#29 Den stora paraden (1925)

Regi: King Vidor
IMDB: tt0015624

Tillbaka till nummer tjugonio. Bröt ordningen lite på grund av att M ville se Metropolis och inte var så sugen på att se ett epos om Första världskriget. I ärlighetens namn var väl jag inte heller så väldigt tänd på idén. Men tack vare projektet var jag tvungen och upptäckte så en pärla till film.
Filmen följer överklassynglingen Jim (John Gilbert), som gripen av stundens patriotism, bestämmer sig för att ta värvning när USA går med i Första världskriget. Gruppen av soldater han kommer att tillhöra är ett blandat gäng. Tillsammans med arbetargrabbarna Bull och Slim bildar han snart en omaka trio. De skeppas iväg till Frankrike där de under en stor del av filmen inte får vara med om några strider. I stället får vi följa en serie komiska episoder ur soldatlivet, som binds samman av Jims förälskelse i bondflickan Melisande.
När trion väl skickas in i strid blir det en skarp kontrast till det tidiga lättsamma tempot och krigsscenerna är brutalt realistiska. Spänningen närmast förstärks av att det inte finns några repliker, bara ett landskap som gradvis blir mer och mer sterilt tills det bara består av lera och kratrar där vännerna försöker överleva. Någon ära på slagfältet är det inte fråga om. Snarast är det slumpartat och fienden visar sig vara lika mycket människor; som när Jim bjuder en döende tysk på en cigarett.
Naturligtvis är den väldigt sentimental på sina håll, men kärlekshistorien mellan Jim och Melisande blir aldrig fånig. Kanske främst på grund av skådespelarna. Renée Adorée gör sin bondflicka med skinn på näsan. John Gilbert som var stumfilmstidens stora hjärtekrossare, är en eftertänksam hjälte vars resa från bortskämd brat till ärrad krigsveteran med amputerat ben, blir trovärdig i varje stund. Relationerna mellan kamraterna är ömsint skildrad och resultatet är ett slags Band of Brothers i stumfilmsversion. Helt klart sevärd.