#52 Leve friheten

Regi: Réné Clair
IMDB: tt0022599
Originaltitel: A nous la liberté

Mer än ett års avbrott. Nåja, det här är kanske ett livstidsprojekt. Hur som helst, sommaren är här igen och dags att titta på filmklassiker. Den första musikalen, och vem hade trott att den skulle vara fransk? Nu är väl kanske musikal ett överord, men det finns ett sjunget kommetatorsspår genom hela filmen och ibland bryter även karaktärerna ut i sång.
Ett tema som är vanligt nuförtiden är fängelset och planeringen av en rymning. Men i denna film fungerar det bara som en kort inledning   där två fångar, Louis och Emile, gemensamt planerar en flykt. När den ska genomföras är det bara Louis som lyckas medan Emile blir kvar. Louis bygger upp ett industriimperium för tillverkning av fonografer när Emile återvänder och av en slump börjar på Louis fabrik.
Réné Clair verkar intresserad av att studera vad friheten egentligen innebär i ett industrisamhälle. Med flyhänt ironi jämför han fängelset med fabrikens löpande band. Karl Marx hade inte kunnat göra det bättre. På båda ställena tvingas man marschera i räta led och reduceras till en siffra på bröstet.
Men detta är framför allt en komedi och scenerna när det löpande bandet störs av den drömmande Emile vilket leder till kaos längre fram i ledet är genial slapstick. Över huvud taget märks det tydligt att det är en tidig ljudfilm eftersom dialogen verkligen är reducerad till ett minimum och det mesta fortfarande berättas genom bilder.
Men Louis är också en fången i ett borgerligt liv som han egentligen inte alls känner sig hemma i. När Emile dyker upp blir det kanske en ursäkt att slänga bort även dessa bojor. Och slutet är också det en illustration av Marx där produktionsmedlen fördelats på ett rättvist sätt och människan har tid till fritid. Kanske det känns igen i vår stressade och livspusslande tid, även om det löpande bandet ser annorlunda ut idag.
På det hela taget var det en trevlig film, även om jag måste säga att jag inte blev helt gripen.

#51 På västfronten intet nytt (1930)

Regi: Lewis Milestone
IMDB: tt0020629
Originaltitel: All Quiet on the Western Front

Det här är den andra filmen som porträtterar Första världskriget. Den förra – ”Den stora paraden” – var en stumfilm som trots sina begränsningar ändå lyckades få fram krigets vansinne. Den här filmatiseringen av Remarques klassiska romanen följer kriget från den tyska sidan. I centrum står studenten Paul (Lew Ayres) som av skolans lärare eldas upp till patriotisk glöd och genast tar värvning tillsammans med hela sin klass. Samhället runtomkring dem är euforiskt inför kriget, som ”kommer att vara slut inom ett år.” Pojkarnas naiva entusiasm kommer snart att malas ner under soldatträningen som tvingar dem att kräla i lera och att automatiskt följa order från sina överordnade. När de sedan kommer ut i fält finns inte mycket kvar av den idé de kanske hade om kriget som ungdomligt äventyr. De hamnar tillsammans med den ärrade veteranen Kat, som också givit upp sådana illusioner för länge sedan, men som ändå visar hänsyn mot de nya rekryterna. Livet i skyttegravarna målas upp som en klaustrofobisk mardröm, med visslande granater som får taket ovanför att bågna. En efter en bryter de unga soldaterna ihop; inga stoiska hjältar utan helt vanliga pojkar inkastade i en omänsklig situation.
Det är flera saker som gör detta till en stor film i mina ögon. Dels det konsekventa soldatperspektivet. Man får se kriget underifrån; utan kartor, utan textskyltar om de olika slagen. I stället vävs allt ihop till en kaotisk röra av lera, granathål, nedmejade soldater som nya soldater krälar över. Vad som är front och vad som är framryckning är omöjligt att urskilja. Kriget tycks vara sitt eget väsen, med ett eget syfte och mål. ”Vem tjänar på kriget?” frågar sig en av soldaterna, men ingen verkar komma fram till något svar. Kanske, säger någon, är det de som tillverkar vapen och uniformer. Sådan kritik känns både framsynt och radikal med tanke på när filmen gjordes. Soldaterna svetsas samman av omständigheterna, men det är också en bräcklig sammanhållning där en efter en dukar under.
En av filmens starkaste delar är när Paul återvänder hem på permission efter att ha skadats. Ingen därhemma ser soldatens verklighet. I stället böjer sig hans far och dennes kamrater över en karta på ölhallen, alla säkra på var nästa stöt ska sättas in, hur kriget ska få ett snabbt slut. De ser bara tidningens rubriker: ”På västfronten intet nytt.” Paul kommer också förbi den skola där han en gång rekryterats och ser samma lärare använda samma argument för ännu yngre pojkar. När han protesterar och försöker berätta sin sida av saken blir han anklagad för att vara feg. Han återvänder till fronten igen och säger till Kat: ”Vi har varit här ute för länge. Det finns ingen plats för oss där.” – en replik som ekar profetiskt om en förlorad generation, som om inte alltför länge skulle dras in i en ännu större och blodigare konflikt. Det är inte konstigt att denna film förbjöds av Hitlerregimen. Konstigare är väl att när det fanns sådana här tankar, en sådan krigströtthet, att ett till världskrig ändå kunde bryta ut. Ryktet säger att en remake med Daniel Radcliffe från Harry Potter är på gång. Man vet väl aldrig hur den blir, men min röst är att se den här i stället.

#50 Little Caesar (1930)

Regi: Mervyn LeRoy
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0021079/
Ingen tuta, inga fanfarer, men nu är vi igång igen. På banan, taggade och förhoppningsvis ska jag ta mig framåt i filmhistorien igen. Den här gången var det ännu en ny genre som hade premiär: gangstereposet. Nuförtiden är vi väl ganska fullproppade av sådana filmer, men att se en som faktiskt gjordes under den tid som det begav sig var en upplevelse i sin egen rätt.
Edward G. Robinson spelar Caesar ”Rico” Bandello, en småskalig förbrytare som i likhet med John Simms i ”En av de många”, längtar efter att bli större än vad han egentligen är. Hänsynslöst klättrar han uppåt i de kriminella hierarkierna och skapar fiender både där och hos lagens väktare. Hans tidigare partner Joe vill komma bort från sitt förflutna och satsa på en karriär som dansare tillsammans med sin käresta Olga. Det är slutligen hon som övertalar honom att det enda sättet att bli av Rico är att förråda honom.
Man känner igen en hel del av de ingredienser som gangstergenren kryddas med; fagra damer, pang-pang (dock betydligt mindre blodigt än nuförtiden) och italienska mödrar med spaghettisåsen kokande på spisen. Det är en i grunden väldigt enkel historia, en klassisk tragedi där hybris straffar sig och de mer enkla drömmarna är de som har en grund. Det är kvinnorna , även om de flesta är biroller, som får stå för de andra värdena – Familjen, Kärleken, Rättvisan.
Och i slutändan är det nog inte våldet utan fåfängan som får Caesar på fall. Han struttar framför spegeln i sina nyinköpta frackar och gillar bling-bling även om det är stulet. Hans ego är så stort att han hellre låter sig fångas än blir utmålad som en feg stackare i pressen. En sens moral så god som någon.

Vart tog du vägen?

Eftersom jag på sistone fått en hel del positiva kommentarer och undringar över vart jag tagit vägen, så har jag insett att jag borde kanske förklara det väldigt långa uppehåll som har varit. Jag har börjat heltidsstudera samtidigt som jag arbetar och har haft väldigt lite tid över till att lägga på bloggen. Har känt att det måste vara roligt också, och inte bara arbete. Nu börjar det lugna ner sig och jag känner att lusten också börjar återvända, så snart kommer det att bli en fortsättning på det här projeketet. Tack igen alla som kommenterat och läst. Film är det bästa som finns.

#49 Jorden (1930)

Regi: Aleksandr Dovzjenko
IMDB: tt0021571
Originaltitel: Zemlja

Ok, bloggen har nu fyllt ett år och jag har väl insett en del saker. Dels att jag måste ta lite pauser då och då för att det fortfarande ska kännas roligt. Dels att detta naturligtvis är ett projekt som kommer att ta betydligt mycket längre än jag först trodde. Man vill ju ha tid med annat här i livet också. Nåväl, hoppas att läsarna har tålamod med mig.
Problemet med den här filmen var att jag somnade första gången och var lika trött andra gången, så jag kan inte ge något riktigt rättvist betyg. Skildringen av den tidiga kollektiviseringen av Ukrainas jordbruk är inte särskilt actionladdad, dessutom hade jag direkta problem med att följa med i handlingen. Jag saknade alltför mycket av den historiska kontexten och därför blev en hel del saker obegripliga.
I grunden handlar den dock om hur traktorn och andra tekniska underverk frigör bonden från slaveri och leder honom till friheten i kollektivjordbruket. Man kan väl som vanligt ha en del att invända mot sanningshalten i skildringen, men sant är nog att traktorn måste ha setts som ett mirakel när den kom. Svårt för våra moderna ögon att se. Nuförtiden vill vi ha kravmärkta jordbruk och filmens hyllning till brödbakning under industriella förhållanden kanske verkar konstig idag. Men, trots allt, det är sådana landvinningar som gjort att vi lämnat bondesamhället bakom oss. Om sanningen ska fram är det väl få som vill återvända dit.
Jag har svårt att rekommendera den här filmen. Styrkan ligger framför allt i det visuella. Hur jorden och människan kopplas samman. De vaggande sädesfälten, solrosorna och äpplena som mognar på sina grenar, skildras med samma exakthet som böndernas slit på fältet. Men nu går vi vidare till annat.

