#39 En natt i hamn (1928)

Regi: Josef von Sternberg
IMDB: tt0018839
Originaltitel: The Docks of New York


Ibland kan det vara intressant att bara kasta sig in i en film, utan några förutfattade meningar och utan att veta vad filmen kommer att handla om. Så gjorde jag med den här - En natt i hamn - och det var nog bara en fördel. Jag behöll ett öppet sinne och belönades med filmmagi.
Stumfilmen - åtminstone i Hollywood - sjunger på sista versen nu och blommar verkligen ut. Berättelsen börjar nere hos eldarna på ett fartyg som just anlöpt New Yorks hamn. Eldaren Bill förbereder sig för en natt i hamn med allt vad det innebär. I stället blir han vittne till när en ung kvinna försöker dränka sig. Han hoppar i från kajkanten och plockar upp henne, vilket får stora konsekvenser för de båda inblandade. Bill bär kvinnan till den lokala syltan där han, efter att hon kvicknat till, friar till henne. På skoj eller allvar, får man aldrig riktigt veta, men giftermålet blir av samma samma natt efter att man väckt upp en präst som bor i närheten.
Det är ett förtätat drama som utspelar sig under mindre än ett dygn. Fotot, där ljuset silas genom dimmiga gator, tillsammans med den tydliga arbetarklassmiljön får filmen att påminna om Griffiths "Broken Blossoms". Men Von Sternberg är betydligt mer illusionslös, och kanske just därför blir känslorna så kraftfulla. Karaktärerna här har levt livet, vilket märks i deras ansikten och kroppar. I grunden är det ett moraliskt drama om att vi alla har ett ansvar gentemot varandra, som män, kvinnor och människor. Att von Sternberg ändå visar upp en skön cynism hos birollskaraktärer och manus gör att historien behöller sin äkthet och fräschör än idag.

#38 En av de många (1928)

Regi: King Vidor
IMDB: tt0018806
Originaltitel: The Crowd

Människans envisa dröm om att utmärka sig står i centrum för denna film, som verkligen var en positiv överraskning. John Sims kommer som ung och orädd till New York för att erövra staden. Han är väl vare sig den förste eller siste som har gjort det försöket på film, men John Sims måste nog vara den mest ordinäre. Snart har han hamnat på ett försäkringskontor, som tycks hämtat ur Metropolis där människorna rör sig som myror i en stack. Kameran är extremt rörlig och visar smärtsamt tydligt hur liten den enskilde är i förhållande till stadens myller.
Vi får följa Sims under hans ganska ordinära äktenskap, hur han blir pappa, kämpar på trots att hustruns släktingar ser honom som misslyckad. Efter en tragedi i familjen tappar han även arbetet och hustrun hotar att lämna honom. Men hela tiden hoppas han på "lyftet" - att hans skepp ska komma in och att staden ska se potentialen i honom. En annan film, kanske mer förljugen, hade gett honom den möjligheten. Men det är är verkligen ett antihjältens epos. Att det inte blir tråkigt beror dels på ett giftigt manus och att det filmiskt är så perfekt utformat. Klippningen har fin timing och kameran dansar tätt intill skådespelarna. Karaktärernas psykologi är dessutom det mest realistiska jag har sett hittills i projektet.
Det som gör filmen extra intressant - och sorglig - är att inte mycket verkar ha ändrats till dags dato. Drivet, önskan är densamma och möjligheten att uppnå drömmen lika liten.

#37 Lillebror (1927)

