Regi: D.W. Griffith
IMDB: tt0009968
Ännu en film av Griffith och denna gång ännu lite mjukare i tonen. Själva filmen är också mjuk, ljuset glider över karaktärerna och silas genom dimman i slutscenen. Så poetisk jag blev. Det är en enkel historia om kinesen (i filmen kallad Yellow Man) som reser till London för att berätta för britterna om Buddhas enkla kärleksbudskap. På plats gör omständigheterna honom snart desillusionerad. Han blir en ensam affärsinnehavare som tidvis frekventerar den lokala opiumhålan.För den andra protagonisten, Lucy, är livet inte lättare. Hon är en olycklig flicka som misshandlas svårt av sin boxande far. När hon till sist lyckas rymma, hamnar hon hos Yellow Man, som förälskat sig i henne och tar hand om henne. Men fadern lyckas snart få reda på var hon befinner sig...
Trots att Barthelmess i huvudrollen verkar tro att det räcker att kisa för att se kinesisk ut, är detta en varm och gripande liten film. Skådespeleriet börjar gå mer mot naturalism. Innan jag gjorde det här stumfilmsmaratonet hade jag nog inte förstått hur mycket blickar och närbilder kan få fram i film. Det krävs inte några stora åthävor, ändå så lyckas man få fram de dåliga framtidsutsikterna för en flicka som Lucy och för en invandrad man som Yellow Man. Buddhismen framställs som likvärdig, om inte bättre än kristendomen, vars präster mest verkar kunna skrämmas med helvetet för att hålla de fattiga i schack. Dessutom får vi en dramatisk yx-scen mot slutet som jag tror att Kubrick har tittat på när han gjorde The Shining.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar