånd är hans medvetande öppet för Caligaris påverkan.

Men det är naturligtvis inte för handlingen som man ser denna film. Där Griffith försökte göra sina Babylonmiljöer så realistiska som möjligt, har Wiene inga som helst ambitioner åt det hållet. Snarare är det tvärtom. Filmens tyska småstad har dörrar som är sneda, ljus och skuggor har målats direkt på golvet och perspektiven förvrids hela tiden. Det är den tyska expressionistfilmens kanske tydligaste verk; en idé inte om en realistisk miljö utan en som speglar människornas inre. Det är en teknik som nutida regissörer också använder, och som exempelvis Tim Burton blivit en mästare på. Men det är häftigt att se när det dras till sin absoluta spets. I Dr Caligaris värld är inget säkert och när dörren till det omedvetna väl har öppnats, kommer fler skräckfilmer att hämta stoff ur den källan.

Den unika atmosfären i filmen har inspirerat många andra. Bland annat Flea i bandet Red Hot Chili Peppers som såg den en sen natt på hotellrummet. År senare använde bandet sig av den i videon "Otherside", kanske deras vackraste.