#44 Utpressning (1929)

Regi: Alfred Hitchcock
IMDB: tt0019702
Originaltitel: Blackmail

Aldrig har väl övergången från stumfilm till ljudfilm varit så tydlig som i ”Utpressning” ; projektets första, men inte sista, Hitchcock. Den började spelas in som stumfilm, vilket klart märks i de inledande scenerna från Scotland Yard. Under inspelningens gång fick Hitchcock tillgång till ljudutrustning och filmen planerades om. Detta ledde till vissa problem eftersom huvudrollsinnehaverskan Anny Ondra var tjeckiska och med ett riktigt dåligt engelskt uttal. Lösningen blev att en brittisk skådespelerska fick stå och läsa replikerna utanför bild, medan fröken Ondra läppsynkade. Avancerat. Särskilt som det inte är något man tänker på när man ser filmen. Ondra är verkligen perfekt i rollen som Alice White, flickvän till en polis på Scotland Yard. På samma gång som hon träffar polisen har hon en flört med en konstnär. Inte ont anande följer hon en kväll med honom upp till hans lägenhet, där han efter en lång och skickligt uppbyggd scen av sexuell lek och hot försöker våldta henne. Hon lyckas få tag i en brödkniv och hugger ihjäl honom.
Tyvärr visar det sig att det finns ett vittne, en före detta kåkfarare som är snabb att utpressa både Alice och hennes pojkvän. Triangeldramat som följer är förtätat och fullt av underton och ironi. Hitchcock får också till ett av sina sedvanliga halsbrytande slut, denna gång en jakt uppe på taket av British Museum. Slutet är på det hela taget väldigt tvetydigt och moralen kanske tveksam. Men den är absolut Hitchcock och det är en bra inledningsexempel på en fantastisk karriär. För den som vill läsa mer anekdoter från inspelningen, rekommenderar jag varmt Truffauts intervjubok ”Samtal med Hitchcock.”