I den här bloggen kommer jag att redovisa mitt försök att se samtliga filmer i boken "1001 filmer du måste se innan du dör". Jag är inte den enda som försöker, och har bestämt mig för att den bästa metoden för mig blir att se filmerna i ordning, en efter en. En hel del av dem har jag redan avverkat. Vissa blir kära återseenden, andra bävar jag lite för. En tidsplan måste ju finnas också, vad sägs om fem år? Den som lever får se...
/Martin Johansson

måndag 13 september 2010

#32 Så går det till i krig (1927)


Regi: Buster Keaton
IMDB: tt0017925

Så är hösten här, till slut, och med det lite mer tillfällen att gotta ner sig i stumfilm. Nu var det dags för Mr Keaton igen. Har nästan tappat räkningen på de filmer jag sett med honom vid det här laget. Men han är uppenbarligen värd det.
Här spelar han en tågmaskinist i sydstaterna samtidigt som inbördeskriget bryter ut. I likhet med hjälten i "Den stora paraden" blir han övertalad av sin flicka att ta värvning som soldat. Problemet är bara att han nekas, eftersom hans yrke anses alldeles för viktigt för krigsansträngningen. Som kanske väntat är, hamnar han ändå i hetluften då hans tåg blir stulet av nordstatssoldater, som dessutom kidnappar hans flicka. Jakten som följer är fartfylld och visar upp Keatons hela register för komisk timing.
Ändå var det något med den här filmen som gjorde att den inte nådde lika högt som Keatons andra filmer. Kanske var det att den var lite för strömlinjeformad, handlingen inte fullt så anarkistisk. Med detta sagt, så innehåller den tillräckligt med fantastiska scener för att hålla intresset uppe till slutet. Det misslyckade försöket att avfyra en kanon, ett svärd som konstant lossnar från handtaget. Keaton slutar som hjälte till slut, men orsakerna till detta är lika mycket ett resultat av slump och tillfälligheter. Men det är kanske så det går till i krig.

måndag 6 september 2010

#31 Soluppgång (1927)


Regi: F. W. Murnau
IMDB: tt0018455

Det här är en av de filmer som jag hade sett fram emot att se. Dels är det den första vinnaren av Oscarstatyetten för bästa film, dels har jag hört att det ska vara en av stumfilmstidens vackraste ögonblick. Allt som allt, blev jag inte besviken.
Historien är enklast möjliga. Det är en klassisk triangel där en kvinna som är på semester från staden (hon presenteras aldrig som annat än "The woman from the city") förför en lantarbetare och övertalar honom att mörda sin fru genom att slänga henne överbord under en båttur. Så långt, så enkelt, men filmen tar snart en annan vändning. Mannen får dåligt samvete, ändrar sig, och under en dag och kväll på stan återupptäcker han sin kärlek till sin hustru. Hur det sedan slutar, vill jag inte avslöja.
Den här filmen handlar kanske inte så mycket om intrigen, som vad som görs av den, och det är där som Murnau återigen visar sin förmåga till visuell kraft. Ljus och skugga är alltid centralt i bilderna. Det är något av klassiskt måleri över det hela, utan att det för den sakens skull känns artificiellt. Lyktor reflekteras genom fönster, månljuset sveper över vattnet, allt på samma självklara sätt, vilket ger filmen en känsla av helhet och djup. Ljudläggningen är superb och närmar sig ljudfilmen med effekter som förstärker och förtydligar. Särskilt många textskyltar behövs inte. Att Murnau dessutom leker med dubbelexponering och har en väldigt rörlig kamera, förstärker denna films lätta intryck. Den är helt enkelt ett måste på vilken lista som helst.

torsdag 2 september 2010

#29 Den stora paraden (1925)


