Regi: F.W. Murnau
IMDB: tt0015064
Det är andra gången jag ser den här filmen, och den håller verkligen stilen. Murnau använder sig inte av en enda textskylt (även om han fuskar lite, när det bl.a. skrivs med glasyren på en tårta) och det är ingenting som märks. Kanske är det för att historien är så enkel. En hotellvaktmästare som blivit för gammal för sitt arbete, degraderas till toalettstädare. Han försöker dölja det för sin familj genom att stjäla uniformen, men blir till sist påkommen och avklädd all den auktoriet som arbetet har givit honom. Egentligen skulle den ha slutat i en pessimistisk ton, men Murnau tvingades av filmbolaget att lägga till ett märkligt kontrasterande slut där vaktmästaren får ett arv efter en miljonär. Han återkommer till hotellet där han bjuder en tiggare på en överdådig middag. Att på detta sätt slipa udden av filmens stränga budskap blir rejält fånigt.Framför allt är detta Emil Jennings film. Hans vaktmästare är mästerligt porträtterad, från den inledande fåfängan, genom förnekelse och till sist till ett slags stum acceptans inför sitt öde. Många scener är oförglömliga. Till exempel när han blir fråntagen sin uniform. Det är en ren förnedring som får honom att sjunka ihop och förminskas till en gubbe i skjorta. Intressant att tänka hur mycket av sin identitet man lägger i sitt yrke.
Den här filmen räknas av vissa som expressionistisk, men det är långt ifrån "Dr Caligaris kabinett" och Murnaus tidigare "Nosferatu". Vad som märks är det fantastiska fotot, en ovanligt rörlig kamera som följer nära huvudpersonens känslor hela tiden. Annars är det kanske i spelet med ljus och skugga som man kan se arvet bakåt. På det hela taget ett kärt återseende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar