Regi: Abel Gance
IMDB: tt0018192
Ännu ett historiskt drama, denna gång av episka proportioner. 333 minuter lång - naturligtvis klarade jag inte av den på en sittning, men också uppdelad var den en något plågsam upplevelse. Tyvärr, måste jag säga, eftersom det är en spännande historia: Napoleon Bonapartes resa till makten.Efter att kort (nåja) ha fått följa hans uppväxt består första halvan mest av tungfotade historiska tablåer och långa stridsscener. Har ni följt bloggen kanske ni vet att jag inte är en jättefan av sådana. Skildringen av Napoleons ensamma barndom är intressant, även om psykologin faller platt. Gance avsåg tydligen inte att ge Napoleon djup. I stället ville han betona det ödesbestämda. Bland annat genom att redan i klassrummet låta den unge Bonaparte få se en bild av ön S:t Helena där han senare (dock inte inom ramen för filmen) skulle fängslas.
Andra delen som handlar mycket om Napoleons förhållande till Joséphine, roade mig betydligt mer. Gina Manès gör en karismatisk blivande kejsarinna, både naiv och manipulerande.
Slutstriderna i Italien filmas med en teknik som Gance kallade Polyvision, där filmduken delas upp i tre. Det resulterar i riktigt vitala krigsscener där förloppet skildras ur olika vinklar samtidigt. Synd bara att det ska dröja till slutet av filmen.
Det stora problemet för mig är att den slutar där den gör - innan kröningen - innan de stora fälttågen och de slutliga nederlagen. Men det är naturligtvis inte en sådan film som Gance ville göra. Sådana kommer senare. Den här kommer jag nog inte att se om. Möjligtvis i bioformat, där jag tror att den skulle imponera mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar