#32 Så går det till i krig (1927)

Regi: Buster Keaton
IMDB: tt0017925

Så är hösten här, till slut, och med det lite mer tillfällen att gotta ner sig i stumfilm. Nu var det dags för Mr Keaton igen. Har nästan tappat räkningen på de filmer jag sett med honom vid det här laget. Men han är uppenbarligen värd det.
Här spelar han en tågmaskinist i sydstaterna samtidigt som inbördeskriget bryter ut. I likhet med hjälten i "Den stora paraden" blir han övertalad av sin flicka att ta värvning som soldat. Problemet är bara att han nekas, eftersom hans yrke anses alldeles för viktigt för krigsansträngningen. Som kanske väntat är, hamnar han ändå i hetluften då hans tåg blir stulet av nordstatssoldater, som dessutom kidnappar hans flicka. Jakten som följer är fartfylld och visar upp Keatons hela register för komisk timing.
Ändå var det något med den här filmen som gjorde att den inte nådde lika högt som Keatons andra filmer. Kanske var det att den var lite för strömlinjeformad, handlingen inte fullt så anarkistisk. Med detta sagt, så innehåller den tillräckligt med fantastiska scener för att hålla intresset uppe till slutet. Det misslyckade försöket att avfyra en kanon, ett svärd som konstant lossnar från handtaget. Keaton slutar som hjälte till slut, men orsakerna till detta är lika mycket ett resultat av slump och tillfälligheter. Men det är kanske så det går till i krig.

#31 Soluppgång (1927)

Regi: F. W. Murnau
IMDB: tt0018455

Det här är en av de filmer som jag hade sett fram emot att se. Dels är det den första vinnaren av Oscarstatyetten för bästa film, dels har jag hört att det ska vara en av stumfilmstidens vackraste ögonblick. Allt som allt, blev jag inte besviken.
Historien är enklast möjliga. Det är en klassisk triangel där en kvinna som är på semester från staden (hon presenteras aldrig som annat än "The woman from the city") förför en lantarbetare och övertalar honom att mörda sin fru genom att slänga henne överbord under en båttur. Så långt, så enkelt, men filmen tar snart en annan vändning. Mannen får dåligt samvete, ändrar sig, och under en dag och kväll på stan återupptäcker han sin kärlek till sin hustru. Hur det sedan slutar, vill jag inte avslöja.
Den här filmen handlar kanske inte så mycket om intrigen, som vad som görs av den, och det är där som Murnau återigen visar sin förmåga till visuell kraft. Ljus och skugga är alltid centralt i bilderna. Det är något av klassiskt måleri över det hela, utan att det för den sakens skull känns artificiellt. Lyktor reflekteras genom fönster, månljuset sveper över vattnet, allt på samma självklara sätt, vilket ger filmen en känsla av helhet och djup. Ljudläggningen är superb och närmar sig ljudfilmen med effekter som förstärker och förtydligar. Särskilt många textskyltar behövs inte. Att Murnau dessutom leker med dubbelexponering och har en väldigt rörlig kamera, förstärker denna films lätta intryck. Den är helt enkelt ett måste på vilken lista som helst.

#29 Den stora paraden (1925)

Regi: King Vidor
IMDB: tt0015624

Tillbaka till nummer tjugonio. Bröt ordningen lite på grund av att M ville se Metropolis och inte var så sugen på att se ett epos om Första världskriget. I ärlighetens namn var väl jag inte heller så väldigt tänd på idén. Men tack vare projektet var jag tvungen och upptäckte så en pärla till film.
Filmen följer överklassynglingen Jim (John Gilbert), som gripen av stundens patriotism, bestämmer sig för att ta värvning när USA går med i Första världskriget. Gruppen av soldater han kommer att tillhöra är ett blandat gäng. Tillsammans med arbetargrabbarna Bull och Slim bildar han snart en omaka trio. De skeppas iväg till Frankrike där de under en stor del av filmen inte får vara med om några strider. I stället får vi följa en serie komiska episoder ur soldatlivet, som binds samman av Jims förälskelse i bondflickan Melisande.
När trion väl skickas in i strid blir det en skarp kontrast till det tidiga lättsamma tempot och krigsscenerna är brutalt realistiska. Spänningen närmast förstärks av att det inte finns några repliker, bara ett landskap som gradvis blir mer och mer sterilt tills det bara består av lera och kratrar där vännerna försöker överleva. Någon ära på slagfältet är det inte fråga om. Snarast är det slumpartat och fienden visar sig vara lika mycket människor; som när Jim bjuder en döende tysk på en cigarett.
Naturligtvis är den väldigt sentimental på sina håll, men kärlekshistorien mellan Jim och Melisande blir aldrig fånig. Kanske främst på grund av skådespelarna. Renée Adorée gör sin bondflicka med skinn på näsan. John Gilbert som var stumfilmstidens stora hjärtekrossare, är en eftertänksam hjälte vars resa från bortskämd brat till ärrad krigsveteran med amputerat ben, blir trovärdig i varje stund. Relationerna mellan kamraterna är ömsint skildrad och resultatet är ett slags Band of Brothers i stumfilmsversion. Helt klart sevärd.