Regi: Mervyn LeRoy
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0021079/
Ingen tuta, inga fanfarer, men nu är vi igång igen. På banan, taggade och förhoppningsvis ska jag ta mig framåt i filmhistorien igen.
Den här gången var det ännu en ny genre som hade premiär: gangstereposet. Nuförtiden är vi väl ganska fullproppade av sådana filmer, men att se en som faktiskt gjordes under den tid som det begav sig var en upplevelse i sin egen rätt.
Edward G. Robinson spelar Caesar ”Rico” Bandello, en småskalig förbrytare som i likhet med John Simms i ”En av de många”, längtar efter att bli större än vad han egentligen är. Hänsynslöst klättrar han uppåt i de kriminella hierarkierna och skapar fiender både där och hos lagens väktare. Hans tidigare partner Joe vill komma bort från sitt förflutna och satsa på en karriär som dansare tillsammans med sin käresta Olga. Det är slutligen hon som övertalar honom att det enda sättet att bli av Rico är att förråda honom.
Man känner igen en hel del av de ingredienser som gangstergenren kryddas med; fagra damer, pang-pang (dock betydligt mindre blodigt än nuförtiden) och italienska mödrar med spaghettisåsen kokande på spisen. Det är en i grunden väldigt enkel historia, en klassisk tragedi där hybris straffar sig och de mer enkla drömmarna är de som har en grund. Det är kvinnorna , även om de flesta är biroller, som får stå för de andra värdena – Familjen, Kärleken, Rättvisan.
Och i slutändan är det nog inte våldet utan fåfängan som får Caesar på fall. Han struttar framför spegeln i sina nyinköpta frackar och gillar bling-bling även om det är stulet. Hans ego är så stort att han hellre låter sig fångas än blir utmålad som en feg stackare i pressen. En sens moral så god som någon.
ÄNTLIGEN! :)
SvaraRadera