#47 Den blå ängeln (1930)

Regi: Josef von Sternberg
IMDB: tt0020697
Originaltitel: Der blaue Engel

Fler och fler ljudfilmer nu; i denna får vi för första gången höra Marlene Dietrichs röst. Hon är väl en av de väldigt få stjärnor som verkligen blivit ikoner. Större än sig själv, en bild av en frigjord och frispråkig kvinna. Här får hon emellertid finna sig i att bli överträffad av sin motpart Emil Jannings.
Han spelar gymnasieprofessorn Rath som styr sitt klassrum med järnhand. Som det ska visa sig är dock auktoritet en tunn fernissa i det småborgerliga samhälle där filmen utspelar sig. Pojkarna i klassen har besökt en lokal nattklubb kallad "Den blå ängeln" och när Rath konfiskerar signerade foton av en viss Lola Lola, beslutar han sig för att gå dit och få slut på korrumperandet av den yngre generationen. Eller har han en annan agenda? Hur som helst så dröjer det inte länge efter mötet med Marlenes farligt sexuella Lola, innan professorn är förälskad, förlöjligad av sina elever, uppsagd och på fallrepet.
Filmen är inte blid i sin skildring av vad kärleken kan göra med människan. Den strikte professorn förvandlas till en lallande fåne när Lola uppträder, blind för allt annat än passionen. Men vad annat kan förväntas av ett samhälle med så vattentäta skott mellan respektabilitet och lusta. Problemet är att professorn vill ha både och. När han gifter sig med Lola blir hans anställning på gymnasiet omöjlig.
Karaktären Lola är på många sätt en syster till Lulu i "Pandoras ask". De bryter båda med sin sexualitet sönder en borgerlig fasad. Men Lola är både mer beräknande samtidigt som hon visar ömhet mot sin professor. "Vad vill du ha av mig?" skriker hon i slutscenen då allting brister i en av filmhistoriens obehagligare scener. En fråga som Rath inte kan svara på och som lämnas till betraktaren.

#48 Guldåldern (1930)

Regi: Luis Buñuel
IMDB: tt0021577
Originaltitel: L'âge d'or

För det första, en ursäkt för det långa avbrottet. Åtminstone så har vi nu nått fram till trettiotalet på vår långa resa. För det andra, så gör jag åter ett litet hopp framåt eftersom M vill se Marlene Dietrich i film nummer 47 - Den blå ängeln.

Luis Buñuels första långfilm börjar som en naturdokumentär om skorpioner. Man får se dem gömma sig under stenar eftersom de föredrar ensamheten, sedan effektivt försvara sig mot en anfallande råtta. Metafor för mänskligheten? I Buñuels universum är det aldrig så enkelt. Filmen förflyttar sig sedan till en karg och klippig ö där ett antal soldater i sorgligt skick håller vakt mot "mallorcanerna". Ännu ett märkligt hopp; ön blir invaderad av vad som verkar vara ett tvärsnitt av dåtidens borgerlighet - katolska präster, nunnor och kostymklädda direktörer i hög hatt och lösmustascher. I den andan fortsätter det, vilket verkligen anstränger en hjärna van vid linjärt berättande och filmisk realism.
Guldåldern är ett något mer städat syskon till Den andalusiska hunden. Fortfarande surrealistiskt, men här finns det en idé om att föra fram en berättelse, även om den är skissartad och ologisk. I centrum finns en kärlekshistoria (eller ett samlag) som hela tiden förhindras, kanske av den borgerliga konvenansen.
Höjdpunkten är en middagsbjudning i överklassen där ingenting får de blaserade gästerna att höja på ögonbrynen. En av husorna brinner upp i köket, ett barn skjuts ihjäl på gårdsplanen. Festen och det aningslösa minglandet fortsätter. Det är sådana scener som är klockrena och som Buñuel återkom gång på gång till i karriären. Det blir så oerhört komiskt när vi som människor blir reducerade till sociala robotar i stället för kännande och tänkande individer. Guldåldern är inte en film för alla, men klart värd sin plats i filmhistorien.

