#8 Genom stormen (1920)

Regi: D. W. Griffith
IMDB: tt0011841

Ett nytt decennium. Och vilken såpa. Inte bara blir Anna utsatt för ett skenäktenskap, hon blir gravid, blir av med barnet, lyckas få arbete bara för att upptäcka att barnets far har sommarställe i samma by och vill göra allt för att få iväg henne. Sonen i familjen blir förälskad, men hon förstår att hennes hemlighet gör henne omöjlig som hustru. Lägg till en dramatisk slutscen på isflak som driver mot ett vattenfall, så har man nästan den perfekta melodramen.

Både jag och M. gillade den här filmen, och jag börjar mer och mer se "Nationens födelse" som ett misstag i arbetet. Den här filmen skulle, minus några bibeldiskussioner, säkert fungera också idag. "Broken Blossoms" kanske var vackrare, men den här har mer trovärdighet, mer intressanta karaktärer och helt enkelt ett bättre manus. Det ibland tunga dramat lättas upp att filmen tryfferats med ett antal roliga biroller; bland andra en fjärilsälskande professor och en sheriff som alltid somnar när något viktigt händer.

Religionens intoleranta sidor får sig sina törnar här också. Kvinnans ställning är beklagansvärd. All skuld läggs på henne, medan mannen bara anses så sin vildhavre. Därför är det skönt att Anna mot slutet tillåts utmana denna ordning. Det här var en riktigt rolig upptäckt och en film att varmt rekommendera.

#9 Within our Gates (1920)

Regi: Oscar Micheaux
IMDB: tt0011870

Det här var en film jag verkligen såg fram emot att se; det äldsta bevarade verket av en afroamerikansk regissör. Huvudpersonen är Sylvia Landry, en lärare från sydstaterna som tar sig till norr för att samla in pengar till sin skola. Hon möter motstånd, inte bara från inskränkta vita, utan även svarta; bland annat en präst som gjort sig ett namn på att predika att vita hamnar i helvetet medan de svarta, om de är fromma och håller sig på sin plats, kommer till himlen. Hon får till slut pengarna och återvänder, bara för att fångas upp av sitt förflutna och falla offer för en utpressare. I en historia inuti historien får vi följa hennes uppväxt. Hennes far blir oskyldigt anklagad för mord och hela hennes familj blir lynchad. Hon kommer själv undan med livet i behåll, men blir nästan våldtagen av mordoffrets bror.
Dessa scener är nog de rent filmiskt starkaste i sin enkelhet och brist på stilisering. Annars får jag i ärlighetens namn säga att jag tidvis hade svårt att hänga med i svängarna. Det är många karaktärer och en hel del bihistorier. Vissa sammanhang går förlorade för ett modernt öga, som att Sylvia i början ska ha placeras i en "komprometterende situation" vilket gör att hennes fästman bryter förlovningen. När jag senare fick veta att detta hänt, var jag tvungen att spola tillbaka och se scenen igen, utan att bli klokare.

Men starkast intryck är nog känslan av att Micheaux vill berätta historien så autentiskt som möjligt. Till skillnad från "Nationens födelse" är karaktärerna mångbottnade. Skurkarna kan lika ofta finnas hos svarta, som den skvallrande betjänten vars lösmynthet orsakar lynchningen i slutscenerna. En annan skillnad: inga svarta skådespelare sminkar sig vita.

#7 Broken Blossoms (1919)

Regi: D.W. Griffith
IMDB: tt0009968

Ännu en film av Griffith och denna gång ännu lite mjukare i tonen. Själva filmen är också mjuk, ljuset glider över karaktärerna och silas genom dimman i slutscenen. Så poetisk jag blev. Det är en enkel historia om kinesen (i filmen kallad Yellow Man) som reser till London för att berätta för britterna om Buddhas enkla kärleksbudskap. På plats gör omständigheterna honom snart desillusionerad. Han blir en ensam affärsinnehavare som tidvis frekventerar den lokala opiumhålan.
För den andra protagonisten, Lucy, är livet inte lättare. Hon är en olycklig flicka som misshandlas svårt av sin boxande far. När hon till sist lyckas rymma, hamnar hon hos Yellow Man, som förälskat sig i henne och tar hand om henne. Men fadern lyckas snart få reda på var hon befinner sig...

Trots att Barthelmess i huvudrollen verkar tro att det räcker att kisa för att se kinesisk ut, är detta en varm och gripande liten film. Skådespeleriet börjar gå mer mot naturalism. Innan jag gjorde det här stumfilmsmaratonet hade jag nog inte förstått hur mycket blickar och närbilder kan få fram i film. Det krävs inte några stora åthävor, ändå så lyckas man få fram de dåliga framtidsutsikterna för en flicka som Lucy och för en invandrad man som Yellow Man. Buddhismen framställs som likvärdig, om inte bättre än kristendomen, vars präster mest verkar kunna skrämmas med helvetet för att hålla de fattiga i schack. Dessutom får vi en dramatisk yx-scen mot slutet som jag tror att Kubrick har tittat på när han gjorde The Shining.

#6 Dr Caligaris kabinett (1919)

Regi:Robert Wiene
IMDB: tt0010323

Projektets första skräckfilm är en otäck historia om Dr Caligari som anländer till marknaden i en småstad. Han visar upp sömngångaren Cesare för en fascinerad publik. Snart börjar en serie mord att härja i staden och efter att huvudpersonens flickvän blir utsatt för ett överfall, står det klart att det är Cesare som ligger bakom. I sitt dvalliknande tillstånd är hans medvetande öppet för Caligaris påverkan.

Men det är naturligtvis inte för handlingen som man ser denna film. Där Griffith försökte göra sina Babylonmiljöer så realistiska som möjligt, har Wiene inga som helst ambitioner åt det hållet. Snarare är det tvärtom. Filmens tyska småstad har dörrar som är sneda, ljus och skuggor har målats direkt på golvet och perspektiven förvrids hela tiden. Det är den tyska expressionistfilmens kanske tydligaste verk; en idé inte om en realistisk miljö utan en som speglar människornas inre. Det är en teknik som nutida regissörer också använder, och som exempelvis Tim Burton blivit en mästare på. Men det är häftigt att se när det dras till sin absoluta spets. I Dr Caligaris värld är inget säkert och när dörren till det omedvetna väl har öppnats, kommer fler skräckfilmer att hämta stoff ur den källan.

Den unika atmosfären i filmen har inspirerat många andra. Bland annat Flea i bandet Red Hot Chili Peppers som såg den en sen natt på hotellrummet. År senare använde bandet sig av den i videon "Otherside", kanske deras vackraste.

#5 Intolerance (1916)

Regi: D. W. Griffith
IMDB: tt0006864

Vill till att börja med be om ursäkt för avbrottet. Det har varit fullt upp på sistone, bland annat M:s farmors hundraårskalas. Intressant faktiskt att hon ändå är äldre än den här filmen, vilket påminner om hur ung filmen är i jämförelse med de andra konstarterna. Att dess historia fortfarande ryms i en människas livslängd.

Det är svårt att förstå att samma man som gjorde "Nationens födelse" ligger bakom denna film också. Den här episka historien handlar om intoleransen genom tiderna och vad den ställt till med i form av mänskligt lidande. Berättartekniskt är den avancerad; fyra historier i fyra olika historiska epoker som det dessutom korsklipps emellan på ett sätt som är väldigt genomtänkt. Man får följa Jesu sista tid, Babylons fall, massakern på protestanter under Bartholomeinatten i medeltida Frankrike, samt en nutidshistoria om ett otursförföljt kärlekspar från arbetarklassen som blir utsatta för välmenande men i grunden katastrofal "välgörenhet" från stadens besuttna kvinnor. I slutändan leder denna till att mannen blir falskt anklagad för mord och dömd till döden.

