#36 Napoleon (1927)

Regi: Abel Gance
IMDB: tt0018192
Ännu ett historiskt drama, denna gång av episka proportioner. 333 minuter lång - naturligtvis klarade jag inte av den på en sittning, men också uppdelad var den en något plågsam upplevelse. Tyvärr, måste jag säga, eftersom det är en spännande historia: Napoleon Bonapartes resa till makten.
Efter att kort (nåja) ha fått följa hans uppväxt består första halvan mest av tungfotade historiska tablåer och långa stridsscener. Har ni följt bloggen kanske ni vet att jag inte är en jättefan av sådana. Skildringen av Napoleons ensamma barndom är intressant, även om psykologin faller platt. Gance avsåg tydligen inte att ge Napoleon djup. I stället ville han betona det ödesbestämda. Bland annat genom att redan i klassrummet låta den unge Bonaparte få se en bild av ön S:t Helena där han senare (dock inte inom ramen för filmen) skulle fängslas.
Andra delen som handlar mycket om Napoleons förhållande till Joséphine, roade mig betydligt mer. Gina Manès gör en karismatisk blivande kejsarinna, både naiv och manipulerande.
Slutstriderna i Italien filmas med en teknik som Gance kallade Polyvision, där filmduken delas upp i tre. Det resulterar i riktigt vitala krigsscener där förloppet skildras ur olika vinklar samtidigt. Synd bara att det ska dröja till slutet av filmen.
Det stora problemet för mig är att den slutar där den gör - innan kröningen - innan de stora fälttågen och de slutliga nederlagen. Men det är naturligtvis inte en sådan film som Gance ville göra. Sådana kommer senare. Den här kommer jag nog inte att se om. Möjligtvis i bioformat, där jag tror att den skulle imponera mer.

#35 Jazzsångaren (1927)

Regi: Alan Crosland
IMDB: tt0018037

Varde ljud, men var det bra? Efter en lång tid av stumfilm, känns denna första ljudfilm naturligtvis som en slags lisa. Många har väl hört talas om Jazzsångaren, banbrytande som den är, även om ljudet begränsas till musiknummer och ett antal lätträknade dialogscener. Men jag undrar hur många som verkligen har sett den. Jag hör till dem som inte hade gjort det. Jag visste att den var intressant ur ett filmhistoriskt perspektiv, men trodde väl inte att den skulle ge mig någon större underhållning.
Filmen följer Jakie Rabinowitz (Al Jolson) under hans uppväxt och hans senare karriär som jazzsångare under namnet Jake Robin. Han är från en traditionell judisk familj i New York. Fadern är kantor i synagogan och förväntar sig detsamma av sin son. Jake är dock mer intresserad av att sjunga jazz och ragtime på diverse hak. Konflikten med fadern leder till sist till att han rymmer hemifrån. Sin älskade mamma fortsätter han dock ha kontakt med under de år då han kämpar för att slå igenom.
Det är naturligtvis skamlöst sentimentalt, men jag gillar det på något sätt. Konflikten mellan tradition och utveckling, religion och jazz är intressant och blir inte löst på det sätt som kanske hade skett idag, då andlighet och etnisk bakgrund skulle väga tyngre i vågskålarna än Jakes karriär. Varför han måste uppträda svartsminkad (se bilden ovan) är dock en gåta för mina alltför moderna ögon.
Jolson sjunger bra, och vissa av bitarna är medryckande om än en smula sentimentala och handlar i de flesta fall om Jakes älskade mor. Framför allt så lägger väl ljudet till en extra dimension, ett nytt verktyg till verktygslådan - korsklippniningar blir så mycket mer intressanta när musiken får ligga kvar över de båda scenerna. "You ain't seen nothing yet", sjunger Jake. Och visst har han rätt. En ny genre är född, som snart kommer att få en dominerande ställning i Hollywood.