#46 Pandoras ask (1929)

Regi:G. W. Pabst
IMDB: tt0018737
Originaltitel: Die Büchse der Pandora

Det här kan nog vara den ultimata filmen om "det glada 20-talet" och kanske också om det faktum att det inte alls var så glatt.
I centrum står Lulu, en attraktiv dansös, som med sin naiva sexualitet drar till sig både män och kvinnor och drar dem i fördärvet. Precis som mytens Pandora öppnar hon omedvetet dörrar och sätter igång processer som får alla omkring henne att gå under. På bröllopsnatten vådaskjuter hon sin nyblivne make, bara för att strax därefter rymma med dennes son till Frankrike. De blir offer för utpressning, för alla vill ha något av Lulu, och oftast är det pengar.
Filmens uppbyggnad i åtta akter, kan göra den förvirrande, särskilt som delarna byter stil lite hit och dit. Från sedelärande komedi till tidig film noir, till slutets gotiska skräckfilm i Londondimman. M tyckte att det kändes som om flera olika regissörer hållit i filmen, och jag kan förstå poängen.
Men det som i mina ögon gjuter samman filmen är Louise Brooks som är självlysande i rollen som Lulu. Hon verkar ha varit lika fascinerande i verkligheten och bara hennes frisyr, den ikoniska boben, gjorde henne till sinnebilden för en ny kvinna vars utstrålning var androgyn och gänglig. Hennes Lulu är på samma gång naiv och beräknande, utan att man som åskådare riktigt får veta vilken bild som egentligen är sann.
Lägg dessutom till en ovanligt frispråkig sexualitet och det faktum att filmens enda genuint sympatiska karaktär är en lesbisk kvinna, så får man en film som är både före sin tid och djupt rotad i 20-talets anda. En film som är ett måste att se någon gång i livet.

#45 Mannen med filmkameran (1929)

Regi: Dziga Vertov
IMDB: tt0019760
Originatitel: Chelovek s kino-apparatom

Det här är en film som är svår att beskriva, den måste helt enkelt upplevas. Redan i förtexterna konstateras det att den är ett experiment, ett försök att göra en rent filmisk film, utan att stödja sig vare sig mot litteraturen eller teatern. Följdaktligen har den inga textskyltar, annat än i början och slutet.
Filmen ger sig ut för att skildra ett dygn i en rysk stad, från morgonens tomma gator och övergivna fabriker, till arbetarnas fritidsnöjen på ölhallar och tivolin. Det är väl en dokumentär, men olik alla andra i sin genre. Som en röd tråd får vi följa filmfotografen själv när han kånkar sitt stativ runt staden, blir nära att köras på av ett tåg och klättrar högt upp på fabriksskorstenar. Det är en film som lika mycket handlar om den cinematiska processen, med klippning och framkallning, vilket gör det till en tidig metafilm. Kameran påverkar sina objekt; de blir tvungna att väja för den och poserar framför den.
Klippningen är nog bland det häftigaste som har gjorts dess frenesi och tempo är det som gör att detta fortfarande är en ytterst levande film. Bilder sammanfogas på många olika plan. Man gör inte bara rena kopplingar från rörelse till rörelse, utan också symboliska övergångar från kvinnan som tvättar ansiktet till staden som tvättas. Det mänskliga och mekaniska blandas samman på ett spännande sätt. I likhet med annan sovjetfilm hyllar den framstegen och maskinerna. Men i lika hög grad är det en hyllning till alla de människor som i sin lilla roll får samhället att fungera. Visst är det ett myller av folk, men alla är en filmstjärna, om så bara för ett ögonblick.