Regi: J. A. Howe, Ted Wilde
IMDB: tt0018051

Det här var en film jag såg fram emot. Harold Lloyd är en ny bekantskap för mig, trots att han på sin tid var en lika ansedd komiker som Chaplin och Keaton. I boken är han dock bara representerad med denna enda film.
Lloyd spelar Harold Hickory, den yngste av tre bröder, vars far sheriffen är högsta hönset i det lokala samhället Hickoryville. Harold är verkligen lillebror och tas inte på allvar av vare sig sina bröder eller fadern. Det han inte har i styrka, får han ta igen genom intelligens och smidighet. Handlingen sätter igång när en medicinshow med kvacksalvare kommer till staden. Showens motvilliga kuttersmycke Mary och Harold faller för varandra, men innan dess följer en rad halsbrytande jakter, missförstånd och strapatser. Bland annat en lång slagsmålsscen ombord på en båt inövad och utförd som ett avancerat balettnummer.
Det här är en riktigt skön underdog-historia där hjälten får gå från noll till hundra. Den är fjäderlätt i tonen och även om den kanske saknar filmiska experiment, tar den igen det med energi och pricksäker situationskomik. Precis som i Keatons filmer är tempot uppskruvat till max, men Lloyd verkar vara mer fysisk i sin humor. Skulle verkligen vara kul att se mer av honom, men när ska man hinna?

#36 Napoleon (1927)

Regi: Abel Gance
IMDB: tt0018192
Ännu ett historiskt drama, denna gång av episka proportioner. 333 minuter lång - naturligtvis klarade jag inte av den på en sittning, men också uppdelad var den en något plågsam upplevelse. Tyvärr, måste jag säga, eftersom det är en spännande historia: Napoleon Bonapartes resa till makten.
Efter att kort (nåja) ha fått följa hans uppväxt består första halvan mest av tungfotade historiska tablåer och långa stridsscener. Har ni följt bloggen kanske ni vet att jag inte är en jättefan av sådana. Skildringen av Napoleons ensamma barndom är intressant, även om psykologin faller platt. Gance avsåg tydligen inte att ge Napoleon djup. I stället ville han betona det ödesbestämda. Bland annat genom att redan i klassrummet låta den unge Bonaparte få se en bild av ön S:t Helena där han senare (dock inte inom ramen för filmen) skulle fängslas.
Andra delen som handlar mycket om Napoleons förhållande till Joséphine, roade mig betydligt mer. Gina Manès gör en karismatisk blivande kejsarinna, både naiv och manipulerande.
Slutstriderna i Italien filmas med en teknik som Gance kallade Polyvision, där filmduken delas upp i tre. Det resulterar i riktigt vitala krigsscener där förloppet skildras ur olika vinklar samtidigt. Synd bara att det ska dröja till slutet av filmen.
Det stora problemet för mig är att den slutar där den gör - innan kröningen - innan de stora fälttågen och de slutliga nederlagen. Men det är naturligtvis inte en sådan film som Gance ville göra. Sådana kommer senare. Den här kommer jag nog inte att se om. Möjligtvis i bioformat, där jag tror att den skulle imponera mer.

#35 Jazzsångaren (1927)

Regi: Alan Crosland
IMDB: tt0018037

Varde ljud, men var det bra? Efter en lång tid av stumfilm, känns denna första ljudfilm naturligtvis som en slags lisa. Många har väl hört talas om Jazzsångaren, banbrytande som den är, även om ljudet begränsas till musiknummer och ett antal lätträknade dialogscener. Men jag undrar hur många som verkligen har sett den. Jag hör till dem som inte hade gjort det. Jag visste att den var intressant ur ett filmhistoriskt perspektiv, men trodde väl inte att den skulle ge mig någon större underhållning.
Filmen följer Jakie Rabinowitz (Al Jolson) under hans uppväxt och hans senare karriär som jazzsångare under namnet Jake Robin. Han är från en traditionell judisk familj i New York. Fadern är kantor i synagogan och förväntar sig detsamma av sin son. Jake är dock mer intresserad av att sjunga jazz och ragtime på diverse hak. Konflikten med fadern leder till sist till att han rymmer hemifrån. Sin älskade mamma fortsätter han dock ha kontakt med under de år då han kämpar för att slå igenom.
Det är naturligtvis skamlöst sentimentalt, men jag gillar det på något sätt. Konflikten mellan tradition och utveckling, religion och jazz är intressant och blir inte löst på det sätt som kanske hade skett idag, då andlighet och etnisk bakgrund skulle väga tyngre i vågskålarna än Jakes karriär. Varför han måste uppträda svartsminkad (se bilden ovan) är dock en gåta för mina alltför moderna ögon.
Jolson sjunger bra, och vissa av bitarna är medryckande om än en smula sentimentala och handlar i de flesta fall om Jakes älskade mor. Framför allt så lägger väl ljudet till en extra dimension, ett nytt verktyg till verktygslådan - korsklippniningar blir så mycket mer intressanta när musiken får ligga kvar över de båda scenerna. "You ain't seen nothing yet", sjunger Jake. Och visst har han rätt. En ny genre är född, som snart kommer att få en dominerande ställning i Hollywood.

