#46 Pandoras ask (1929)

Regi:G. W. Pabst
IMDB: tt0018737
Originaltitel: Die Büchse der Pandora

Det här kan nog vara den ultimata filmen om "det glada 20-talet" och kanske också om det faktum att det inte alls var så glatt.
I centrum står Lulu, en attraktiv dansös, som med sin naiva sexualitet drar till sig både män och kvinnor och drar dem i fördärvet. Precis som mytens Pandora öppnar hon omedvetet dörrar och sätter igång processer som får alla omkring henne att gå under. På bröllopsnatten vådaskjuter hon sin nyblivne make, bara för att strax därefter rymma med dennes son till Frankrike. De blir offer för utpressning, för alla vill ha något av Lulu, och oftast är det pengar.
Filmens uppbyggnad i åtta akter, kan göra den förvirrande, särskilt som delarna byter stil lite hit och dit. Från sedelärande komedi till tidig film noir, till slutets gotiska skräckfilm i Londondimman. M tyckte att det kändes som om flera olika regissörer hållit i filmen, och jag kan förstå poängen.
Men det som i mina ögon gjuter samman filmen är Louise Brooks som är självlysande i rollen som Lulu. Hon verkar ha varit lika fascinerande i verkligheten och bara hennes frisyr, den ikoniska boben, gjorde henne till sinnebilden för en ny kvinna vars utstrålning var androgyn och gänglig. Hennes Lulu är på samma gång naiv och beräknande, utan att man som åskådare riktigt får veta vilken bild som egentligen är sann.
Lägg dessutom till en ovanligt frispråkig sexualitet och det faktum att filmens enda genuint sympatiska karaktär är en lesbisk kvinna, så får man en film som är både före sin tid och djupt rotad i 20-talets anda. En film som är ett måste att se någon gång i livet.

#45 Mannen med filmkameran (1929)

Regi: Dziga Vertov
IMDB: tt0019760
Originatitel: Chelovek s kino-apparatom

Det här är en film som är svår att beskriva, den måste helt enkelt upplevas. Redan i förtexterna konstateras det att den är ett experiment, ett försök att göra en rent filmisk film, utan att stödja sig vare sig mot litteraturen eller teatern. Följdaktligen har den inga textskyltar, annat än i början och slutet.
Filmen ger sig ut för att skildra ett dygn i en rysk stad, från morgonens tomma gator och övergivna fabriker, till arbetarnas fritidsnöjen på ölhallar och tivolin. Det är väl en dokumentär, men olik alla andra i sin genre. Som en röd tråd får vi följa filmfotografen själv när han kånkar sitt stativ runt staden, blir nära att köras på av ett tåg och klättrar högt upp på fabriksskorstenar. Det är en film som lika mycket handlar om den cinematiska processen, med klippning och framkallning, vilket gör det till en tidig metafilm. Kameran påverkar sina objekt; de blir tvungna att väja för den och poserar framför den.
Klippningen är nog bland det häftigaste som har gjorts dess frenesi och tempo är det som gör att detta fortfarande är en ytterst levande film. Bilder sammanfogas på många olika plan. Man gör inte bara rena kopplingar från rörelse till rörelse, utan också symboliska övergångar från kvinnan som tvättar ansiktet till staden som tvättas. Det mänskliga och mekaniska blandas samman på ett spännande sätt. I likhet med annan sovjetfilm hyllar den framstegen och maskinerna. Men i lika hög grad är det en hyllning till alla de människor som i sin lilla roll får samhället att fungera. Visst är det ett myller av folk, men alla är en filmstjärna, om så bara för ett ögonblick.