#44 Utpressning (1929)

Regi: Alfred Hitchcock
IMDB: tt0019702
Originaltitel: Blackmail

Aldrig har väl övergången från stumfilm till ljudfilm varit så tydlig som i ”Utpressning” ; projektets första, men inte sista, Hitchcock. Den började spelas in som stumfilm, vilket klart märks i de inledande scenerna från Scotland Yard. Under inspelningens gång fick Hitchcock tillgång till ljudutrustning och filmen planerades om. Detta ledde till vissa problem eftersom huvudrollsinnehaverskan Anny Ondra var tjeckiska och med ett riktigt dåligt engelskt uttal. Lösningen blev att en brittisk skådespelerska fick stå och läsa replikerna utanför bild, medan fröken Ondra läppsynkade. Avancerat. Särskilt som det inte är något man tänker på när man ser filmen. Ondra är verkligen perfekt i rollen som Alice White, flickvän till en polis på Scotland Yard. På samma gång som hon träffar polisen har hon en flört med en konstnär. Inte ont anande följer hon en kväll med honom upp till hans lägenhet, där han efter en lång och skickligt uppbyggd scen av sexuell lek och hot försöker våldta henne. Hon lyckas få tag i en brödkniv och hugger ihjäl honom.
Tyvärr visar det sig att det finns ett vittne, en före detta kåkfarare som är snabb att utpressa både Alice och hennes pojkvän. Triangeldramat som följer är förtätat och fullt av underton och ironi. Hitchcock får också till ett av sina sedvanliga halsbrytande slut, denna gång en jakt uppe på taket av British Museum. Slutet är på det hela taget väldigt tvetydigt och moralen kanske tveksam. Men den är absolut Hitchcock och det är en bra inledningsexempel på en fantastisk karriär. För den som vill läsa mer anekdoter från inspelningen, rekommenderar jag varmt Truffauts intervjubok ”Samtal med Hitchcock.”

#43 Storm över Asien (1928)

Regi: Vsevolod Pudovkin
IMDB: tt0019286
Originaltitel: Potomok Tjingis-chana

Det här projektet har verkligen sina vilda kast. Den här gången var det dags för - ja, vad? Den bästa beskrivningen jag kan ge är "sovjetisk matinéfilm", men det låter inte lockande, och det här var faktiskt riktigt underhållande trots min inledande skepsis.
Huvudrollen, en namnlös mongolisk jägare, blir laglös efter att i vredesmod ha attackerat en brittisk pälshandlare. Tydligen styrde britterna i området under den här perioden - omkring 1918 - vilket var en nyhet för mig. Den unge mannen flyr upp i bergen där han snart blir inblandad i det ryska inbördeskriget på partisanernas sida. Han blir tillfångatagen och nästan arkebuserad då britterna får för sig att han är ättling till Djingis Khan. I stället försöker de inrätta honom som en marionettkung för att på så sätt få kontroll över området.
Jag vet inte hur historiskt korrekt skildringen är, men sanningen att säga så bryr man sig inte särskilt mycket. Som boken säger, är det fascinerande hur filmen väver samman genrer som egentligen inte borde höra ihop. Det börjar som ett slags antropologisk dokumentär i stil med "Nanook", blir sedan lite sovjetisk plakatfilm, följt av rafflande krigsäventyr - det enda som egentligen saknas är en inbyggd kärlekshistoria.
Det ödsligt vackra mongoliska landskapet utnyttjas maximalt och till skillnad från exempelvis Eisenstein använder sig Pudovkin av en tydlig protagonist som är lätt att identifiera sig med.
Medan vissa scener är väldigt stiliserade, är andra otäckt realistiska, som då hjälten opereras efter att ha skjutits. Där sparas det minsann inte på blod och närbilder på öppna sår. Över huvud taget är den häftigt filmad. Rörlig och hela tiden visuellt intreassant. Visst kan scenerna av exotiska seder och buddhistiska ritualer bli lite långa för moderna ögon, men det var ändå en trevlig erfarenhet och breddade min bild av sovjetisk film.

#42 Hans son på galejan (1928)

Regi: Carl Reisner, Buster Keaton
IMDB: tt0019421
Originaltitel: Steamboat Bill, Jr.

Nytt år, ny rulle med Buster Keaton. Det här är kanske den sista i projektet, men han håller fortfarande fanan högt. Här spelar han Bill Jr, sonen till en ångbåtsägare på fallrepet. Konkurrensen från den lokale magnaten King är alldeles för hård och inte hjälper det att King mer eller mindre verkar äga hela staden. Bill har uppenbart uppfostrats på ett helt annat sätt än sin far och anländer till stationen iförd basker och en trendig mustasch. Mustaschen rakas snabbt bort under faderns översyn, men åt Bill Jr:s personlighet finns inget att göra. Det är helt enkelt en ny typ av manlighet som i likhet med kvinnorna bryr sig om sina kläder och vårdar sitt utseende noggrant, vilket framkommer i en väldigt rolig scen där Keaton provar hattar och går in och ut ur olika mansroller. Kings dotter blir till de bägge fädernas förskräckelse förälskad i Bill, vilket leder till sköna förväxlingsscener.
Hela filmen leker med tittarens bild av vad som är sken och vad som är verklighet. I slutscenen som utspelar sig under en våldsam storm, rasar väggarna likt kulisser. Bland annat hamnar Bill på en övergiven teater där fondväggarna förväxlas med riktiga utsikter och en buktalardocka skrämmer slag på den motvillige hjälten. Slutet är som alltid gott, men på vägen dit får man en sjuhelsikes resa.

