#35 Jazzsångaren (1927)

Regi: Alan Crosland
IMDB: tt0018037

Varde ljud, men var det bra? Efter en lång tid av stumfilm, känns denna första ljudfilm naturligtvis som en slags lisa. Många har väl hört talas om Jazzsångaren, banbrytande som den är, även om ljudet begränsas till musiknummer och ett antal lätträknade dialogscener. Men jag undrar hur många som verkligen har sett den. Jag hör till dem som inte hade gjort det. Jag visste att den var intressant ur ett filmhistoriskt perspektiv, men trodde väl inte att den skulle ge mig någon större underhållning.
Filmen följer Jakie Rabinowitz (Al Jolson) under hans uppväxt och hans senare karriär som jazzsångare under namnet Jake Robin. Han är från en traditionell judisk familj i New York. Fadern är kantor i synagogan och förväntar sig detsamma av sin son. Jake är dock mer intresserad av att sjunga jazz och ragtime på diverse hak. Konflikten med fadern leder till sist till att han rymmer hemifrån. Sin älskade mamma fortsätter han dock ha kontakt med under de år då han kämpar för att slå igenom.
Det är naturligtvis skamlöst sentimentalt, men jag gillar det på något sätt. Konflikten mellan tradition och utveckling, religion och jazz är intressant och blir inte löst på det sätt som kanske hade skett idag, då andlighet och etnisk bakgrund skulle väga tyngre i vågskålarna än Jakes karriär. Varför han måste uppträda svartsminkad (se bilden ovan) är dock en gåta för mina alltför moderna ögon.
Jolson sjunger bra, och vissa av bitarna är medryckande om än en smula sentimentala och handlar i de flesta fall om Jakes älskade mor. Framför allt så lägger väl ljudet till en extra dimension, ett nytt verktyg till verktygslådan - korsklippniningar blir så mycket mer intressanta när musiken får ligga kvar över de båda scenerna. "You ain't seen nothing yet", sjunger Jake. Och visst har han rätt. En ny genre är född, som snart kommer att få en dominerande ställning i Hollywood.

#33 Den okände (1927)

Regi: Tod Browning
IMDB: tt0018528

Det här är en film jag ofta hört talas om och länge sett fram emot att se. Det är ett synnerligen bisarrt drama om självstympning, beröringsskräck och cirkus. Det utspelar sig på en spansk cirkus, där tjuven och mördaren Alonzo (Lon Chaney)falsk tagit anställning som armlös knivkastare (jo, han gör det med fötterna). Han förälskar sig djupt i cirkusdirektörens dotter Nanon (Joan Crawford), som har en irrationell skräck för mäns händer. För henne blir Alonzo den ende man hon kan lita på, även om det är under falska förespeglingar. Han döljer sina armar under en trång korsett.
Cirkusens starke man Malabar har också sina ögon på Nano, men hon låter honom inte komma nära. När direktören upptäcker att Alonzo faktiskt har armar, stryper Alonzo honom, vilket bevittnas av Nanon som lägger till Alonzos signum: dubbla tummar på ena handen. Låter det skruvat? Det blir värre.
För att kunna gifta sig med Nanon, beslutar sig Alonzo för att amputera bägge sina armar, bara för att upptäcka att hon under hans konvalescens fallit för Malabar. I en av de mest svart ironiska scenerna i filmen (det finns många) tvingas Alonzo att le medan Malabar smeker med händerna över Nanons kropp.
Nu kan det kanske låta som att detta är en fullständigt överlastad melodram, men den fungerar verkligen och det är mycket tack vare skådespeleriet. Chaney, som vi tidigare såg i Fantomen på Stora Operan ger sin skurk psykologiskt djup och Joan Crawford - ja, hon är Joan Crawford.
Hade den här filmen gjorts idag, skulle kanske karaktärerna ha psykologiserats mer. Nanons beröringsskräck skulle säkert ha blivit en ännu mer uttalad frigiditet och Alonzos bakbunda händer en symbol för impotens. Som den är nu, enkel och kraftfull, blir den en av de trevligare filmupplevelser jag haft på länge.

#34 Dagar som skakat världen (1927)

Regi: Sergei Eisenstein
IMDB: tt0018217

Är bloggen död? Är jag död? Svaret på båda dessa frågor är naturligtvis nej, och innan jag börjar gå in på diverse ursäkter, kastar jag mig rakt på dagens film. Ännu en Eisenstein. Ännu ett revolutionsepos. Den här gången håller han sig mer till historiska fakta - handlingen utspelar sig från den halvhjärtade februarirevolutionen och fram till bolsjevikernas slutgiltiga maktövertagande i oktober (filmen heter på original endast Oktjabr). Som vanligt skildras skeendet helt utan klara huvudpersoner. Ja, förutom Lenin då, vars ankomst vid den finska gränsen gestaltas i en framåtskridande medvind som blåser både banderoller och hår. Precis som på en redig sovjetisk plansch.
Och det där med historiska fakta - filmen är ett beställningsverk från partiet och ska naturligtvis betraktas som ett slags segermonument inför tioårsjubileumet av revolutionen. Så mycket gråskalor tillåts inte, bara en smula kritik mot pacifister inom partiet och mot plundrande soldater och fotfolk när palatset stormas.
Nåväl, Eisenstein pumpar ändå liv i detta, upploppsscenerna i Petrograd är starka, men inte som i Pansarkryssaren. Han har en förmåga att ladda vardagliga föremål med symbolik utan att det blir övertydligt. Överklassdamernas parasoller blir mordvapen, arbetshästen hänger över det öppnade brospannet och faller till sist ner i floden.
Men allt som allt, känns inte detta särskilt engagerat. Visst är det läckert filmat och montagetekniken är det inget fel på. Kanske är problemet att jag nu jämför med de tidigare filmerna och inte tycker att denna tillför något nytt. Intressant som historisk spegel är den dock, vilket ändå gör den sevärd.