#33 Den okände (1927)

Regi: Tod Browning
IMDB: tt0018528

Det här är en film jag ofta hört talas om och länge sett fram emot att se. Det är ett synnerligen bisarrt drama om självstympning, beröringsskräck och cirkus. Det utspelar sig på en spansk cirkus, där tjuven och mördaren Alonzo (Lon Chaney)falsk tagit anställning som armlös knivkastare (jo, han gör det med fötterna). Han förälskar sig djupt i cirkusdirektörens dotter Nanon (Joan Crawford), som har en irrationell skräck för mäns händer. För henne blir Alonzo den ende man hon kan lita på, även om det är under falska förespeglingar. Han döljer sina armar under en trång korsett.
Cirkusens starke man Malabar har också sina ögon på Nano, men hon låter honom inte komma nära. När direktören upptäcker att Alonzo faktiskt har armar, stryper Alonzo honom, vilket bevittnas av Nanon som lägger till Alonzos signum: dubbla tummar på ena handen. Låter det skruvat? Det blir värre.
För att kunna gifta sig med Nanon, beslutar sig Alonzo för att amputera bägge sina armar, bara för att upptäcka att hon under hans konvalescens fallit för Malabar. I en av de mest svart ironiska scenerna i filmen (det finns många) tvingas Alonzo att le medan Malabar smeker med händerna över Nanons kropp.
Nu kan det kanske låta som att detta är en fullständigt överlastad melodram, men den fungerar verkligen och det är mycket tack vare skådespeleriet. Chaney, som vi tidigare såg i Fantomen på Stora Operan ger sin skurk psykologiskt djup och Joan Crawford - ja, hon är Joan Crawford.
Hade den här filmen gjorts idag, skulle kanske karaktärerna ha psykologiserats mer. Nanons beröringsskräck skulle säkert ha blivit en ännu mer uttalad frigiditet och Alonzos bakbunda händer en symbol för impotens. Som den är nu, enkel och kraftfull, blir den en av de trevligare filmupplevelser jag haft på länge.

#34 Dagar som skakat världen (1927)

Regi: Sergei Eisenstein
IMDB: tt0018217

Är bloggen död? Är jag död? Svaret på båda dessa frågor är naturligtvis nej, och innan jag börjar gå in på diverse ursäkter, kastar jag mig rakt på dagens film. Ännu en Eisenstein. Ännu ett revolutionsepos. Den här gången håller han sig mer till historiska fakta - handlingen utspelar sig från den halvhjärtade februarirevolutionen och fram till bolsjevikernas slutgiltiga maktövertagande i oktober (filmen heter på original endast Oktjabr). Som vanligt skildras skeendet helt utan klara huvudpersoner. Ja, förutom Lenin då, vars ankomst vid den finska gränsen gestaltas i en framåtskridande medvind som blåser både banderoller och hår. Precis som på en redig sovjetisk plansch.
Och det där med historiska fakta - filmen är ett beställningsverk från partiet och ska naturligtvis betraktas som ett slags segermonument inför tioårsjubileumet av revolutionen. Så mycket gråskalor tillåts inte, bara en smula kritik mot pacifister inom partiet och mot plundrande soldater och fotfolk när palatset stormas.
Nåväl, Eisenstein pumpar ändå liv i detta, upploppsscenerna i Petrograd är starka, men inte som i Pansarkryssaren. Han har en förmåga att ladda vardagliga föremål med symbolik utan att det blir övertydligt. Överklassdamernas parasoller blir mordvapen, arbetshästen hänger över det öppnade brospannet och faller till sist ner i floden.
Men allt som allt, känns inte detta särskilt engagerat. Visst är det läckert filmat och montagetekniken är det inget fel på. Kanske är problemet att jag nu jämför med de tidigare filmerna och inte tycker att denna tillför något nytt. Intressant som historisk spegel är den dock, vilket ändå gör den sevärd.