#35 Jazzsångaren (1927)

Regi: Alan Crosland
IMDB: tt0018037

Varde ljud, men var det bra? Efter en lång tid av stumfilm, känns denna första ljudfilm naturligtvis som en slags lisa. Många har väl hört talas om Jazzsångaren, banbrytande som den är, även om ljudet begränsas till musiknummer och ett antal lätträknade dialogscener. Men jag undrar hur många som verkligen har sett den. Jag hör till dem som inte hade gjort det. Jag visste att den var intressant ur ett filmhistoriskt perspektiv, men trodde väl inte att den skulle ge mig någon större underhållning.
Filmen följer Jakie Rabinowitz (Al Jolson) under hans uppväxt och hans senare karriär som jazzsångare under namnet Jake Robin. Han är från en traditionell judisk familj i New York. Fadern är kantor i synagogan och förväntar sig detsamma av sin son. Jake är dock mer intresserad av att sjunga jazz och ragtime på diverse hak. Konflikten med fadern leder till sist till att han rymmer hemifrån. Sin älskade mamma fortsätter han dock ha kontakt med under de år då han kämpar för att slå igenom.
Det är naturligtvis skamlöst sentimentalt, men jag gillar det på något sätt. Konflikten mellan tradition och utveckling, religion och jazz är intressant och blir inte löst på det sätt som kanske hade skett idag, då andlighet och etnisk bakgrund skulle väga tyngre i vågskålarna än Jakes karriär. Varför han måste uppträda svartsminkad (se bilden ovan) är dock en gåta för mina alltför moderna ögon.
Jolson sjunger bra, och vissa av bitarna är medryckande om än en smula sentimentala och handlar i de flesta fall om Jakes älskade mor. Framför allt så lägger väl ljudet till en extra dimension, ett nytt verktyg till verktygslådan - korsklippniningar blir så mycket mer intressanta när musiken får ligga kvar över de båda scenerna. "You ain't seen nothing yet", sjunger Jake. Och visst har han rätt. En ny genre är född, som snart kommer att få en dominerande ställning i Hollywood.