#41 En kvinnas martyrium (1928)

Regi: Carl Theodor Dreyer
IMDB: tt0019254
Originaltitel: La passion de Jeanne d'Arc

En stumfilm om Jeanne d'Arcs rättegång och sedemera avrättning, kan det vara något? M bangade, säger sig vara "mätt på stumfilm". Inte jag, inte än, när man får se något gripande och enkelt som det här.
Dreyer berättar nästan helt och hållet i närbilder, och det här är verkligen ansiktenas film. Ingen av skådespelarna bär smink eftersom Dreyer ville att även den minsta mimik skulle registreras. Dessutom är bakgrunderna och miljöerna så vita och neutrala att det inte finns något annat att betrakta. Skulle vara svårt för vissa av dagens botoxskadade stjärnor att ställa upp på.
Falconetti som spelar den enkla bondflickan Jeanne är fullkomligt självlysande. Det är nog en av filmhistoriens mesta prestationer, ändå gjorde hon ingen mer film. Ryktet säger att det var Dreyers regissörstil som bröt ner henne. Bland annat ska hon ha fått knäböja på iskalla stengolv bara för att Dreyer skulle få fram den rätta bilden av undertryckt lidande i hennes ögon. Jag vet inte om ryktet talar sanning, men lidandet syns i alla fall.
Det är starka scener när Jeanne håller emot för prästernas tryck. De försöker få henne att erkänna att synerna hon sett är falska. Det är en privat religion hon hävdar, ett ensamt möte med gud. Säkert är det lika provocerande att hon är en kvinna som dessutom klär sig i en mans kläder. Det påminner lite om "Sången om Bernadette", en betydligt senare och betydligt mer sentimental Hollywoodfilm som jag faktiskt fick M att sitta igenom.
Allt som allt var detta en stark och oförglömlig upplevelse som jag starkt rekommenderar. Den är inte så lång, vilken kan vara en fördel.

Andra tjugo

Eftersom jag nu kommit fram till fyrtio filmer, tänkte jag sammanfatta lite. Naturligtvis har det gått betydligt långsammare än planerat. Så är det väl alltid, att man är mest engagerad i början. Men jag har hållit intresset uppe i alla fall, hoppas att jag har någon läsare som tycker detsamma. Det här är alltså filmerna 21-40. Att välja är svårt och jag har helt utgått ifrån personlig preferens.

Rekommenderas:
* Busters Millioner (Fartfylld och härlig. Svårt att välja bland alla Keatonrullar men tycker nog att han är strået vassare i denna.

*Guldfeber (Perfekt iscensatt, härlig ironi och en skön svärta bakom skämten.)

*Metropolis (Ständigt kopierad, ändå lika fräsch och ny.)

*Soluppgång (Nästan för vacker i sitt spel mellan ljus och skugga, men ett måste för alla filmintresserade.)

*The Unknown (Fullständigt egen, mycket bisarr och komplett gripande.)

*En av de många (Det första moderna dramat, utan krusiduller och med riktigt fint skådespeleri.)

Undvik:
*Den giriga (Kanske var det en fantastisk film. Men i sitt nuvarande lemlästade tillstånd tycker jag att den mest har akademiskt värde.)

#40 Den andalusiska hunden (1928)

Regi: Luis Buñuel
IMDB: tt0020530
Originaltitel: Un chien andalou

Också drömmen har sin inbyggda logik, vilket Buñuel vill visa i denna sin debutfilm. Eller vill han? Det här är ett undflyende mästerverk som kan fyllas med nästan vadhelst betraktaren vill. En metafor för könskampen mellan män och kvinnor. Någon ser kanske hur religion och moral förstör varje försök till äkta känsla. Valet är fritt. Hur som helst, på bara fjorton minuter, lyckas den skaka runt huvudet rejält. Ibland gränsar verket till abstrakt konst. Salvador Dalí, som var med och skrev manuset, har också lämnat sitt avtryck. Myror som kryper ut ur händer är något som också återkommer i hans bildkonst.
För en del räcker det dock med första scenen, där ett moln som passerar över månen blir till en rakkniv och ett öga. Provokation, javisst. Annars skulle en sådan scen naturligtvis inte ha placeras först. Men det kanske mest spännande med Den andalusiska hunden är hur den använder sig av det nya mediets konventioner för att berätta en historia till synes utan handling. Klippningen och textskyltarna följer mönstret i vanlig film, men öppnar falluckor och få oss att se saker på ett nytt sätt. En dörr kan öppnas mot havet.