Regi: King Vidor
IMDB: tt0015624

Tillbaka till nummer tjugonio. Bröt ordningen lite på grund av att M ville se Metropolis och inte var så sugen på att se ett epos om Första världskriget. I ärlighetens namn var väl jag inte heller så väldigt tänd på idén. Men tack vare projektet var jag tvungen och upptäckte så en pärla till film.
Filmen följer överklassynglingen Jim (John Gilbert), som gripen av stundens patriotism, bestämmer sig för att ta värvning när USA går med i Första världskriget. Gruppen av soldater han kommer att tillhöra är ett blandat gäng. Tillsammans med arbetargrabbarna Bull och Slim bildar han snart en omaka trio. De skeppas iväg till Frankrike där de under en stor del av filmen inte får vara med om några strider. I stället får vi följa en serie komiska episoder ur soldatlivet, som binds samman av Jims förälskelse i bondflickan Melisande.
När trion väl skickas in i strid blir det en skarp kontrast till det tidiga lättsamma tempot och krigsscenerna är brutalt realistiska. Spänningen närmast förstärks av att det inte finns några repliker, bara ett landskap som gradvis blir mer och mer sterilt tills det bara består av lera och kratrar där vännerna försöker överleva. Någon ära på slagfältet är det inte fråga om. Snarast är det slumpartat och fienden visar sig vara lika mycket människor; som när Jim bjuder en döende tysk på en cigarett.
Naturligtvis är den väldigt sentimental på sina håll, men kärlekshistorien mellan Jim och Melisande blir aldrig fånig. Kanske främst på grund av skådespelarna. Renée Adorée gör sin bondflicka med skinn på näsan. John Gilbert som var stumfilmstidens stora hjärtekrossare, är en eftertänksam hjälte vars resa från bortskämd brat till ärrad krigsveteran med amputerat ben, blir trovärdig i varje stund. Relationerna mellan kamraterna är ömsint skildrad och resultatet är ett slags Band of Brothers i stumfilmsversion. Helt klart sevärd.

fredag 27 augusti 2010

#30 Metropolis (1927)


Regi: Fritz Lang
IMDB: tt0017136

Nu är semestrarna slut, regnet börjar droppa över Stockholm och förhoppningsvis ska det bli fler tillfällen att kolla film. Det här är andra gången jag ser Metropolis, tyvärr denna gång på en ganska taskig DVD-kopia, med stråkmusik som inte alls verkade kopplad till handlingen. Lite skillnad mot första gången, på Cinemateket då det var livemusik med Matti Bye och co. En oförglömlig filmupplevelse. Lyckligtvis lyckades en del av den känslan stanna kvar vid denna tittning också.
Historien är effektivt enkel. I ett framtida teknokratsamhälle där arbetarna förpassats till tröstlösa bostäder under jorden och aristrokratin lever glada dagar i solen, träffar playboyen Feder arbetarflickan Maria. Mötet blir en ögonöppnare för Feder som plötsligt ser det fruktansvärda maskineri som ligger bakom hans och de andra priviligerades välstånd. Hjärtat måste vara förbindelselänken mellan hjärnan och handen.
Det här är inte bara en nästan sönderrefererad film. Inte bara i musikvideor som Madonnas "Express Yourself" och Queens "Radio Gaga". Den innehåller också de flesta av de arketyper och motiv som senare ska bli science-fictiongenrens stapelvaror. Maskinen som skapas till människans avbild. Teknologi som styr människan i stället för tvärtom. Rädslan för övervakningssamhället.
Det som skiljer den från sina nutida varianter är väl snarast det kristna budskapet, där Maria framstår som en frälsare som predikar sitt kärleksbudskap nere i mörkret. När den galne vetenskapsmannen gör en kopia av Maria som vampaktigt vänder kärleksbudskapet till ett om våld och uppror är det en härlig insats av skådespelerskan Birgitte Helm och en av filmens höjdpunkter.

lördag 31 juli 2010

#28 Guldfeber (1925)

Regi: Charles Chaplin
IMDB: tt0015864

För det första: skam på mig som inte tidigare har sett denna underbara film. Jag vet att det kan tyckas för er som läser bloggen, att jag är någon form av filmälskare, men jag har stora och tunga glapp i vilka filmer jag har och inte har sett. Framöver kommer detta att bli pinsamt uppenbart, men bäst att vara ärlig.
För det andra så har jag semester nu, reser hit och dit i Sverige, och kommer nog inte att uppdatera på ett tag. Men man vet aldrig. Sommarvädret verkar ju bli som det blir och då kanske lusten till stumfilm griper tag.
Men åter till filmen. Chaplin spelar en av alla de som sökte lyckan under guldrushen. Det börjar inte bra när han fastnar i en snöstorm tillsammans med bland andra en förrymd mördare. Under den svältkur som följer, tvingas de bland annat äta sina egna skor - kanske filmens mest berömda scen. Efter diverse umbäranden kommer han fram till civilisationen där han genast faller för den vackra dansflickan Georgia. Till en början driver hon med honom, men faller till sist för hans gentlemannasätt, som kontrasterar hårt emot hur de andra männen i hennes närhet behandlar henne.
Jämför man med Buster Keaton, så känns Chaplins film definitivt mer modern. Handlingen knyts ihop på ett skickligt sätt, karaktärerna får mer djup. Framför allt dansflickan Georgia, som jag tror är ett av de mest sammansatta kvinnoporträtten under projektets gång. Det finns ett djupt allvar i de flesta gags. Kannibalistiska fantasier har aldrig varit roligare än när den svältande i stugan ser Chaplin som en enorm kyckling.
Men den fysiska humorn har de gemensamt och där är nog Keaton strået vassare; han har en lätthet i kroppen och ett sätt att variera sin karaktär som Chaplin saknar. Men det återstår naturligtvis att se. Det blir mycket Chaplin framöver.

torsdag 22 juli 2010

#27 Pansarkryssaren Potemkin (1925)


Regi: Sergei Eisenstein
IMDB: tt0015648

Få filmer kan väl sägas höra till Filmhistoria 1A i samma utsträckning som Pansarkryssaren Potemkin. Det är en film som de flesta har hört talas om, några har sett hela, och många sett dess mest berömda scen. Det är både dess för- och dess nackdel.
I korthet beskriver den ett uppror som startar på den ryska stoltheten Pansarkryssaren Potemkin; framkallat av att besättningen ska tvingas äta soppa gjort på ruttnande kött. Resningen sprider sig snart till den närliggande staden Odessa, där makten kallar in soldater som skjuter ner en folkmassa som desperat försöker fly ner för stadens långa trappa. Till slut går dock inte revolutionen att hindra, eftersom besättningen på de andra stridsfartygen också går med. Alla är bröder. Alla tillsammans.
Naturligtvis skulle det räcka med trappscenen för en plats i filmhistorien. Det är nog en av de mest otäcka masscenerna som gjorts. Eisenstein drar sig inte ens för att låta barn massakreras. Med hjälp av en fenomenal klippteknik håller han spänningen uppe. Från närbild, till helbild, till ansiktslösa soldater som bara är marschernde stövlar och hotande skuggor.
Men resten av filmen då? Jo, inledningen är bra. Det sjudande missnöjet som påminner om det i den tidigare "Strejken". Framför allt är det nog sista delen som lämnade både mig och M kalla. Där fastnar Eisenstein åter i sin fascination för maskiner, med långa sekvenser på pumpande pistonger och kugghjul och ånga. Jag kan förstå symboliken, men det blir lite av ett antiklimax efter trappscenen. På det hela taget är det dock en film som berör starkt efter alla dessa år. En revolution som föds av folket och styrs av folket är kanske en dröm, men en vacker sådan i alla fall.

måndag 19 juli 2010

#26 Fantomen på Stora Operan (1925)


Regi: Rupert Julian, Lon Chaney
IMDB: tt0016220

Jag är kanske inte det största fanet av musikaler, men var faktiskt intresserad av den här, första och stumma, inspelningen av historien om Fantomen på Operan. Sångerskan Christine blir uppvaktad av den mystiske och maskerade Fantomen som lovar henne berömmelse om hon bara förbinder sig till honom. I hemlighet har hon dock förälskat sig i den stilige Vicomte de Chagny. Galen av svartsjuka, kidnappar Fantomen henne till sin hemvist under Operan, där hon i en stark scen tar av honom masken och får syn på hans missbildade ansikte.
Jag har inte sett musikalen, men däremot filmversionen som kom för några år sedan. Vissa scener känner man igen ruta för ruta, men den nya versionen är naturligtvis mer fräckt klippt. Det som framför allt har ändrats genom åren är synen på Fantomen. I den här filmen framställs han enbart som ett monster utan några speciellt trevliga sidor, bortsett från en talang för musik. Det är en mer renodlad skräckfilm, förutom att den aldrig blir riktigt otäck. Tjugohundratalsversionen har lagt till gråskalor. Christine blir där på ett helt annat sätt attraherad av Fantomen och sliten mellan passionen till musiken och tryggheten i de Chagnys kärlek.
Förutom några riktigt läckra scener, får jag säga att jag lägger Fantomen på Stora Operan till rullorna utan någon riktig saknad. Framför allt är det tempot som ibland blir mördande långsamt. I en musikal med ljud får man i alla fall höra skådespelarna sjunga. En tidig färgsekvens lyfter visserligen i lysande Technicolor, ett löfte om vad som komma skall. Men på det hela taget? Nja.