#33 Den okände (1927)

Regi: Tod Browning
IMDB: tt0018528

Det här är en film jag ofta hört talas om och länge sett fram emot att se. Det är ett synnerligen bisarrt drama om självstympning, beröringsskräck och cirkus. Det utspelar sig på en spansk cirkus, där tjuven och mördaren Alonzo (Lon Chaney)falsk tagit anställning som armlös knivkastare (jo, han gör det med fötterna). Han förälskar sig djupt i cirkusdirektörens dotter Nanon (Joan Crawford), som har en irrationell skräck för mäns händer. För henne blir Alonzo den ende man hon kan lita på, även om det är under falska förespeglingar. Han döljer sina armar under en trång korsett.
Cirkusens starke man Malabar har också sina ögon på Nano, men hon låter honom inte komma nära. När direktören upptäcker att Alonzo faktiskt har armar, stryper Alonzo honom, vilket bevittnas av Nanon som lägger till Alonzos signum: dubbla tummar på ena handen. Låter det skruvat? Det blir värre.
För att kunna gifta sig med Nanon, beslutar sig Alonzo för att amputera bägge sina armar, bara för att upptäcka att hon under hans konvalescens fallit för Malabar. I en av de mest svart ironiska scenerna i filmen (det finns många) tvingas Alonzo att le medan Malabar smeker med händerna över Nanons kropp.
Nu kan det kanske låta som att detta är en fullständigt överlastad melodram, men den fungerar verkligen och det är mycket tack vare skådespeleriet. Chaney, som vi tidigare såg i Fantomen på Stora Operan ger sin skurk psykologiskt djup och Joan Crawford - ja, hon är Joan Crawford.
Hade den här filmen gjorts idag, skulle kanske karaktärerna ha psykologiserats mer. Nanons beröringsskräck skulle säkert ha blivit en ännu mer uttalad frigiditet och Alonzos bakbunda händer en symbol för impotens. Som den är nu, enkel och kraftfull, blir den en av de trevligare filmupplevelser jag haft på länge.

#34 Dagar som skakat världen (1927)

Regi: Sergei Eisenstein
IMDB: tt0018217

Är bloggen död? Är jag död? Svaret på båda dessa frågor är naturligtvis nej, och innan jag börjar gå in på diverse ursäkter, kastar jag mig rakt på dagens film. Ännu en Eisenstein. Ännu ett revolutionsepos. Den här gången håller han sig mer till historiska fakta - handlingen utspelar sig från den halvhjärtade februarirevolutionen och fram till bolsjevikernas slutgiltiga maktövertagande i oktober (filmen heter på original endast Oktjabr). Som vanligt skildras skeendet helt utan klara huvudpersoner. Ja, förutom Lenin då, vars ankomst vid den finska gränsen gestaltas i en framåtskridande medvind som blåser både banderoller och hår. Precis som på en redig sovjetisk plansch.
Och det där med historiska fakta - filmen är ett beställningsverk från partiet och ska naturligtvis betraktas som ett slags segermonument inför tioårsjubileumet av revolutionen. Så mycket gråskalor tillåts inte, bara en smula kritik mot pacifister inom partiet och mot plundrande soldater och fotfolk när palatset stormas.
Nåväl, Eisenstein pumpar ändå liv i detta, upploppsscenerna i Petrograd är starka, men inte som i Pansarkryssaren. Han har en förmåga att ladda vardagliga föremål med symbolik utan att det blir övertydligt. Överklassdamernas parasoller blir mordvapen, arbetshästen hänger över det öppnade brospannet och faller till sist ner i floden.
Men allt som allt, känns inte detta särskilt engagerat. Visst är det läckert filmat och montagetekniken är det inget fel på. Kanske är problemet att jag nu jämför med de tidigare filmerna och inte tycker att denna tillför något nytt. Intressant som historisk spegel är den dock, vilket ändå gör den sevärd.

#32 Så går det till i krig (1927)

Regi: Buster Keaton
IMDB: tt0017925

Så är hösten här, till slut, och med det lite mer tillfällen att gotta ner sig i stumfilm. Nu var det dags för Mr Keaton igen. Har nästan tappat räkningen på de filmer jag sett med honom vid det här laget. Men han är uppenbarligen värd det.
Här spelar han en tågmaskinist i sydstaterna samtidigt som inbördeskriget bryter ut. I likhet med hjälten i "Den stora paraden" blir han övertalad av sin flicka att ta värvning som soldat. Problemet är bara att han nekas, eftersom hans yrke anses alldeles för viktigt för krigsansträngningen. Som kanske väntat är, hamnar han ändå i hetluften då hans tåg blir stulet av nordstatssoldater, som dessutom kidnappar hans flicka. Jakten som följer är fartfylld och visar upp Keatons hela register för komisk timing.
Ändå var det något med den här filmen som gjorde att den inte nådde lika högt som Keatons andra filmer. Kanske var det att den var lite för strömlinjeformad, handlingen inte fullt så anarkistisk. Med detta sagt, så innehåller den tillräckligt med fantastiska scener för att hålla intresset uppe till slutet. Det misslyckade försöket att avfyra en kanon, ett svärd som konstant lossnar från handtaget. Keaton slutar som hjälte till slut, men orsakerna till detta är lika mycket ett resultat av slump och tillfälligheter. Men det är kanske så det går till i krig.

