#52 Leve friheten

Regi: Réné Clair
IMDB: tt0022599
Originaltitel: A nous la liberté

Mer än ett års avbrott. Nåja, det här är kanske ett livstidsprojekt. Hur som helst, sommaren är här igen och dags att titta på filmklassiker. Den första musikalen, och vem hade trott att den skulle vara fransk? Nu är väl kanske musikal ett överord, men det finns ett sjunget kommetatorsspår genom hela filmen och ibland bryter även karaktärerna ut i sång.
Ett tema som är vanligt nuförtiden är fängelset och planeringen av en rymning. Men i denna film fungerar det bara som en kort inledning   där två fångar, Louis och Emile, gemensamt planerar en flykt. När den ska genomföras är det bara Louis som lyckas medan Emile blir kvar. Louis bygger upp ett industriimperium för tillverkning av fonografer när Emile återvänder och av en slump börjar på Louis fabrik.
Réné Clair verkar intresserad av att studera vad friheten egentligen innebär i ett industrisamhälle. Med flyhänt ironi jämför han fängelset med fabrikens löpande band. Karl Marx hade inte kunnat göra det bättre. På båda ställena tvingas man marschera i räta led och reduceras till en siffra på bröstet.
Men detta är framför allt en komedi och scenerna när det löpande bandet störs av den drömmande Emile vilket leder till kaos längre fram i ledet är genial slapstick. Över huvud taget märks det tydligt att det är en tidig ljudfilm eftersom dialogen verkligen är reducerad till ett minimum och det mesta fortfarande berättas genom bilder.
Men Louis är också en fången i ett borgerligt liv som han egentligen inte alls känner sig hemma i. När Emile dyker upp blir det kanske en ursäkt att slänga bort även dessa bojor. Och slutet är också det en illustration av Marx där produktionsmedlen fördelats på ett rättvist sätt och människan har tid till fritid. Kanske det känns igen i vår stressade och livspusslande tid, även om det löpande bandet ser annorlunda ut idag.
På det hela taget var det en trevlig film, även om jag måste säga att jag inte blev helt gripen.

#51 På västfronten intet nytt (1930)

Regi: Lewis Milestone
IMDB: tt0020629
Originaltitel: All Quiet on the Western Front

Det här är den andra filmen som porträtterar Första världskriget. Den förra – ”Den stora paraden” – var en stumfilm som trots sina begränsningar ändå lyckades få fram krigets vansinne. Den här filmatiseringen av Remarques klassiska romanen följer kriget från den tyska sidan. I centrum står studenten Paul (Lew Ayres) som av skolans lärare eldas upp till patriotisk glöd och genast tar värvning tillsammans med hela sin klass. Samhället runtomkring dem är euforiskt inför kriget, som ”kommer att vara slut inom ett år.” Pojkarnas naiva entusiasm kommer snart att malas ner under soldatträningen som tvingar dem att kräla i lera och att automatiskt följa order från sina överordnade. När de sedan kommer ut i fält finns inte mycket kvar av den idé de kanske hade om kriget som ungdomligt äventyr. De hamnar tillsammans med den ärrade veteranen Kat, som också givit upp sådana illusioner för länge sedan, men som ändå visar hänsyn mot de nya rekryterna. Livet i skyttegravarna målas upp som en klaustrofobisk mardröm, med visslande granater som får taket ovanför att bågna. En efter en bryter de unga soldaterna ihop; inga stoiska hjältar utan helt vanliga pojkar inkastade i en omänsklig situation.
Det är flera saker som gör detta till en stor film i mina ögon. Dels det konsekventa soldatperspektivet. Man får se kriget underifrån; utan kartor, utan textskyltar om de olika slagen. I stället vävs allt ihop till en kaotisk röra av lera, granathål, nedmejade soldater som nya soldater krälar över. Vad som är front och vad som är framryckning är omöjligt att urskilja. Kriget tycks vara sitt eget väsen, med ett eget syfte och mål. ”Vem tjänar på kriget?” frågar sig en av soldaterna, men ingen verkar komma fram till något svar. Kanske, säger någon, är det de som tillverkar vapen och uniformer. Sådan kritik känns både framsynt och radikal med tanke på när filmen gjordes. Soldaterna svetsas samman av omständigheterna, men det är också en bräcklig sammanhållning där en efter en dukar under.
En av filmens starkaste delar är när Paul återvänder hem på permission efter att ha skadats. Ingen därhemma ser soldatens verklighet. I stället böjer sig hans far och dennes kamrater över en karta på ölhallen, alla säkra på var nästa stöt ska sättas in, hur kriget ska få ett snabbt slut. De ser bara tidningens rubriker: ”På västfronten intet nytt.” Paul kommer också förbi den skola där han en gång rekryterats och ser samma lärare använda samma argument för ännu yngre pojkar. När han protesterar och försöker berätta sin sida av saken blir han anklagad för att vara feg. Han återvänder till fronten igen och säger till Kat: ”Vi har varit här ute för länge. Det finns ingen plats för oss där.” – en replik som ekar profetiskt om en förlorad generation, som om inte alltför länge skulle dras in i en ännu större och blodigare konflikt. Det är inte konstigt att denna film förbjöds av Hitlerregimen. Konstigare är väl att när det fanns sådana här tankar, en sådan krigströtthet, att ett till världskrig ändå kunde bryta ut. Ryktet säger att en remake med Daniel Radcliffe från Harry Potter är på gång. Man vet väl aldrig hur den blir, men min röst är att se den här i stället.

