Regi: Benjamin Christensen
IMDB: tt0013257
Det här är i sanning en av de mest bisarra filmer jag sett, och med råge infriade den de förväntningar jag hade. Att beskriva den blir kämpigt, eftersom den är så genreöverskridande. Till ytan är det ett ambitiöst försök att förklara och belysa medeltidens häxprocesser, men det är så långt ifrån Pogo Pedagog man kan komma, trots att första delen mestadels består av att återge gamla träsnitt där detaljer betonas med hjälp av en pekpinne.Resten av filmen är nämligen uppbyggd av dramatiseringar, och de är ingenting för den känsliga tittaren. Jag blir fascinerad av att denna film gjordes 1923. Här föder kvinnor demoner, kysser deras bakdelar efter att ha tillagat odöpta spädbarn och festat på köttet. Tänk er "Rosemarys baby" upphöjt till fyra. Mot slutet får man också se en serie närbilder på tortyrredskap och hur de används.
Det kan tyckas som en fullständig kollision mellan form och innehåll, när det förlustas så i det obscena, samtidigt som berättaren/föreläsaren utgår ifrån att det bara är påhitt, fantasi och ren lögn. Men det är nog en lite ytlig betraktelse, eftersom Christensen från början verkar mer intresserad av att gräva i våra psyken och fundera på varífrån dessa bilder kommer. I den sista delen som utspelar sig i modern tid, försöker han knyta ihop säcken med hjälp av "modern" psykologi. Häxkvinnans syner jämförs med den moderna "hysterikan". I stället för häxprocess ställs hon emot de borgerliga lagarna och moralen. I stället för bålet, institutionen. Christensen hittar nästan hem här, även om han missar det genusperspektiv som vore självklart idag.
Men det är en oförglömlig film, med bilder som stannar länge på näthinnan. Med tvekan får den etiketten dokumentär. Ärligt talat blir varje definition en förminskning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar