#28 Guldfeber (1925)

Regi: Charles Chaplin
IMDB: tt0015864

För det första: skam på mig som inte tidigare har sett denna underbara film. Jag vet att det kan tyckas för er som läser bloggen, att jag är någon form av filmälskare, men jag har stora och tunga glapp i vilka filmer jag har och inte har sett. Framöver kommer detta att bli pinsamt uppenbart, men bäst att vara ärlig.
För det andra så har jag semester nu, reser hit och dit i Sverige, och kommer nog inte att uppdatera på ett tag. Men man vet aldrig. Sommarvädret verkar ju bli som det blir och då kanske lusten till stumfilm griper tag.
Men åter till filmen. Chaplin spelar en av alla de som sökte lyckan under guldrushen. Det börjar inte bra när han fastnar i en snöstorm tillsammans med bland andra en förrymd mördare. Under den svältkur som följer, tvingas de bland annat äta sina egna skor - kanske filmens mest berömda scen. Efter diverse umbäranden kommer han fram till civilisationen där han genast faller för den vackra dansflickan Georgia. Till en början driver hon med honom, men faller till sist för hans gentlemannasätt, som kontrasterar hårt emot hur de andra männen i hennes närhet behandlar henne.
Jämför man med Buster Keaton, så känns Chaplins film definitivt mer modern. Handlingen knyts ihop på ett skickligt sätt, karaktärerna får mer djup. Framför allt dansflickan Georgia, som jag tror är ett av de mest sammansatta kvinnoporträtten under projektets gång. Det finns ett djupt allvar i de flesta gags. Kannibalistiska fantasier har aldrig varit roligare än när den svältande i stugan ser Chaplin som en enorm kyckling.
Men den fysiska humorn har de gemensamt och där är nog Keaton strået vassare; han har en lätthet i kroppen och ett sätt att variera sin karaktär som Chaplin saknar. Men det återstår naturligtvis att se. Det blir mycket Chaplin framöver.

#27 Pansarkryssaren Potemkin (1925)

Regi: Sergei Eisenstein
IMDB: tt0015648

Få filmer kan väl sägas höra till Filmhistoria 1A i samma utsträckning som Pansarkryssaren Potemkin. Det är en film som de flesta har hört talas om, några har sett hela, och många sett dess mest berömda scen. Det är både dess för- och dess nackdel.
I korthet beskriver den ett uppror som startar på den ryska stoltheten Pansarkryssaren Potemkin; framkallat av att besättningen ska tvingas äta soppa gjort på ruttnande kött. Resningen sprider sig snart till den närliggande staden Odessa, där makten kallar in soldater som skjuter ner en folkmassa som desperat försöker fly ner för stadens långa trappa. Till slut går dock inte revolutionen att hindra, eftersom besättningen på de andra stridsfartygen också går med. Alla är bröder. Alla tillsammans.
Naturligtvis skulle det räcka med trappscenen för en plats i filmhistorien. Det är nog en av de mest otäcka masscenerna som gjorts. Eisenstein drar sig inte ens för att låta barn massakreras. Med hjälp av en fenomenal klippteknik håller han spänningen uppe. Från närbild, till helbild, till ansiktslösa soldater som bara är marschernde stövlar och hotande skuggor.
Men resten av filmen då? Jo, inledningen är bra. Det sjudande missnöjet som påminner om det i den tidigare "Strejken". Framför allt är det nog sista delen som lämnade både mig och M kalla. Där fastnar Eisenstein åter i sin fascination för maskiner, med långa sekvenser på pumpande pistonger och kugghjul och ånga. Jag kan förstå symboliken, men det blir lite av ett antiklimax efter trappscenen. På det hela taget är det dock en film som berör starkt efter alla dessa år. En revolution som föds av folket och styrs av folket är kanske en dröm, men en vacker sådan i alla fall.

#26 Fantomen på Stora Operan (1925)

Regi: Rupert Julian, Lon Chaney
IMDB: tt0016220

Jag är kanske inte det största fanet av musikaler, men var faktiskt intresserad av den här, första och stumma, inspelningen av historien om Fantomen på Operan. Sångerskan Christine blir uppvaktad av den mystiske och maskerade Fantomen som lovar henne berömmelse om hon bara förbinder sig till honom. I hemlighet har hon dock förälskat sig i den stilige Vicomte de Chagny. Galen av svartsjuka, kidnappar Fantomen henne till sin hemvist under Operan, där hon i en stark scen tar av honom masken och får syn på hans missbildade ansikte.
Jag har inte sett musikalen, men däremot filmversionen som kom för några år sedan. Vissa scener känner man igen ruta för ruta, men den nya versionen är naturligtvis mer fräckt klippt. Det som framför allt har ändrats genom åren är synen på Fantomen. I den här filmen framställs han enbart som ett monster utan några speciellt trevliga sidor, bortsett från en talang för musik. Det är en mer renodlad skräckfilm, förutom att den aldrig blir riktigt otäck. Tjugohundratalsversionen har lagt till gråskalor. Christine blir där på ett helt annat sätt attraherad av Fantomen och sliten mellan passionen till musiken och tryggheten i de Chagnys kärlek.
Förutom några riktigt läckra scener, får jag säga att jag lägger Fantomen på Stora Operan till rullorna utan någon riktig saknad. Framför allt är det tempot som ibland blir mördande långsamt. I en musikal med ljud får man i alla fall höra skådespelarna sjunga. En tidig färgsekvens lyfter visserligen i lysande Technicolor, ett löfte om vad som komma skall. Men på det hela taget? Nja.

#25 Busters millioner (1925)

Regi: Buster Keaton
IMDB: tt0016332

Det är svårt att engagera sig i att se filmer i den här rekordvärmen, men till slut fick jag ork. Ännu en Buster Keaton och ännu är jag inte less på honom. Det här är nog projektets första romantiska komedi, även om formatet naturligtvis ser lite annorlunda ut.
Keaton spelar Jimmie, en aktiemäklare som hamnat i ekonomiska svårigheter. Lyckligtvis får han besked om ett arv på sju miljoner. Problemet är bara att han måste gifta sig innan klockan sju på sin tjugosjunde födelsedag, vilket råkar vara samma dag som han får beskedet. Efter att han lyckats klanta till sig när han friar till den flicka han egentligen älskar, följer en serie av mer eller mindre desperata frierier. Filmen kulminerar med en fantastisk jaktscen där tusentals potentiella brudar förföljer honom. Stuntsen är imponerande, men det finns också en stark ramhistoria, vilket gör detta till en av de roligare Keatonfilmerna.
Det är också den första som det gjorts en remake av, tydligen en rätt sorglig historia med Chris O'Donnell. Kolla in originalet i stället. Inte en död punkt.

#24 Sista skrattet (1924)

Regi: F.W. Murnau
IMDB: tt0015064

Det är andra gången jag ser den här filmen, och den håller verkligen stilen. Murnau använder sig inte av en enda textskylt (även om han fuskar lite, när det bl.a. skrivs med glasyren på en tårta) och det är ingenting som märks. Kanske är det för att historien är så enkel. En hotellvaktmästare som blivit för gammal för sitt arbete, degraderas till toalettstädare. Han försöker dölja det för sin familj genom att stjäla uniformen, men blir till sist påkommen och avklädd all den auktoriet som arbetet har givit honom. Egentligen skulle den ha slutat i en pessimistisk ton, men Murnau tvingades av filmbolaget att lägga till ett märkligt kontrasterande slut där vaktmästaren får ett arv efter en miljonär. Han återkommer till hotellet där han bjuder en tiggare på en överdådig middag. Att på detta sätt slipa udden av filmens stränga budskap blir rejält fånigt.
Framför allt är detta Emil Jennings film. Hans vaktmästare är mästerligt porträtterad, från den inledande fåfängan, genom förnekelse och till sist till ett slags stum acceptans inför sitt öde. Många scener är oförglömliga. Till exempel när han blir fråntagen sin uniform. Det är en ren förnedring som får honom att sjunka ihop och förminskas till en gubbe i skjorta. Intressant att tänka hur mycket av sin identitet man lägger i sitt yrke.
Den här filmen räknas av vissa som expressionistisk, men det är långt ifrån "Dr Caligaris kabinett" och Murnaus tidigare "Nosferatu". Vad som märks är det fantastiska fotot, en ovanligt rörlig kamera som följer nära huvudpersonens känslor hela tiden. Annars är det kanske i spelet med ljus och skugga som man kan se arvet bakåt. På det hela taget ett kärt återseende.

#23 Fart, flickor och faror (1924)

Regi: Roscoe Arbuckle, Buster Keaton
IMDB: tt0015324

Det är skönt att se att dåliga översättningar av titlar inte är något nytt. Originaltiteln "Sherlock J:r" är ju betydligt fyndigare. Här spelar Keaton en biografmaskinist med detektivdrömmar som blir falskt anklagad för att ha stulit en klocka av sin flickväns far. På jobbet somnar han vid projektorn och drömmer sig in i filmen som visas, där huvudrollerna gradvis byts ut mot de som han mött i verkliga livet. I filmen blir han Sherlock J:r - "världens näst bästa detektiv" och i en serie halsbrytande stunts och gags, räddar han flickan och återtar stöldgodset.
Det här är en kort liten pärla - bara 44 minuter. Den är kanske inte lika sammanhållen som "Krut, kulor och kärlek", men det tar den igen med tempo. Framför allt scenerna där Keaton går in och ut ur filmduken är mästerliga och som specialeffekter funkar de än idag.
Leken med konst och verklighet, hur de imiterar och påverkar varandra är det som ger filmen djup, samtidigt som det naturligtvis framför allt är stor komik. Till och med det klassiska "halka-på-bananskal-tricket" används - men på ett annorlunda sätt. Den här typen av fysisk humor finns knappt idag och är en rolig upptäckt. Det här är filmer som åldras väl.

#22 De gririga (1924)

Regi: Erich von Stroheim
IMDB: tt0015881

Aj, aj. Nu har det dröjt så där länge igen. Det vore dålig stil att skylla på fotbolls-VM. I själva verket var denna film en ren plåga att ta sig igenom; vet inte egentligen vad motståndet beror på. Jag fick se den i många korta omgångar innan jag till slut kom i mål.
Det må vara en filmhistorisk milstolpe när Stroheim filmade utanför studion och i naturliga miljöer - det hjälper liksom inte när historien inte lyckas engagera. I fokus står McTeague, tandläkare utan utbildning, och den moraliska nedförsbacke som hans och andras girighet leder till. Under korta scener får vi se hur han kysser sin blivande fru när hon är under narkos. De gifter sig trots hennes tveksamhet och strax efter bröllopet får hon veta att hon vunnit femtusen dollar på lotteriet. Detta får hjulen att snurra runtomkring och leder i slutänden till elände för alla inblandade. Att porträttera pengar och girighet som roten till allt ont är väl inte ny. På sätt och vis påminner historien om 00-talsfilmen "There will be blood", men den var ju otroligt mycket mer engagerande.
Ursprungligen var "De giriga" nio timmar, klipptes ner till 140 minuter, klipptes upp igen till fyra timmar, vilket är den version som jag har sett. De förlorade bitarna har ersatts med stillbilder, vilket självklart kan ha en orsak till min akuta tristess. Vi tar nya tag, helt enkelt.