#44 Utpressning (1929)

Regi: Alfred Hitchcock
IMDB: tt0019702
Originaltitel: Blackmail

Aldrig har väl övergången från stumfilm till ljudfilm varit så tydlig som i ”Utpressning” ; projektets första, men inte sista, Hitchcock. Den började spelas in som stumfilm, vilket klart märks i de inledande scenerna från Scotland Yard. Under inspelningens gång fick Hitchcock tillgång till ljudutrustning och filmen planerades om. Detta ledde till vissa problem eftersom huvudrollsinnehaverskan Anny Ondra var tjeckiska och med ett riktigt dåligt engelskt uttal. Lösningen blev att en brittisk skådespelerska fick stå och läsa replikerna utanför bild, medan fröken Ondra läppsynkade. Avancerat. Särskilt som det inte är något man tänker på när man ser filmen. Ondra är verkligen perfekt i rollen som Alice White, flickvän till en polis på Scotland Yard. På samma gång som hon träffar polisen har hon en flört med en konstnär. Inte ont anande följer hon en kväll med honom upp till hans lägenhet, där han efter en lång och skickligt uppbyggd scen av sexuell lek och hot försöker våldta henne. Hon lyckas få tag i en brödkniv och hugger ihjäl honom.
Tyvärr visar det sig att det finns ett vittne, en före detta kåkfarare som är snabb att utpressa både Alice och hennes pojkvän. Triangeldramat som följer är förtätat och fullt av underton och ironi. Hitchcock får också till ett av sina sedvanliga halsbrytande slut, denna gång en jakt uppe på taket av British Museum. Slutet är på det hela taget väldigt tvetydigt och moralen kanske tveksam. Men den är absolut Hitchcock och det är en bra inledningsexempel på en fantastisk karriär. För den som vill läsa mer anekdoter från inspelningen, rekommenderar jag varmt Truffauts intervjubok ”Samtal med Hitchcock.”

#43 Storm över Asien (1928)

Regi: Vsevolod Pudovkin
IMDB: tt0019286
Originaltitel: Potomok Tjingis-chana

Det här projektet har verkligen sina vilda kast. Den här gången var det dags för - ja, vad? Den bästa beskrivningen jag kan ge är "sovjetisk matinéfilm", men det låter inte lockande, och det här var faktiskt riktigt underhållande trots min inledande skepsis.
Huvudrollen, en namnlös mongolisk jägare, blir laglös efter att i vredesmod ha attackerat en brittisk pälshandlare. Tydligen styrde britterna i området under den här perioden - omkring 1918 - vilket var en nyhet för mig. Den unge mannen flyr upp i bergen där han snart blir inblandad i det ryska inbördeskriget på partisanernas sida. Han blir tillfångatagen och nästan arkebuserad då britterna får för sig att han är ättling till Djingis Khan. I stället försöker de inrätta honom som en marionettkung för att på så sätt få kontroll över området.
Jag vet inte hur historiskt korrekt skildringen är, men sanningen att säga så bryr man sig inte särskilt mycket. Som boken säger, är det fascinerande hur filmen väver samman genrer som egentligen inte borde höra ihop. Det börjar som ett slags antropologisk dokumentär i stil med "Nanook", blir sedan lite sovjetisk plakatfilm, följt av rafflande krigsäventyr - det enda som egentligen saknas är en inbyggd kärlekshistoria.
Det ödsligt vackra mongoliska landskapet utnyttjas maximalt och till skillnad från exempelvis Eisenstein använder sig Pudovkin av en tydlig protagonist som är lätt att identifiera sig med.
Medan vissa scener är väldigt stiliserade, är andra otäckt realistiska, som då hjälten opereras efter att ha skjutits. Där sparas det minsann inte på blod och närbilder på öppna sår. Över huvud taget är den häftigt filmad. Rörlig och hela tiden visuellt intreassant. Visst kan scenerna av exotiska seder och buddhistiska ritualer bli lite långa för moderna ögon, men det var ändå en trevlig erfarenhet och breddade min bild av sovjetisk film.

#42 Hans son på galejan (1928)

Regi: Carl Reisner, Buster Keaton
IMDB: tt0019421
Originaltitel: Steamboat Bill, Jr.