Det är denna sista historia som är intressantast, och ibland hjärtskärande, som när den unga mamman blir fråntagen sitt barn. Till skillnad från "Nationens födelse" visar filmen mycket empati och förståelse för kvinnans situation. Sedan kan man väl diskutera åsikten att överklassens kvinnor vänder sig till välgörenhet när de inte längre är sexuellt attraktiva. Nåja. Vissa saker ändrar sig inte så lätt. Annars är det en hel del idéer i filmen som för mig känns moderna; tanken att brott är en produkt av sociala förhållanden, samt att välgörenhet kan fungera som en effektiv form av förtryck.
Men filmen hade ändå inte varit vad den varit utan bilderna från Babylon med sina fantastiska kulisser och mängder av statister. Den modiga bergsflickan rider vagn och skjuter pil bättre än alla karlar tillsammans, vilket är häftigt och uppfriskande. Och de avklädda palatsdamerna (se bilden) med sina orientaliska danser skulle säkert göra denna film fullständigt barnförbjuden i USA om den haft premiär idag.

#4 Les Vampires (1915)

Regi: Louis Feuillade
IMDB: tt0006206

Efter den något tungrodda "Nationens födelse" var det skönt att komma till "Les Vampires", en filmserie i tio delar om kriminalgänget Vampires och deras nemesis, journalisten Phillipe Guérande. Det här är lättsam underhållning där inget är vad det verkar. Delarna heter underbara saker som "Det avhuggna huvudet" och "Det röda chiffret". Det är en osäker värld, där lönndörrar dyker upp bakom tavlor och döda vaknar till liv. På många sätt påminner det om ett tidigt Tintinalbum, med halsbrytande tempo och lätt surrealistisk humor. Eftersom så många av skurkarna går åt, blir alla genrens blivande klicheer representerade: Mästerförklädaren, Hypnotisören, Den Galne Vetenskapsmannen.

Men filmen hade naturligtvis inte varit vad den är utan Mlle Musidora som Irma Vep, urtypen för en femme fatale med kolsvarta ögon och en förmåga att krångla sig ur de mest prekära situationer, bland annat en explosion ombord på en båt. Hon är den första riktigt intressanta kvinnliga huvudpersonen hittills under projektet. Hon tillåts glida in och ut ur roller, kön och samhällsklasser utan att något verkar ge henne några svårigheter. Över huvud taget är kvinnorna starka. De försvarar sig själva och svimmar inte i trängda lägen, såsom ofta var fallet i "Nationens födelse".

En annan viktig karaktär är Mazamette, den ganske torre Guérandes komiska sidekick. Han påminner en hel del om kapten Haddock, lojal, men med svaghet för alkohol och fagra kvinnor.

Problemet med serien är naturligtvis längden. På över sju timmar är det inget man klarar i en sittning. Och klart är att allt inte håller samma sköna tempo. Men på det hela taget så uppfyllde den förväntningarna.

#3 Nationens födelse (1915)