#50 Little Caesar (1930)

Regi: Mervyn LeRoy
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0021079/
Ingen tuta, inga fanfarer, men nu är vi igång igen. På banan, taggade och förhoppningsvis ska jag ta mig framåt i filmhistorien igen. Den här gången var det ännu en ny genre som hade premiär: gangstereposet. Nuförtiden är vi väl ganska fullproppade av sådana filmer, men att se en som faktiskt gjordes under den tid som det begav sig var en upplevelse i sin egen rätt.
Edward G. Robinson spelar Caesar ”Rico” Bandello, en småskalig förbrytare som i likhet med John Simms i ”En av de många”, längtar efter att bli större än vad han egentligen är. Hänsynslöst klättrar han uppåt i de kriminella hierarkierna och skapar fiender både där och hos lagens väktare. Hans tidigare partner Joe vill komma bort från sitt förflutna och satsa på en karriär som dansare tillsammans med sin käresta Olga. Det är slutligen hon som övertalar honom att det enda sättet att bli av Rico är att förråda honom.
Man känner igen en hel del av de ingredienser som gangstergenren kryddas med; fagra damer, pang-pang (dock betydligt mindre blodigt än nuförtiden) och italienska mödrar med spaghettisåsen kokande på spisen. Det är en i grunden väldigt enkel historia, en klassisk tragedi där hybris straffar sig och de mer enkla drömmarna är de som har en grund. Det är kvinnorna , även om de flesta är biroller, som får stå för de andra värdena – Familjen, Kärleken, Rättvisan.
Och i slutändan är det nog inte våldet utan fåfängan som får Caesar på fall. Han struttar framför spegeln i sina nyinköpta frackar och gillar bling-bling även om det är stulet. Hans ego är så stort att han hellre låter sig fångas än blir utmålad som en feg stackare i pressen. En sens moral så god som någon.

Vart tog du vägen?

Eftersom jag på sistone fått en hel del positiva kommentarer och undringar över vart jag tagit vägen, så har jag insett att jag borde kanske förklara det väldigt långa uppehåll som har varit. Jag har börjat heltidsstudera samtidigt som jag arbetar och har haft väldigt lite tid över till att lägga på bloggen. Har känt att det måste vara roligt också, och inte bara arbete. Nu börjar det lugna ner sig och jag känner att lusten också börjar återvända, så snart kommer det att bli en fortsättning på det här projeketet. Tack igen alla som kommenterat och läst. Film är det bästa som finns.

#49 Jorden (1930)

Regi: Aleksandr Dovzjenko
IMDB: tt0021571
Originaltitel: Zemlja

Ok, bloggen har nu fyllt ett år och jag har väl insett en del saker. Dels att jag måste ta lite pauser då och då för att det fortfarande ska kännas roligt. Dels att detta naturligtvis är ett projekt som kommer att ta betydligt mycket längre än jag först trodde. Man vill ju ha tid med annat här i livet också. Nåväl, hoppas att läsarna har tålamod med mig.
Problemet med den här filmen var att jag somnade första gången och var lika trött andra gången, så jag kan inte ge något riktigt rättvist betyg. Skildringen av den tidiga kollektiviseringen av Ukrainas jordbruk är inte särskilt actionladdad, dessutom hade jag direkta problem med att följa med i handlingen. Jag saknade alltför mycket av den historiska kontexten och därför blev en hel del saker obegripliga.
I grunden handlar den dock om hur traktorn och andra tekniska underverk frigör bonden från slaveri och leder honom till friheten i kollektivjordbruket. Man kan väl som vanligt ha en del att invända mot sanningshalten i skildringen, men sant är nog att traktorn måste ha setts som ett mirakel när den kom. Svårt för våra moderna ögon att se. Nuförtiden vill vi ha kravmärkta jordbruk och filmens hyllning till brödbakning under industriella förhållanden kanske verkar konstig idag. Men, trots allt, det är sådana landvinningar som gjort att vi lämnat bondesamhället bakom oss. Om sanningen ska fram är det väl få som vill återvända dit.
Jag har svårt att rekommendera den här filmen. Styrkan ligger framför allt i det visuella. Hur jorden och människan kopplas samman. De vaggande sädesfälten, solrosorna och äpplena som mognar på sina grenar, skildras med samma exakthet som böndernas slit på fältet. Men nu går vi vidare till annat.

