Vart tog du vägen?

Eftersom jag på sistone fått en hel del positiva kommentarer och undringar över vart jag tagit vägen, så har jag insett att jag borde kanske förklara det väldigt långa uppehåll som har varit. Jag har börjat heltidsstudera samtidigt som jag arbetar och har haft väldigt lite tid över till att lägga på bloggen. Har känt att det måste vara roligt också, och inte bara arbete. Nu börjar det lugna ner sig och jag känner att lusten också börjar återvända, så snart kommer det att bli en fortsättning på det här projeketet. Tack igen alla som kommenterat och läst. Film är det bästa som finns.

#49 Jorden (1930)

Regi: Aleksandr Dovzjenko
IMDB: tt0021571
Originaltitel: Zemlja

Ok, bloggen har nu fyllt ett år och jag har väl insett en del saker. Dels att jag måste ta lite pauser då och då för att det fortfarande ska kännas roligt. Dels att detta naturligtvis är ett projekt som kommer att ta betydligt mycket längre än jag först trodde. Man vill ju ha tid med annat här i livet också. Nåväl, hoppas att läsarna har tålamod med mig.
Problemet med den här filmen var att jag somnade första gången och var lika trött andra gången, så jag kan inte ge något riktigt rättvist betyg. Skildringen av den tidiga kollektiviseringen av Ukrainas jordbruk är inte särskilt actionladdad, dessutom hade jag direkta problem med att följa med i handlingen. Jag saknade alltför mycket av den historiska kontexten och därför blev en hel del saker obegripliga.
I grunden handlar den dock om hur traktorn och andra tekniska underverk frigör bonden från slaveri och leder honom till friheten i kollektivjordbruket. Man kan väl som vanligt ha en del att invända mot sanningshalten i skildringen, men sant är nog att traktorn måste ha setts som ett mirakel när den kom. Svårt för våra moderna ögon att se. Nuförtiden vill vi ha kravmärkta jordbruk och filmens hyllning till brödbakning under industriella förhållanden kanske verkar konstig idag. Men, trots allt, det är sådana landvinningar som gjort att vi lämnat bondesamhället bakom oss. Om sanningen ska fram är det väl få som vill återvända dit.
Jag har svårt att rekommendera den här filmen. Styrkan ligger framför allt i det visuella. Hur jorden och människan kopplas samman. De vaggande sädesfälten, solrosorna och äpplena som mognar på sina grenar, skildras med samma exakthet som böndernas slit på fältet. Men nu går vi vidare till annat.

#47 Den blå ängeln (1930)

Regi: Josef von Sternberg
IMDB: tt0020697
Originaltitel: Der blaue Engel

Fler och fler ljudfilmer nu; i denna får vi för första gången höra Marlene Dietrichs röst. Hon är väl en av de väldigt få stjärnor som verkligen blivit ikoner. Större än sig själv, en bild av en frigjord och frispråkig kvinna. Här får hon emellertid finna sig i att bli överträffad av sin motpart Emil Jannings.
Han spelar gymnasieprofessorn Rath som styr sitt klassrum med järnhand. Som det ska visa sig är dock auktoritet en tunn fernissa i det småborgerliga samhälle där filmen utspelar sig. Pojkarna i klassen har besökt en lokal nattklubb kallad "Den blå ängeln" och när Rath konfiskerar signerade foton av en viss Lola Lola, beslutar han sig för att gå dit och få slut på korrumperandet av den yngre generationen. Eller har han en annan agenda? Hur som helst så dröjer det inte länge efter mötet med Marlenes farligt sexuella Lola, innan professorn är förälskad, förlöjligad av sina elever, uppsagd och på fallrepet.
Filmen är inte blid i sin skildring av vad kärleken kan göra med människan. Den strikte professorn förvandlas till en lallande fåne när Lola uppträder, blind för allt annat än passionen. Men vad annat kan förväntas av ett samhälle med så vattentäta skott mellan respektabilitet och lusta. Problemet är att professorn vill ha både och. När han gifter sig med Lola blir hans anställning på gymnasiet omöjlig.
Karaktären Lola är på många sätt en syster till Lulu i "Pandoras ask". De bryter båda med sin sexualitet sönder en borgerlig fasad. Men Lola är både mer beräknande samtidigt som hon visar ömhet mot sin professor. "Vad vill du ha av mig?" skriker hon i slutscenen då allting brister i en av filmhistoriens obehagligare scener. En fråga som Rath inte kan svara på och som lämnas till betraktaren.

