Regi: Sergei Eisenstein
IMDB: tt0015361
Jag tycker väldigt mycket om den tidiga sovjetfilmen. Men något gör mig också ledsen när jag tänker på den kreativa explosion som skedde efter revolutionen. Konstnärer som verkligen trodde på ideal som blev svikna gång på gång. En naiv del av mig vill tro att det utopia som målas upp ändå var möjligt. Detta är första gången jag ser Strejken och det är också första gången under projektets gång som frånvaron av ljud inte märks så mycket. Eisensteins klippteknik är musikalisk i sig, under vissa av scenerna är det rena MTV-tempot. Fascinationen över det mekaniska är perfekt anpassad till fabriksmiljön, där människorna verkligen bara är kuggar i ett maskineri som de inte har kontroll över.
Handlingen är enkel, närmast dokumentär när vi får följa inledningen till, upptrappningen och nedslagningen av en strejk i en rysk fabrik. Det finns inga huvudpersoner i egentlig mening, vilket kan göra filmen svårtillgänglig. I stället är det kollektivet som för berättelsen framåt. De liknar närmast en flodvåg när de rusar framåt för att skapa förändring. I de scener när individer porträtteras, framkommer oftast hur svaga de är utan de andra arbetarnas kraft. Skildringen av de styrande kan väl inte anklagas för någon form av subtilitet; de äter kaviar, spiller champagne och har ingen som helst förståelse för strejkarnas krav.
Det är kanske inte den mest realistiska av historieskrivningar, men det går inte att komma undan filmens råa kraft, framför allt i de fruktansvärda slutscenerna då upproret slås ned med groteskt övervåld. Även om konflikten mellan arbetare och kapital ser annorlunda ut idag, ger filmen en stark bild av kraften i det kollektiva och att det faktiskt handlar om intressen som i grunden är fullständigt motsatta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar