#3 Nationens födelse (1915)

Regi: D. W. Grifftih
IMDB: tt0004972


Textskylten här bredvid säger väl det mesta. Den här ökända mastodontfilmen är både en filmteknisk milstolpe och en rasistisk historierevision om amerikanska inbördeskriget och de händelser som ledde upp till det. Annars inleds filmen ganska bra; samma grundupplägg som teveserien "Nord och Syd" sedan snodde - två familjer och deras romantiska förvecklingar som naturligtvis kompliceras av att de står på var sin sida i kriget. Första delen innehåller en hel del krigsscener och "Historiska faksimiler". Som M säger, så är nog actionscener det som åldras sämst i filmer. När det handlar om människor och deras relationer, bränner det oftast till, hur intrikata stumfilmsposer de än ställer sig i. Andra halvan av filmen fokuserar på rekonstruktionen av Södern och är en fantasifull historia om hur Ku Klux Klan bildas. Bland annat får vi veta att inspirationen till deras dräkter kommer när hjälten ser några vita barn gömda under ett lakan skrämma ett gäng svarta barn.
Men den verkliga fienden som den framställs i filmen är de "radikala" och deras tro på att den svarta rasen och den vita är jämbördiga. Ett exempel på denna vridna logik är att det visas som fel när de vita sydstatarna hindras från att rösta i valen efter kriget, medan när i slutscenen klanmedlemmar hotande stoppar de svarta från samma rättighet, blir det en triumferande seger.
De två karaktärerna med mulatthärkomst är de som porträtteras allra värst. Den radikale politikerns demoniska hushållerska, samt uppstickarpolitikern som försöker ta makten i Södern och som slutkläm gifta sig med politikerns dotter. Just det jämlika äktenskapet framställs som en fullständigt vidrig idé. Men kanske är det just dessa karaktärer som hamnat mittemellan raserna som också kan bli en nyckel in i filmen. De har klättrat så långt de kunnat, ändå kommer de aldrig få respekten från det vita samhället. Ett rasistiskt system brutaliserar på båda sidor. Kanske inte den vinkel som manusförfattaren menat, men de får min sympati i alla fall. Det här var en film som jag sannerligen gruvade mig för att se om.
Annars märks det att vi hoppat en bit fram i tiden. Trots att tempot inte alltid är det bästa, är det på många sätt en modern filmberättelse. Synd bara att den skulle handla om det den gör.