#48 Guldåldern (1930)

Regi: Luis Buñuel
IMDB: tt0021577
Originaltitel: L'âge d'or

För det första, en ursäkt för det långa avbrottet. Åtminstone så har vi nu nått fram till trettiotalet på vår långa resa. För det andra, så gör jag åter ett litet hopp framåt eftersom M vill se Marlene Dietrich i film nummer 47 - Den blå ängeln.

Luis Buñuels första långfilm börjar som en naturdokumentär om skorpioner. Man får se dem gömma sig under stenar eftersom de föredrar ensamheten, sedan effektivt försvara sig mot en anfallande råtta. Metafor för mänskligheten? I Buñuels universum är det aldrig så enkelt. Filmen förflyttar sig sedan till en karg och klippig ö där ett antal soldater i sorgligt skick håller vakt mot "mallorcanerna". Ännu ett märkligt hopp; ön blir invaderad av vad som verkar vara ett tvärsnitt av dåtidens borgerlighet - katolska präster, nunnor och kostymklädda direktörer i hög hatt och lösmustascher. I den andan fortsätter det, vilket verkligen anstränger en hjärna van vid linjärt berättande och filmisk realism.
Guldåldern är ett något mer städat syskon till Den andalusiska hunden. Fortfarande surrealistiskt, men här finns det en idé om att föra fram en berättelse, även om den är skissartad och ologisk. I centrum finns en kärlekshistoria (eller ett samlag) som hela tiden förhindras, kanske av den borgerliga konvenansen.
Höjdpunkten är en middagsbjudning i överklassen där ingenting får de blaserade gästerna att höja på ögonbrynen. En av husorna brinner upp i köket, ett barn skjuts ihjäl på gårdsplanen. Festen och det aningslösa minglandet fortsätter. Det är sådana scener som är klockrena och som Buñuel återkom gång på gång till i karriären. Det blir så oerhört komiskt när vi som människor blir reducerade till sociala robotar i stället för kännande och tänkande individer. Guldåldern är inte en film för alla, men klart värd sin plats i filmhistorien.

#46 Pandoras ask (1929)

Regi:G. W. Pabst
IMDB: tt0018737
Originaltitel: Die Büchse der Pandora

Det här kan nog vara den ultimata filmen om "det glada 20-talet" och kanske också om det faktum att det inte alls var så glatt.
I centrum står Lulu, en attraktiv dansös, som med sin naiva sexualitet drar till sig både män och kvinnor och drar dem i fördärvet. Precis som mytens Pandora öppnar hon omedvetet dörrar och sätter igång processer som får alla omkring henne att gå under. På bröllopsnatten vådaskjuter hon sin nyblivne make, bara för att strax därefter rymma med dennes son till Frankrike. De blir offer för utpressning, för alla vill ha något av Lulu, och oftast är det pengar.
Filmens uppbyggnad i åtta akter, kan göra den förvirrande, särskilt som delarna byter stil lite hit och dit. Från sedelärande komedi till tidig film noir, till slutets gotiska skräckfilm i Londondimman. M tyckte att det kändes som om flera olika regissörer hållit i filmen, och jag kan förstå poängen.
Men det som i mina ögon gjuter samman filmen är Louise Brooks som är självlysande i rollen som Lulu. Hon verkar ha varit lika fascinerande i verkligheten och bara hennes frisyr, den ikoniska boben, gjorde henne till sinnebilden för en ny kvinna vars utstrålning var androgyn och gänglig. Hennes Lulu är på samma gång naiv och beräknande, utan att man som åskådare riktigt får veta vilken bild som egentligen är sann.
Lägg dessutom till en ovanligt frispråkig sexualitet och det faktum att filmens enda genuint sympatiska karaktär är en lesbisk kvinna, så får man en film som är både före sin tid och djupt rotad i 20-talets anda. En film som är ett måste att se någon gång i livet.

#45 Mannen med filmkameran (1929)

Regi: Dziga Vertov
IMDB: tt0019760
Originatitel: Chelovek s kino-apparatom

Det här är en film som är svår att beskriva, den måste helt enkelt upplevas. Redan i förtexterna konstateras det att den är ett experiment, ett försök att göra en rent filmisk film, utan att stödja sig vare sig mot litteraturen eller teatern. Följdaktligen har den inga textskyltar, annat än i början och slutet.
Filmen ger sig ut för att skildra ett dygn i en rysk stad, från morgonens tomma gator och övergivna fabriker, till arbetarnas fritidsnöjen på ölhallar och tivolin. Det är väl en dokumentär, men olik alla andra i sin genre. Som en röd tråd får vi följa filmfotografen själv när han kånkar sitt stativ runt staden, blir nära att köras på av ett tåg och klättrar högt upp på fabriksskorstenar. Det är en film som lika mycket handlar om den cinematiska processen, med klippning och framkallning, vilket gör det till en tidig metafilm. Kameran påverkar sina objekt; de blir tvungna att väja för den och poserar framför den.
Klippningen är nog bland det häftigaste som har gjorts dess frenesi och tempo är det som gör att detta fortfarande är en ytterst levande film. Bilder sammanfogas på många olika plan. Man gör inte bara rena kopplingar från rörelse till rörelse, utan också symboliska övergångar från kvinnan som tvättar ansiktet till staden som tvättas. Det mänskliga och mekaniska blandas samman på ett spännande sätt. I likhet med annan sovjetfilm hyllar den framstegen och maskinerna. Men i lika hög grad är det en hyllning till alla de människor som i sin lilla roll får samhället att fungera. Visst är det ett myller av folk, men alla är en filmstjärna, om så bara för ett ögonblick.

#44 Utpressning (1929)

Regi: Alfred Hitchcock
IMDB: tt0019702
Originaltitel: Blackmail

Aldrig har väl övergången från stumfilm till ljudfilm varit så tydlig som i ”Utpressning” ; projektets första, men inte sista, Hitchcock. Den började spelas in som stumfilm, vilket klart märks i de inledande scenerna från Scotland Yard. Under inspelningens gång fick Hitchcock tillgång till ljudutrustning och filmen planerades om. Detta ledde till vissa problem eftersom huvudrollsinnehaverskan Anny Ondra var tjeckiska och med ett riktigt dåligt engelskt uttal. Lösningen blev att en brittisk skådespelerska fick stå och läsa replikerna utanför bild, medan fröken Ondra läppsynkade. Avancerat. Särskilt som det inte är något man tänker på när man ser filmen. Ondra är verkligen perfekt i rollen som Alice White, flickvän till en polis på Scotland Yard. På samma gång som hon träffar polisen har hon en flört med en konstnär. Inte ont anande följer hon en kväll med honom upp till hans lägenhet, där han efter en lång och skickligt uppbyggd scen av sexuell lek och hot försöker våldta henne. Hon lyckas få tag i en brödkniv och hugger ihjäl honom.
Tyvärr visar det sig att det finns ett vittne, en före detta kåkfarare som är snabb att utpressa både Alice och hennes pojkvän. Triangeldramat som följer är förtätat och fullt av underton och ironi. Hitchcock får också till ett av sina sedvanliga halsbrytande slut, denna gång en jakt uppe på taket av British Museum. Slutet är på det hela taget väldigt tvetydigt och moralen kanske tveksam. Men den är absolut Hitchcock och det är en bra inledningsexempel på en fantastisk karriär. För den som vill läsa mer anekdoter från inspelningen, rekommenderar jag varmt Truffauts intervjubok ”Samtal med Hitchcock.”