Regi: Luis Buñuel
IMDB: tt0021577
Originaltitel: L'âge d'or
För det första, en ursäkt för det långa avbrottet. Åtminstone så har vi nu nått fram till trettiotalet på vår långa resa. För det andra, så gör jag åter ett litet hopp framåt eftersom M vill se Marlene Dietrich i film nummer 47 - Den blå ängeln. Luis Buñuels första långfilm börjar som en naturdokumentär om skorpioner. Man får se dem gömma sig under stenar eftersom de föredrar ensamheten, sedan effektivt försvara sig mot en anfallande råtta. Metafor för mänskligheten? I Buñuels universum är det aldrig så enkelt. Filmen förflyttar sig sedan till en karg och klippig ö där ett antal soldater i sorgligt skick håller vakt mot "mallorcanerna". Ännu ett märkligt hopp; ön blir invaderad av vad som verkar vara ett tvärsnitt av dåtidens borgerlighet - katolska präster, nunnor och kostymklädda direktörer i hög hatt och lösmustascher. I den andan fortsätter det, vilket verkligen anstränger en hjärna van vid linjärt berättande och filmisk realism.
Guldåldern är ett något mer städat syskon till Den andalusiska hunden. Fortfarande surrealistiskt, men här finns det en idé om att föra fram en berättelse, även om den är skissartad och ologisk. I centrum finns en kärlekshistoria (eller ett samlag) som hela tiden förhindras, kanske av den borgerliga konvenansen.
Höjdpunkten är en middagsbjudning i överklassen där ingenting får de blaserade gästerna att höja på ögonbrynen. En av husorna brinner upp i köket, ett barn skjuts ihjäl på gårdsplanen. Festen och det aningslösa minglandet fortsätter. Det är sådana scener som är klockrena och som Buñuel återkom gång på gång till i karriären. Det blir så oerhört komiskt när vi som människor blir reducerade till sociala robotar i stället för kännande och tänkande individer. Guldåldern är inte en film för alla, men klart värd sin plats i filmhistorien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar