#19 Gösta Berlings saga (1923)

Regi: Mauritz Stiller
IMDB: tt0014109

Den här filmens plats i filmhistorien är naturligtvis sammankopplad med dess största stjärna, Greta Garbo, som här gör sin debut. Jag har inte läst boken, men vet att Selma Lagerlöf inte alls var nöjd med resultatet, utan tyckte att Mauritz Stiller hade gjort det till en billig följetong. Hur som helst, med anpassningen till filmmediet måste man göra förändringar, och filmen har säkert givit Lagerlöfs verk många fler läsare.
I centrum står den försupne prästen Gösta Berling som lever som "kavaljer" på godset Ekeby där den majestätiska Majorskan styr. Kavaljererna är alla män som halkat snett i livet och som nu lever som något slags hovnarrar, vilket får vissa av dem att känna sig ohyggligt förnedrade.
Berling är en riktig kvinnokarl. Vare sig han vill det eller inte, så förför han alla kvinnor i sin närhet. Trots att han har huvud- och titelrollen, bleknar han dock i jämförelse med alla de intressanta kvinnoporträtten runtomkring. Och det är detta som gör filmen intressant. Majorskan, spelad på ett fantastiskt vis av Gerda Lundequist, dominerar varje scen hon är med i. Hon har vissa likheter med Margareta Krook, som spelade samma roll i teveserien från 1986. Greta Garbo gör kanske inget stort intryck, men det är ingen tvekan om att kameran älskar hennes ansikte.

Det magnifika fotot är en annan orsak att se filmen. Det värmländska landskapet utnyttjas maximalt. Det märks att det är samma fotograf, Julius Jaenzon, som låg bakom Körkarlen. Samma djup i bilderna, vilket skapar en dynamik mellan personerna utan att behöva använda korsklippning. Actionscenerna på slutet, framför allt när Ekeby brinner ner till grunden, är också mäktiga.
Det som sänker filmen lite, är att den är för lång för sitt eget bästa. Att kolla igenom den i en sittning är i mastigaste laget. Det minns jag inte riktigt från när jag såg den förra gången. Ett viktigt stycke svensk filmhistoria är det i alla fall.

#20 Tjuven i Bagdad (1924)

Regi: Raoul Walsh
IMDB: tt0015400

Nej, jag har inte givit upp bloggen, utan får helt enkelt skylla på att det varit mycket på sistone. En resa upp till Norrland, mycket arbete och lite lek, men nu är jag igång igen. Jag har hoppat över #19 - Gösta Berlings saga - eftersom M ville se den, samtidigt som jag har lite svårigheter att hitta DVD:n. I stället blev det två och en halv timmes äventyrs-extravaganza, med Douglas Fairbanks som tjuven som förälskar sig i stadens prinsessa och med fiffel, charm och rackarspel lyckas vinna hennes hjärta. Men, som den gode imamen säger: "Lycka måste förtjänas."
Jag måste säga att jag föll pladask för den här rullen; framför allt måste specialeffekterna, kulisserna och kostymerna bara upplevas. Scenerna när Fairbanks slåss med diverse monster (bla en enorm fladdermus) känns förvånande fräscha. Det är filmtrollkonst i Méliès anda, och projektets första verkliga äventyrsfilm.
Douglas Fairbanks charm hjälper mycket till. Han är den första av dessa amoraliska antihjältar, som genom kärleken når moralisk styrka och därmed på slutet övervinner alla faror. Det finns en elegans och finess här som saknas i genrens moderna inkarnationer. Ett plus i kanten ger jag också för den neutrala synen på islam. Långt, långt ifrån elvte september och de paranoida bilder som skulle följa. I stället visas det som en kärlekens religion och imamen är filmens mest renodlat goda karaktär.

#18 Krut, kulor och kärlek (1923)

Regi: Buster Keaton, Johan G. Blystone
IMDB: tt0014341

Detta är den första långfilmen (skam på mig!) av Buster Keaton som jag har sett. Den lilla tevekanalen Access har tidigare visat några av hans kortfilmer, vilket har givit mersmak. Annars är det ju Charlie Chaplin som gäller om stumfilmskomedi ska visas i Sverige, men Keaton har en annan typ av charm som jag efter den här filmen nog tycker är lika vass.
Den svenska titeln säger egentligen inte så mycket om handlingen. På original heter den Our Hospitality, vilket är en ironisk blinkning om det som komma skall. Den naive Willie åker till Södern för att ta över ett hus han ärvt av sin far. Tyvärr ärver han även en gammal släktfejd. Han förälskar sig i dottern i den andra familjen, medan sönerna och fadern gång på gång försöker skjuta honom. När han blir bjuden hem till familjen av dottern, kompliceras mordplanerna. De kan inte skjuta honom så länge han är en gäst i deras hem, så Willie försöker hålla sig inomhus så länge det bara går.

Det finns verkligen inte en lugn stund i den här filmen. Det är action för första rutan till den sista och är fullt av visuella gags. Dessutom är flera av stunttricken halsbrytande, vilket blir än mer imponerande med tanke på att Keaton utförde dem själv. Det mest avancerade - och mest berömda - utspelar sig i ett vattenfall, men det finns många exempel. En ny och trevlig bekantskap för mig. Trist bara att det tog så länge för mig att upptäcka den.

#17 Dåraktiga kvinnor (1922)

Regi: Erich von Stroheim
IMDB: tt0013140

Skabrös är ett fint ord som passar alldeles utmärkt för det här filmen. Den kretsar kring ett gäng strandsatta ryska aristokrater som under falska namn lever loppan i Monte Carlo. De finansierar sina kaviarfrukostar med hjälp av falskmyntade sedlar som de byter ut mot äkta under dekadenta casinokvällar i hemmet. I centrum står den cyniske Karamzin, spelad av von Stroheim själv. Han bestämmer sig för att förföra en uttråkad diplomathustru för att därigenom skaffa tillräckligt med pengar för att kunna flytta vidare. Som om detta inte vore nog har han dessutom förfört hushållerskan med löfte om giftermål och slösat bort hennes sparade pengar på casinot.

Inledningen är fantastisk. De ryska grevinnorna har perfekt ondulerade frisyrer och Karamzin röker kanske filmhistoriens längsta cigaretter. Det är solblekt och alla är en smula uttråkade, ändå inser de att deras livsstil kräver ett ständigt inflöde av pengar. Monaco är pampigt porträtterat och von Stroheim använder sig på ett fint sätt av ljus och skugga i många scener. Det erotiska spelet mellan Karamzin och diplomathustrun är också underhållande. Von Stroheim gör ett oförglömligt porträtt av en man som inte drar sig för att droppa med en våt servett på bordsduken för att låtsas gråta. Trots detta måste jag säga att också jag efterhand blir lite uttråkad av de omständliga förförelsescenerna. Vid ett tillfälle avbryts det av en munk, vid ett annat tillfälle av en eldsvåda. Dessutom är slutet något bisarrt och oförklarligt. Karamzin försöker bland annat våldta den lätt utvecklingsstörda dottern till falskmyntaren. Varför får man aldrig riktigt veta. Kanske det har att göra med att filmen klippts ner kraftigt.

#16 Häxan (1923)

Regi: Benjamin Christensen
IMDB: tt0013257

Det här är i sanning en av de mest bisarra filmer jag sett, och med råge infriade den de förväntningar jag hade. Att beskriva den blir kämpigt, eftersom den är så genreöverskridande. Till ytan är det ett ambitiöst försök att förklara och belysa medeltidens häxprocesser, men det är så långt ifrån Pogo Pedagog man kan komma, trots att första delen mestadels består av att återge gamla träsnitt där detaljer betonas med hjälp av en pekpinne.

Resten av filmen är nämligen uppbyggd av dramatiseringar, och de är ingenting för den känsliga tittaren. Jag blir fascinerad av att denna film gjordes 1923. Här föder kvinnor demoner, kysser deras bakdelar efter att ha tillagat odöpta spädbarn och festat på köttet. Tänk er "Rosemarys baby" upphöjt till fyra. Mot slutet får man också se en serie närbilder på tortyrredskap och hur de används.

Det kan tyckas som en fullständig kollision mellan form och innehåll, när det förlustas så i det obscena, samtidigt som berättaren/föreläsaren utgår ifrån att det bara är påhitt, fantasi och ren lögn. Men det är nog en lite ytlig betraktelse, eftersom Christensen från början verkar mer intresserad av att gräva i våra psyken och fundera på varífrån dessa bilder kommer. I den sista delen som utspelar sig i modern tid, försöker han knyta ihop säcken med hjälp av "modern" psykologi. Häxkvinnans syner jämförs med den moderna "hysterikan". I stället för häxprocess ställs hon emot de borgerliga lagarna och moralen. I stället för bålet, institutionen. Christensen hittar nästan hem här, även om han missar det genusperspektiv som vore självklart idag.

Men det är en oförglömlig film, med bilder som stannar länge på näthinnan. Med tvekan får den etiketten dokumentär. Ärligt talat blir varje definition en förminskning.

#15 Nosferatu (1922)

Regi: F. W. Murnau
IMDB: tt0013442

Den första riktiga vampyrfilmen, och en som håller sig riktigt bra i konkurrensen. På grund av en upphovsrättstvist (redan 1922!) fick den döpas om från Dracula till Nosferatu, men ska annars följa Bram Stokers roman relativt troget.

Det som skiljer denna vampyr från de många efterföljarna är Max Schrecks porträtt av Nosferatu. Det finns ingenting Twilight-sexigt över honom. Hans långa kloliknande fingrar och stirrande ögon gör honom mer till djur än människa. Det är väldigt befriande att slippa det kvasipsykologiska som nuförtiden hänger ihop med vampyrer och bara koncentrera sig på skräcken. Naturligtvis finns det sexuella med här också - det är den oskuldsfulla kvinnan som måste besegra Nosferatu - men någon åtrå i vanlig bemärkelse mellan kvinnorna och vampyren är det inte frågan om.

Tyvärr finns det för moderna ögon lite väl många transportsträckor, vilket jag tänkte på mer den här andra gången. Men spelet med skuggor och ljus, Schrecks expressionistiska spelstil och den allmänna atmosfären gör ändå detta till en given klassiker.

#14 Nanook, köldens son (1922)

Regi: Robert J. Flaherty
IMDB: tt0013427

Att titta på en över 80 år gammal dokumentär om eskimåer i norra Kanada, kan kanske tyckas aningen masochistiskt, men planen måste följas. Nu var det kanske inte så illa som det låter, men ingen direkt höjdare heller. Vi får följa Nanook och hans familj under ett antal veckor då de kämpar för att överleva i de svåra arktiska förhållandena. Det börjar ganska roligt, med något som skulle kunna vara en tävling i "hur många kan man trycka in i en kajak". Jag räknar till fem, inklusive ett spädbarn. Intressant var också att se hur en igloo byggs. Tror aldrig jag har sett det på det här noggranna och pedagogiska sättet. Annars är detta lite av filmens nackdel; långa förklarande textskyltar och ett tempo som är lite för långsamt för att jag ska orka hålla intresset uppe.

Flaherty visar inuiterna som exotiska, men har hela tiden en respekt för deras livsstil. Till skillnad från dagens skildringar av ursprungsbeholkningar, verkar det inte finnas något försök att få tittaren att ifrågasätta sitt eget sätt att leva. Nuförtiden verkar alla kanaler ha någon dokusåpa där bortskämda västerlänningar ska möta "verkligheten" i en avlägset belägen stam några veckor. På det sättet är Flahertys mer neutrala ton skön, och han får mycket ut av det öde landskapet där människans litenhet verkligen kommer fram.