Regi: D. W. Grifftih
IMDB: tt0004972


Textskylten här bredvid säger väl det mesta. Den här ökända mastodontfilmen är både en filmteknisk milstolpe och en rasistisk historierevision om amerikanska inbördeskriget och de händelser som ledde upp till det. Annars inleds filmen ganska bra; samma grundupplägg som teveserien "Nord och Syd" sedan snodde - två familjer och deras romantiska förvecklingar som naturligtvis kompliceras av att de står på var sin sida i kriget. Första delen innehåller en hel del krigsscener och "Historiska faksimiler". Som M säger, så är nog actionscener det som åldras sämst i filmer. När det handlar om människor och deras relationer, bränner det oftast till, hur intrikata stumfilmsposer de än ställer sig i. Andra halvan av filmen fokuserar på rekonstruktionen av Södern och är en fantasifull historia om hur Ku Klux Klan bildas. Bland annat får vi veta att inspirationen till deras dräkter kommer när hjälten ser några vita barn gömda under ett lakan skrämma ett gäng svarta barn.
Men den verkliga fienden som den framställs i filmen är de "radikala" och deras tro på att den svarta rasen och den vita är jämbördiga. Ett exempel på denna vridna logik är att det visas som fel när de vita sydstatarna hindras från att rösta i valen efter kriget, medan när i slutscenen klanmedlemmar hotande stoppar de svarta från samma rättighet, blir det en triumferande seger.
De två karaktärerna med mulatthärkomst är de som porträtteras allra värst. Den radikale politikerns demoniska hushållerska, samt uppstickarpolitikern som försöker ta makten i Södern och som slutkläm gifta sig med politikerns dotter. Just det jämlika äktenskapet framställs som en fullständigt vidrig idé. Men kanske är det just dessa karaktärer som hamnat mittemellan raserna som också kan bli en nyckel in i filmen. De har klättrat så långt de kunnat, ändå kommer de aldrig få respekten från det vita samhället. Ett rasistiskt system brutaliserar på båda sidor. Kanske inte den vinkel som manusförfattaren menat, men de får min sympati i alla fall. Det här var en film som jag sannerligen gruvade mig för att se om.
Annars märks det att vi hoppat en bit fram i tiden. Trots att tempot inte alltid är det bästa, är det på många sätt en modern filmberättelse. Synd bara att den skulle handla om det den gör.

#2 Den stora tågplundringen (1903)

Regi: Edwin S. Porter
IMDB: tt0000439

Ett antal rånare övermannar ett tåg och rånar passagerarna för att sedan försöka komma undan med bytet. Ett modigt barn i rödluvekappa lyckas undsätta telegrafisten som blivit bunden och nedslagen. Han kontaktar snabbt hjälpen. Vi får också se en fin dansscen med mycket pangpang.
Det här är ännu en film som jag har sett förut, och jag kan tyvärr inte säga att den gav mig mer nöje den här gången. En fördel är naturligtvis att den klockar in på 12 minuter och har en effektfull slutscen där revolvermannen siktar och skjuter mot publiken. Filmen har väl ofta hyllats som den första inom västerngenren och det kan väl ha en del med mitt motstånd att göra, eftersom jag aldrig riktigt lärt mig att uppskatta just den typen av filmer. Hur som helst är bildberättandet rätt effektivt, mycket utomhusscener och en rörlig kamera. Enkel som den är, fungerar ändå berättelsen och punktar upp tevedeckarens schema: planering, brott, jakt och upplösning. Men nu är det dags att gå vidare till annat.

#1 Resan till månen (1902)

Regi: Georges Méliès
IMDB: tt0000417

Så är projektet igång. En enkel början i och för sig, eftersom den första filmen bara är 14 minuter lång. En fransk expedition med långa skägg och lustiga hattar beslutar sig för att göra en resa till månen. Den är naturligtvis befolkad och de infödda är inte vänligt sinnade. De flesta av genrens beståndsdelar finns med och det är väldigt underhållande.
På nittiotalet när jag läste filmvetenskap var det kursen i filmhistoria som gav mig mest. Framför allt var det roligt att se de allra tidigaste filmerna, de som gjordes innan filmspråket var fullt utvecklat. "Resan till månen" är ren filmtrollkonst; naturligtvis är effekterna daterade, men fantasin är fortfarande fascinerande. Jag kan inte låta bli att tänka på Smashing Pumpkins underbara video till "Tonight, Tonight" som har tagit det mesta av bildspråket från den här och andra filmer av Méliès.
Det är kul att vara igång. Min resa kommer också att bli lång, och stum ett tag framöver. Min sambo M är som vanligt väldigt tålmodig, har till och med lovat att se "En nations födelse". Vi får väl se hur långt jag kan ta det här projektet. Förhoppningvis ända in i mål.
Apropå det där med betyg, så kommer inte jag att dela ut några, däremot kanske det blir några listningar framöver på de filmer som gav mig mest.