#48 Guldåldern (1930)

Regi: Luis Buñuel
IMDB: tt0021577
Originaltitel: L'âge d'or

För det första, en ursäkt för det långa avbrottet. Åtminstone så har vi nu nått fram till trettiotalet på vår långa resa. För det andra, så gör jag åter ett litet hopp framåt eftersom M vill se Marlene Dietrich i film nummer 47 - Den blå ängeln.

Luis Buñuels första långfilm börjar som en naturdokumentär om skorpioner. Man får se dem gömma sig under stenar eftersom de föredrar ensamheten, sedan effektivt försvara sig mot en anfallande råtta. Metafor för mänskligheten? I Buñuels universum är det aldrig så enkelt. Filmen förflyttar sig sedan till en karg och klippig ö där ett antal soldater i sorgligt skick håller vakt mot "mallorcanerna". Ännu ett märkligt hopp; ön blir invaderad av vad som verkar vara ett tvärsnitt av dåtidens borgerlighet - katolska präster, nunnor och kostymklädda direktörer i hög hatt och lösmustascher. I den andan fortsätter det, vilket verkligen anstränger en hjärna van vid linjärt berättande och filmisk realism.
Guldåldern är ett något mer städat syskon till Den andalusiska hunden. Fortfarande surrealistiskt, men här finns det en idé om att föra fram en berättelse, även om den är skissartad och ologisk. I centrum finns en kärlekshistoria (eller ett samlag) som hela tiden förhindras, kanske av den borgerliga konvenansen.
Höjdpunkten är en middagsbjudning i överklassen där ingenting får de blaserade gästerna att höja på ögonbrynen. En av husorna brinner upp i köket, ett barn skjuts ihjäl på gårdsplanen. Festen och det aningslösa minglandet fortsätter. Det är sådana scener som är klockrena och som Buñuel återkom gång på gång till i karriären. Det blir så oerhört komiskt när vi som människor blir reducerade till sociala robotar i stället för kännande och tänkande individer. Guldåldern är inte en film för alla, men klart värd sin plats i filmhistorien.

#46 Pandoras ask (1929)

Regi:G. W. Pabst
IMDB: tt0018737
Originaltitel: Die Büchse der Pandora

Det här kan nog vara den ultimata filmen om "det glada 20-talet" och kanske också om det faktum att det inte alls var så glatt.
I centrum står Lulu, en attraktiv dansös, som med sin naiva sexualitet drar till sig både män och kvinnor och drar dem i fördärvet. Precis som mytens Pandora öppnar hon omedvetet dörrar och sätter igång processer som får alla omkring henne att gå under. På bröllopsnatten vådaskjuter hon sin nyblivne make, bara för att strax därefter rymma med dennes son till Frankrike. De blir offer för utpressning, för alla vill ha något av Lulu, och oftast är det pengar.
Filmens uppbyggnad i åtta akter, kan göra den förvirrande, särskilt som delarna byter stil lite hit och dit. Från sedelärande komedi till tidig film noir, till slutets gotiska skräckfilm i Londondimman. M tyckte att det kändes som om flera olika regissörer hållit i filmen, och jag kan förstå poängen.
Men det som i mina ögon gjuter samman filmen är Louise Brooks som är självlysande i rollen som Lulu. Hon verkar ha varit lika fascinerande i verkligheten och bara hennes frisyr, den ikoniska boben, gjorde henne till sinnebilden för en ny kvinna vars utstrålning var androgyn och gänglig. Hennes Lulu är på samma gång naiv och beräknande, utan att man som åskådare riktigt får veta vilken bild som egentligen är sann.
Lägg dessutom till en ovanligt frispråkig sexualitet och det faktum att filmens enda genuint sympatiska karaktär är en lesbisk kvinna, så får man en film som är både före sin tid och djupt rotad i 20-talets anda. En film som är ett måste att se någon gång i livet.

#45 Mannen med filmkameran (1929)

Regi: Dziga Vertov
IMDB: tt0019760
Originatitel: Chelovek s kino-apparatom

Det här är en film som är svår att beskriva, den måste helt enkelt upplevas. Redan i förtexterna konstateras det att den är ett experiment, ett försök att göra en rent filmisk film, utan att stödja sig vare sig mot litteraturen eller teatern. Följdaktligen har den inga textskyltar, annat än i början och slutet.
Filmen ger sig ut för att skildra ett dygn i en rysk stad, från morgonens tomma gator och övergivna fabriker, till arbetarnas fritidsnöjen på ölhallar och tivolin. Det är väl en dokumentär, men olik alla andra i sin genre. Som en röd tråd får vi följa filmfotografen själv när han kånkar sitt stativ runt staden, blir nära att köras på av ett tåg och klättrar högt upp på fabriksskorstenar. Det är en film som lika mycket handlar om den cinematiska processen, med klippning och framkallning, vilket gör det till en tidig metafilm. Kameran påverkar sina objekt; de blir tvungna att väja för den och poserar framför den.
Klippningen är nog bland det häftigaste som har gjorts dess frenesi och tempo är det som gör att detta fortfarande är en ytterst levande film. Bilder sammanfogas på många olika plan. Man gör inte bara rena kopplingar från rörelse till rörelse, utan också symboliska övergångar från kvinnan som tvättar ansiktet till staden som tvättas. Det mänskliga och mekaniska blandas samman på ett spännande sätt. I likhet med annan sovjetfilm hyllar den framstegen och maskinerna. Men i lika hög grad är det en hyllning till alla de människor som i sin lilla roll får samhället att fungera. Visst är det ett myller av folk, men alla är en filmstjärna, om så bara för ett ögonblick.