#39 En natt i hamn (1928)

Regi: Josef von Sternberg
IMDB: tt0018839
Originaltitel: The Docks of New York


Ibland kan det vara intressant att bara kasta sig in i en film, utan några förutfattade meningar och utan att veta vad filmen kommer att handla om. Så gjorde jag med den här - En natt i hamn - och det var nog bara en fördel. Jag behöll ett öppet sinne och belönades med filmmagi.
Stumfilmen - åtminstone i Hollywood - sjunger på sista versen nu och blommar verkligen ut. Berättelsen börjar nere hos eldarna på ett fartyg som just anlöpt New Yorks hamn. Eldaren Bill förbereder sig för en natt i hamn med allt vad det innebär. I stället blir han vittne till när en ung kvinna försöker dränka sig. Han hoppar i från kajkanten och plockar upp henne, vilket får stora konsekvenser för de båda inblandade. Bill bär kvinnan till den lokala syltan där han, efter att hon kvicknat till, friar till henne. På skoj eller allvar, får man aldrig riktigt veta, men giftermålet blir av samma samma natt efter att man väckt upp en präst som bor i närheten.
Det är ett förtätat drama som utspelar sig under mindre än ett dygn. Fotot, där ljuset silas genom dimmiga gator, tillsammans med den tydliga arbetarklassmiljön får filmen att påminna om Griffiths "Broken Blossoms". Men Von Sternberg är betydligt mer illusionslös, och kanske just därför blir känslorna så kraftfulla. Karaktärerna här har levt livet, vilket märks i deras ansikten och kroppar. I grunden är det ett moraliskt drama om att vi alla har ett ansvar gentemot varandra, som män, kvinnor och människor. Att von Sternberg ändå visar upp en skön cynism hos birollskaraktärer och manus gör att historien behöller sin äkthet och fräschör än idag.

#38 En av de många (1928)

Regi: King Vidor
IMDB: tt0018806
Originaltitel: The Crowd

Människans envisa dröm om att utmärka sig står i centrum för denna film, som verkligen var en positiv överraskning. John Sims kommer som ung och orädd till New York för att erövra staden. Han är väl vare sig den förste eller siste som har gjort det försöket på film, men John Sims måste nog vara den mest ordinäre. Snart har han hamnat på ett försäkringskontor, som tycks hämtat ur Metropolis där människorna rör sig som myror i en stack. Kameran är extremt rörlig och visar smärtsamt tydligt hur liten den enskilde är i förhållande till stadens myller.
Vi får följa Sims under hans ganska ordinära äktenskap, hur han blir pappa, kämpar på trots att hustruns släktingar ser honom som misslyckad. Efter en tragedi i familjen tappar han även arbetet och hustrun hotar att lämna honom. Men hela tiden hoppas han på "lyftet" - att hans skepp ska komma in och att staden ska se potentialen i honom. En annan film, kanske mer förljugen, hade gett honom den möjligheten. Men det är är verkligen ett antihjältens epos. Att det inte blir tråkigt beror dels på ett giftigt manus och att det filmiskt är så perfekt utformat. Klippningen har fin timing och kameran dansar tätt intill skådespelarna. Karaktärernas psykologi är dessutom det mest realistiska jag har sett hittills i projektet.
Det som gör filmen extra intressant - och sorglig - är att inte mycket verkar ha ändrats till dags dato. Drivet, önskan är densamma och möjligheten att uppnå drömmen lika liten.

#37 Lillebror (1927)