#31 Soluppgång (1927)

Regi: F. W. Murnau
IMDB: tt0018455

Det här är en av de filmer som jag hade sett fram emot att se. Dels är det den första vinnaren av Oscarstatyetten för bästa film, dels har jag hört att det ska vara en av stumfilmstidens vackraste ögonblick. Allt som allt, blev jag inte besviken.
Historien är enklast möjliga. Det är en klassisk triangel där en kvinna som är på semester från staden (hon presenteras aldrig som annat än "The woman from the city") förför en lantarbetare och övertalar honom att mörda sin fru genom att slänga henne överbord under en båttur. Så långt, så enkelt, men filmen tar snart en annan vändning. Mannen får dåligt samvete, ändrar sig, och under en dag och kväll på stan återupptäcker han sin kärlek till sin hustru. Hur det sedan slutar, vill jag inte avslöja.
Den här filmen handlar kanske inte så mycket om intrigen, som vad som görs av den, och det är där som Murnau återigen visar sin förmåga till visuell kraft. Ljus och skugga är alltid centralt i bilderna. Det är något av klassiskt måleri över det hela, utan att det för den sakens skull känns artificiellt. Lyktor reflekteras genom fönster, månljuset sveper över vattnet, allt på samma självklara sätt, vilket ger filmen en känsla av helhet och djup. Ljudläggningen är superb och närmar sig ljudfilmen med effekter som förstärker och förtydligar. Särskilt många textskyltar behövs inte. Att Murnau dessutom leker med dubbelexponering och har en väldigt rörlig kamera, förstärker denna films lätta intryck. Den är helt enkelt ett måste på vilken lista som helst.

#29 Den stora paraden (1925)

Regi: King Vidor
IMDB: tt0015624

Tillbaka till nummer tjugonio. Bröt ordningen lite på grund av att M ville se Metropolis och inte var så sugen på att se ett epos om Första världskriget. I ärlighetens namn var väl jag inte heller så väldigt tänd på idén. Men tack vare projektet var jag tvungen och upptäckte så en pärla till film.
Filmen följer överklassynglingen Jim (John Gilbert), som gripen av stundens patriotism, bestämmer sig för att ta värvning när USA går med i Första världskriget. Gruppen av soldater han kommer att tillhöra är ett blandat gäng. Tillsammans med arbetargrabbarna Bull och Slim bildar han snart en omaka trio. De skeppas iväg till Frankrike där de under en stor del av filmen inte får vara med om några strider. I stället får vi följa en serie komiska episoder ur soldatlivet, som binds samman av Jims förälskelse i bondflickan Melisande.
När trion väl skickas in i strid blir det en skarp kontrast till det tidiga lättsamma tempot och krigsscenerna är brutalt realistiska. Spänningen närmast förstärks av att det inte finns några repliker, bara ett landskap som gradvis blir mer och mer sterilt tills det bara består av lera och kratrar där vännerna försöker överleva. Någon ära på slagfältet är det inte fråga om. Snarast är det slumpartat och fienden visar sig vara lika mycket människor; som när Jim bjuder en döende tysk på en cigarett.
Naturligtvis är den väldigt sentimental på sina håll, men kärlekshistorien mellan Jim och Melisande blir aldrig fånig. Kanske främst på grund av skådespelarna. Renée Adorée gör sin bondflicka med skinn på näsan. John Gilbert som var stumfilmstidens stora hjärtekrossare, är en eftertänksam hjälte vars resa från bortskämd brat till ärrad krigsveteran med amputerat ben, blir trovärdig i varje stund. Relationerna mellan kamraterna är ömsint skildrad och resultatet är ett slags Band of Brothers i stumfilmsversion. Helt klart sevärd.