Nytt år, ny rulle med Buster Keaton. Det här är kanske den sista i projektet, men han håller fortfarande fanan högt. Här spelar han Bill Jr, sonen till en ångbåtsägare på fallrepet. Konkurrensen från den lokale magnaten King är alldeles för hård och inte hjälper det att King mer eller mindre verkar äga hela staden. Bill har uppenbart uppfostrats på ett helt annat sätt än sin far och anländer till stationen iförd basker och en trendig mustasch. Mustaschen rakas snabbt bort under faderns översyn, men åt Bill Jr:s personlighet finns inget att göra. Det är helt enkelt en ny typ av manlighet som i likhet med kvinnorna bryr sig om sina kläder och vårdar sitt utseende noggrant, vilket framkommer i en väldigt rolig scen där Keaton provar hattar och går in och ut ur olika mansroller. Kings dotter blir till de bägge fädernas förskräckelse förälskad i Bill, vilket leder till sköna förväxlingsscener.
Hela filmen leker med tittarens bild av vad som är sken och vad som är verklighet. I slutscenen som utspelar sig under en våldsam storm, rasar väggarna likt kulisser. Bland annat hamnar Bill på en övergiven teater där fondväggarna förväxlas med riktiga utsikter och en buktalardocka skrämmer slag på den motvillige hjälten. Slutet är som alltid gott, men på vägen dit får man en sjuhelsikes resa.

#41 En kvinnas martyrium (1928)

Regi: Carl Theodor Dreyer
IMDB: tt0019254
Originaltitel: La passion de Jeanne d'Arc

En stumfilm om Jeanne d'Arcs rättegång och sedemera avrättning, kan det vara något? M bangade, säger sig vara "mätt på stumfilm". Inte jag, inte än, när man får se något gripande och enkelt som det här.
Dreyer berättar nästan helt och hållet i närbilder, och det här är verkligen ansiktenas film. Ingen av skådespelarna bär smink eftersom Dreyer ville att även den minsta mimik skulle registreras. Dessutom är bakgrunderna och miljöerna så vita och neutrala att det inte finns något annat att betrakta. Skulle vara svårt för vissa av dagens botoxskadade stjärnor att ställa upp på.
Falconetti som spelar den enkla bondflickan Jeanne är fullkomligt självlysande. Det är nog en av filmhistoriens mesta prestationer, ändå gjorde hon ingen mer film. Ryktet säger att det var Dreyers regissörstil som bröt ner henne. Bland annat ska hon ha fått knäböja på iskalla stengolv bara för att Dreyer skulle få fram den rätta bilden av undertryckt lidande i hennes ögon. Jag vet inte om ryktet talar sanning, men lidandet syns i alla fall.
Det är starka scener när Jeanne håller emot för prästernas tryck. De försöker få henne att erkänna att synerna hon sett är falska. Det är en privat religion hon hävdar, ett ensamt möte med gud. Säkert är det lika provocerande att hon är en kvinna som dessutom klär sig i en mans kläder. Det påminner lite om "Sången om Bernadette", en betydligt senare och betydligt mer sentimental Hollywoodfilm som jag faktiskt fick M att sitta igenom.
Allt som allt var detta en stark och oförglömlig upplevelse som jag starkt rekommenderar. Den är inte så lång, vilken kan vara en fördel.

Andra tjugo

Eftersom jag nu kommit fram till fyrtio filmer, tänkte jag sammanfatta lite. Naturligtvis har det gått betydligt långsammare än planerat. Så är det väl alltid, att man är mest engagerad i början. Men jag har hållit intresset uppe i alla fall, hoppas att jag har någon läsare som tycker detsamma. Det här är alltså filmerna 21-40. Att välja är svårt och jag har helt utgått ifrån personlig preferens.

Rekommenderas:
* Busters Millioner (Fartfylld och härlig. Svårt att välja bland alla Keatonrullar men tycker nog att han är strået vassare i denna.

*Guldfeber (Perfekt iscensatt, härlig ironi och en skön svärta bakom skämten.)

*Metropolis (Ständigt kopierad, ändå lika fräsch och ny.)

*Soluppgång (Nästan för vacker i sitt spel mellan ljus och skugga, men ett måste för alla filmintresserade.)

*The Unknown (Fullständigt egen, mycket bisarr och komplett gripande.)

*En av de många (Det första moderna dramat, utan krusiduller och med riktigt fint skådespeleri.)

Undvik:
*Den giriga (Kanske var det en fantastisk film. Men i sitt nuvarande lemlästade tillstånd tycker jag att den mest har akademiskt värde.)