Regi: J. A. Howe, Ted Wilde
IMDB: tt0018051

Det här var en film jag såg fram emot. Harold Lloyd är en ny bekantskap för mig, trots att han på sin tid var en lika ansedd komiker som Chaplin och Keaton. I boken är han dock bara representerad med denna enda film.
Lloyd spelar Harold Hickory, den yngste av tre bröder, vars far sheriffen är högsta hönset i det lokala samhället Hickoryville. Harold är verkligen lillebror och tas inte på allvar av vare sig sina bröder eller fadern. Det han inte har i styrka, får han ta igen genom intelligens och smidighet. Handlingen sätter igång när en medicinshow med kvacksalvare kommer till staden. Showens motvilliga kuttersmycke Mary och Harold faller för varandra, men innan dess följer en rad halsbrytande jakter, missförstånd och strapatser. Bland annat en lång slagsmålsscen ombord på en båt inövad och utförd som ett avancerat balettnummer.
Det här är en riktigt skön underdog-historia där hjälten får gå från noll till hundra. Den är fjäderlätt i tonen och även om den kanske saknar filmiska experiment, tar den igen det med energi och pricksäker situationskomik. Precis som i Keatons filmer är tempot uppskruvat till max, men Lloyd verkar vara mer fysisk i sin humor. Skulle verkligen vara kul att se mer av honom, men när ska man hinna?

#36 Napoleon (1927)

Regi: Abel Gance
IMDB: tt0018192
Ännu ett historiskt drama, denna gång av episka proportioner. 333 minuter lång - naturligtvis klarade jag inte av den på en sittning, men också uppdelad var den en något plågsam upplevelse. Tyvärr, måste jag säga, eftersom det är en spännande historia: Napoleon Bonapartes resa till makten.
Efter att kort (nåja) ha fått följa hans uppväxt består första halvan mest av tungfotade historiska tablåer och långa stridsscener. Har ni följt bloggen kanske ni vet att jag inte är en jättefan av sådana. Skildringen av Napoleons ensamma barndom är intressant, även om psykologin faller platt. Gance avsåg tydligen inte att ge Napoleon djup. I stället ville han betona det ödesbestämda. Bland annat genom att redan i klassrummet låta den unge Bonaparte få se en bild av ön S:t Helena där han senare (dock inte inom ramen för filmen) skulle fängslas.
Andra delen som handlar mycket om Napoleons förhållande till Joséphine, roade mig betydligt mer. Gina Manès gör en karismatisk blivande kejsarinna, både naiv och manipulerande.
Slutstriderna i Italien filmas med en teknik som Gance kallade Polyvision, där filmduken delas upp i tre. Det resulterar i riktigt vitala krigsscener där förloppet skildras ur olika vinklar samtidigt. Synd bara att det ska dröja till slutet av filmen.
Det stora problemet för mig är att den slutar där den gör - innan kröningen - innan de stora fälttågen och de slutliga nederlagen. Men det är naturligtvis inte en sådan film som Gance ville göra. Sådana kommer senare. Den här kommer jag nog inte att se om. Möjligtvis i bioformat, där jag tror att den skulle imponera mer.

#35 Jazzsångaren (1927)

Regi: Alan Crosland
IMDB: tt0018037

Varde ljud, men var det bra? Efter en lång tid av stumfilm, känns denna första ljudfilm naturligtvis som en slags lisa. Många har väl hört talas om Jazzsångaren, banbrytande som den är, även om ljudet begränsas till musiknummer och ett antal lätträknade dialogscener. Men jag undrar hur många som verkligen har sett den. Jag hör till dem som inte hade gjort det. Jag visste att den var intressant ur ett filmhistoriskt perspektiv, men trodde väl inte att den skulle ge mig någon större underhållning.
Filmen följer Jakie Rabinowitz (Al Jolson) under hans uppväxt och hans senare karriär som jazzsångare under namnet Jake Robin. Han är från en traditionell judisk familj i New York. Fadern är kantor i synagogan och förväntar sig detsamma av sin son. Jake är dock mer intresserad av att sjunga jazz och ragtime på diverse hak. Konflikten med fadern leder till sist till att han rymmer hemifrån. Sin älskade mamma fortsätter han dock ha kontakt med under de år då han kämpar för att slå igenom.
Det är naturligtvis skamlöst sentimentalt, men jag gillar det på något sätt. Konflikten mellan tradition och utveckling, religion och jazz är intressant och blir inte löst på det sätt som kanske hade skett idag, då andlighet och etnisk bakgrund skulle väga tyngre i vågskålarna än Jakes karriär. Varför han måste uppträda svartsminkad (se bilden ovan) är dock en gåta för mina alltför moderna ögon.
Jolson sjunger bra, och vissa av bitarna är medryckande om än en smula sentimentala och handlar i de flesta fall om Jakes älskade mor. Framför allt så lägger väl ljudet till en extra dimension, ett nytt verktyg till verktygslådan - korsklippniningar blir så mycket mer intressanta när musiken får ligga kvar över de båda scenerna. "You ain't seen nothing yet", sjunger Jake. Och visst har han rätt. En ny genre är född, som snart kommer att få en dominerande ställning i Hollywood.