#47 Den blå ängeln (1930)

Regi: Josef von Sternberg
IMDB: tt0020697
Originaltitel: Der blaue Engel

Fler och fler ljudfilmer nu; i denna får vi för första gången höra Marlene Dietrichs röst. Hon är väl en av de väldigt få stjärnor som verkligen blivit ikoner. Större än sig själv, en bild av en frigjord och frispråkig kvinna. Här får hon emellertid finna sig i att bli överträffad av sin motpart Emil Jannings.
Han spelar gymnasieprofessorn Rath som styr sitt klassrum med järnhand. Som det ska visa sig är dock auktoritet en tunn fernissa i det småborgerliga samhälle där filmen utspelar sig. Pojkarna i klassen har besökt en lokal nattklubb kallad "Den blå ängeln" och när Rath konfiskerar signerade foton av en viss Lola Lola, beslutar han sig för att gå dit och få slut på korrumperandet av den yngre generationen. Eller har han en annan agenda? Hur som helst så dröjer det inte länge efter mötet med Marlenes farligt sexuella Lola, innan professorn är förälskad, förlöjligad av sina elever, uppsagd och på fallrepet.
Filmen är inte blid i sin skildring av vad kärleken kan göra med människan. Den strikte professorn förvandlas till en lallande fåne när Lola uppträder, blind för allt annat än passionen. Men vad annat kan förväntas av ett samhälle med så vattentäta skott mellan respektabilitet och lusta. Problemet är att professorn vill ha både och. När han gifter sig med Lola blir hans anställning på gymnasiet omöjlig.
Karaktären Lola är på många sätt en syster till Lulu i "Pandoras ask". De bryter båda med sin sexualitet sönder en borgerlig fasad. Men Lola är både mer beräknande samtidigt som hon visar ömhet mot sin professor. "Vad vill du ha av mig?" skriker hon i slutscenen då allting brister i en av filmhistoriens obehagligare scener. En fråga som Rath inte kan svara på och som lämnas till betraktaren.

#48 Guldåldern (1930)

Regi: Luis Buñuel
IMDB: tt0021577
Originaltitel: L'âge d'or

För det första, en ursäkt för det långa avbrottet. Åtminstone så har vi nu nått fram till trettiotalet på vår långa resa. För det andra, så gör jag åter ett litet hopp framåt eftersom M vill se Marlene Dietrich i film nummer 47 - Den blå ängeln.

Luis Buñuels första långfilm börjar som en naturdokumentär om skorpioner. Man får se dem gömma sig under stenar eftersom de föredrar ensamheten, sedan effektivt försvara sig mot en anfallande råtta. Metafor för mänskligheten? I Buñuels universum är det aldrig så enkelt. Filmen förflyttar sig sedan till en karg och klippig ö där ett antal soldater i sorgligt skick håller vakt mot "mallorcanerna". Ännu ett märkligt hopp; ön blir invaderad av vad som verkar vara ett tvärsnitt av dåtidens borgerlighet - katolska präster, nunnor och kostymklädda direktörer i hög hatt och lösmustascher. I den andan fortsätter det, vilket verkligen anstränger en hjärna van vid linjärt berättande och filmisk realism.
Guldåldern är ett något mer städat syskon till Den andalusiska hunden. Fortfarande surrealistiskt, men här finns det en idé om att föra fram en berättelse, även om den är skissartad och ologisk. I centrum finns en kärlekshistoria (eller ett samlag) som hela tiden förhindras, kanske av den borgerliga konvenansen.
Höjdpunkten är en middagsbjudning i överklassen där ingenting får de blaserade gästerna att höja på ögonbrynen. En av husorna brinner upp i köket, ett barn skjuts ihjäl på gårdsplanen. Festen och det aningslösa minglandet fortsätter. Det är sådana scener som är klockrena och som Buñuel återkom gång på gång till i karriären. Det blir så oerhört komiskt när vi som människor blir reducerade till sociala robotar i stället för kännande och tänkande individer. Guldåldern är inte en film för alla, men klart värd sin plats i filmhistorien.